Tillfälligt avbrott

Åsa BengtssonKnappar ner dessa rader med ena handens fingrar. Onödigt slöseri med tid och nerver kan tyckas men skall sanningen fram har jag inget alternativ. Med ena armen gipsad från handen upp till armhålan är det bäst att ty sig till den andra. Situationen kan beskrivas som otillfredsställande och irriterande. Å andra sidan stör det mig inte hälften så mycket som det faktum att två av mina framtänder har behagat trilla ut. Men det är en helt annan historia.

För några veckor sedan såg allt ut som vanligt. Ni vet hur det är när sommaren står inför dörren. Saker och ting skall rundas av. Deadlines tornar upp sig. Man går på högvarv. Så alltså även för min del. Ett stort gemensamt bokmanus skulle lämnas in i slutet av maj och jag hade som vanligt sparat en hel del arbete för att få en rejäl genomkörare inför semestern.  Samtidigt skulle ett kodschema utarbetas för de fokusgrupper om demokrati och beslutsfattande som genomfördes tidigare i vår och ungefär hundra andra (inte av mindre dignitet men dock av annan omfattning) skötas. I ärlighetens namn var jag ute på djupt vatten. Jag visste att det inte skulle bli enkelt, men å andra sidan, sedan när har livet i forskarbranschen varit en dans på rosor?

När man befinner sig mitt uppe i det här känns det som viktigare än någonting annat. Kollegor är beroende av att man levererar och infinner sig på möten, assistenter beroende av instruktioner för att kunna jobba effektivt, bokförlag beroende av att texter skickas in i tid, och karriären beroende av ständiga prestationsbevis. Vi lever och andas en forskarverklighet där nyfikenheten, kunskapen, prestigen och jakten på ett fast jobb ständigt driver oss framåt. Vilket som är den främsta motorn kan säkerligen variera från en period till en annan, men riktningen är klar. Det är framåt och uppåt som gäller.

Ända tills den dagen då olyckan är framme och det självklara (som hela armar och andra petitesser) inte längre är fullt lika självklart. Det är i stunder som dessa det är läge att rikta tacksamhet till kollegor och vänner som snabbare än en själv inser att jobbet kan vänta och att det faktiskt är tillåtet att skjuta fram dödslinjer och flytta möten. Till de med längre perspektiv och mer erfarenhet som lugnt konstaterar att sex veckors sjukskrivning inte kommer att märkas någonstans om ett halvår. För att inte tala de som skickar choklad.

Halvvägs in i sjukskrivningen ställer jag upp mål av en helt annan karaktär än de förutsedda; som att sträcka mig efter chokladasken i stället för pillerburkarna. Något som förresten gör oväntat gott för tankeförmågan.  Vilket i sin tur bjuder in till lite fler och längre pass vid datorn. För ärligt talat, vem orkar med en sjukling i längden.  Inte jag i alla fall.

Om Åsa Bengtsson

Jag är professor i statsvetenskap vid Mittuniversitetet i Sverige, docent vid Åbo Akademi och arbetar under perioden 2010-2015 som akademiforskare vid Finlands Akademi. Jag är medlem av det finländska valforskningskonsortiet och sitter i ledningsgruppen för den starka forskningsmiljön D:CE (Democracy: a Citizen Perspective) vid Åbo Akademi. Internationellt är jag Finlands representant i det nordiska valforskningssamarbetet (NED) och i det europeiska valforskningsnätverket "The True European Voter". Min forskning har ett tydligt medborgarperspektiv. Mina främsta forskningsintressen rör väljarbeteende och medborgarnas demokratiuppfattningar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *