Du skall äntligen slänga bort denna gamla och slitna poplinkappa, eller åtminstone ta den till tvätteri, säger min fru. – Nej, nej, ingalunda, jag har inte råd att köpa en ny kappa så länge vi har bostadslån kvar. Nå, kanske kan jag ta det till tvätteriet, ger jag efter en aning, egentligen endast för att bevara freden. – Med åren blev bostadslånen bortbetald, men fortfarande är den svarta poplinkappan min trogna resekamrat.

För några veckor sedan åkte kappan till Annapolis, Maryland, USA, till en konferens vars tema var katalys och organiska reaktioner. Under samma resa såg kappan också den legendariska skyskrapan, Empire State Building i New York och riksdagshuset, alltinget, i Reykjavik. Otaliga är kappans resor och resorna med kappan. Jag brukar skämta att jag kommer att ruttna någon dag, men kappan kommer att överleva. Detta är en kemisk och biokemisk sanning. En närmare granskning av kappan (d.v.s. en titt på varudeklarationen) visar att den är av 100% polyester, en stabil polymer, som människan har uppfunnit. Polyestermolekylen åstadkommes genom att låta en dikarboxylsyra och en dialkohol reagera med varandra; t.ex. maleinsyra reagerar med propylenglykol, en estermolekyl bildas och en vattenmolekyl avspjälks. Molekylens ändgrupper kan reagera vidare, och då får vi i princip oändligt långa molekyler, som kan spinnas till garn, till råvara för textilindustrin. Reaktionsmekanismen och polyestringsreaktionens hastighet förklarades av amerikanen Paul Flory, som 1974 fick nobelpriset i kemi.

Var är polyestermolekylerna i min kappa framställda; det förblir en gåta, men själva kappan är Made in Czechoslovakia enligt varudeklarationen. Kappan är alltså tämligen gammal (detta torde en intelligent läsare ha insett redan för en stund sedan): landet uppspjälktes till Tjeckien och Slovakien i början av året 1992. Hösten 1991 var jag gästforskare vid Tjeckslovakiska vetenskapsakademien i Prag och samma höst dog den legendariske tjeckoslovakiske statsmannen Alexander Dubček i följderna av en bilolycka. Dubček ledde samhällsreformer i Tjeckoslovakien under vintern och våren 1968. Reformerna krossades av pansarvagnar den 21 augusti 1968. Censuren återinfördes och landet ’normaliserades’. Dubček blev officiellt persona non grata i sitt land, men aldrig bortglömd. I samband med sammetsrevolutionen i november 1989 blev han igen en av landets ledande politiska gestalter. Det som blev kvar av Dubčeks reformer även under ’normaliseringens’ år var landets federala struktur, en tjeckisk och en slovakisk republik med tre parlament. Federationens parlament är ett modernt och aggressivt glasmonster alldeles invid Národní Muzeum, nationalmuseet, vid Vačlavske Namesti i Prag. Under året 1991 blev maktgirighet och chauvinism ledande trender i tjeckoslovakisk politik och landet delades – mot folkets vilja. Det federala parlamentet upplöstes, men glasmonstret fördärvar fortfarande vyn bredvid nationalmuseet. Min poplinkappa härstammar alltså från tiden, då Tjeckoslovakien var fortfarande federativt (ČSFR), men inte längre socialistiskt (ČSSR), från år 1990 eller 1991.

Poplinkappan kan inte tävla med alster från franska eller italienska modehus, men den är av teknisk toppkvalitet. Endast fodret i fickorna har förnyats. På sommaren är kappan för varm och på vintern är den för kall, men så skall det ju vara med äkta konstfiber, polyester. Kappan har en för vårt klimat ypperlig egenskap: den repellerar i viss mån vatten, vilket är bra med tanke på att det regnar ganska ofta i Åbo: vatten, snöslask och ibland hagel. Poplinkappan utstår allt detta, utan att någonsin klaga. Den lämpar sig för alla slags evenemang, från dop till vigsel, från vigsel till begravning, från doktorsdisputation till akademisk promotion.

En gång reste kappan utan mig. Den for till London. Hur blev det så? Jag var på ett möte vid Tammerfors tekniska universitet och var den sista som lämnade mötesrummet. Endast en svart poplinkappa hängde kvar i garderoben. Jag tog den i all hast, eftersom tåget skulle avgå strax. I tågvagnen märkte jag att kappan inte var min, trots att den var mycket liknande. Vems kappa hade jag tagit och varför fanns det bara en kappa kvar? Jag började gå genom alla mötesdeltagare (lyckligtvis var de inte så många) och kom till slutsatsen att professor Juhani Pitkäranta från dåvarande Tekniska högskolan kunde ha en kappa av samma storlek som jag. Professorns sekreterare svarade i telefonen: Juhani märkte nog att han hade tagit en fel kappa, men han var på väg till en konferens i London och reste dit med kappan, eftersom tidtabellen var knapp. Fint, tycke jag, men föreslog ändå att vi skulle byta kapporna tillbaka efter professorns hemkomst. Jag skickade Pitkärantas kappa till Otnäs och min kappa kom med posten till Åbo.

Berättelsen är slut, kunde man tro. Inte rigtigt. Mina rötter är djupt i sydvästra Finland, men Karelen har alltid fascinerat mig. Kanske därför, att många kareler bosatte sig efter kriget på min hemort Pargas; folk från Karelska näset, från öarna i Ladoga och Finska viken, från orter som Kyyrölä, Antrea, Koivisto. En kväll slog jag upp en webbsida, som berättar om det avgivna Karelen, d.v.s. städer och orter som Finland tvingades lämna efter kriget. Dokumentationen av dessa områden på webben var alldeles fantasktiskt noggrann: alla orter var medtagna, med statistik om befolkningen, arealen, näringsstrukturen, såsom det var år 1939.  Listor på skolor, institut, sevärdheter ingick i beskrivningen. På nordöstra sidan av Ladoga fanns två grannförsamlingar, som även under sovjettiden bevarade sina gamla namn: Salmi och Pitkäranta. Salmi och Pitkäranta är grannkommuner; undra på att Salmis och Pitkärantas poplinkappor blev förväxlade.  A vot!

Trevlig sommar till alla läsare,

Tapio Salmi