När man tillbringar en stor del av sin tid inom ett visst område – vilket det än vara må – så behöver man alternativa bilder, och gärna humoristiska eller ironiska sådana. Själv har jag en förkärlek för South Park och för tillfället sörjer jag att jag har nått fram till sista avsnittet av Desperate Housewives. Sådana bilder ger dels distans till en själv och det sammanhang man lever i, dels för de en närmare en själv då de ofta ger utrymme för lite starkare nyanser och kontraster. Man behöver ofta både och här i livet.

Samma är det med det akademiska och jag måste medge att jag ibland i samband med allvarliga möten och seminarier drar mig till minnes min barndomsfavorit professor Balthazar. Jag beundrade storligen de korta episoderna där vetenskapens potential för världen fick blomma ut helt och fullt. Jag njöt av stunden när Balthazar vandrade av och an och tänkte, räknade på sina fantastiska ekvationer och sedan väntade med sitt provrör på de magiska dropparna från maskinen. Hans droppar rådde alltid bot på en stor brist eller nöd. Det var ett magiskt och stort ögonblick när han steg ut i världen med sin lilla revolution.

Jag är inte förvånad att färgteven dök upp ungeför samtidigt. Den krävdes för att göra rättvisa åt alla de glada färger som fyllde världen genom professorns gärning.

Nyligen, när mina tankar igen drogs till professorn, slog det mig att vi nog ännu dras med samma bild i bakhuvudet och att det inte är bara jag utan en stor del av forskningsvärlden och de akademiska sammanhangen som nött in en likartad bild på näthinnan. Jag tänker här på episodernas grundstruktur som antagligen alltid var densamma: Balthazar hittar snabbt lösningen i sitt arbetsrum och stiger stolt ut till den väntande världen. Det är väl samma mantra som vi upprepar när vi ibland stolta och ibland förtvivlade hävdar att vi inom universiteten ägnar oss åt ”på forskning baserad undervisning”.

Inget ont i denna grundstruktur, men det är kanske en sanning med modifikation som man kan reflektera över i viss mån. Till exempel tror jag att de flesta forskare idag håller med om att forskningsvärlden har blivit mycket komplex, och kanske på gränsen till oöverskådlig. Det finns med andra ord inte längre det där enskilda rummet som forskare kan söka sig till för att hitta sina saliggörande lösningar. Eller för att uttrycka det ännu enklare. Om den humanistiska forskaren tidigare kunde klara sig med det lokala biblioteket och drömma om den dolda skatten som möjligen kunde hittas vid något annat bibliotek ute i den stora världen, så är verkligheten idag snarare som det krökta rummet och man kan inte vara säker på att man verkligen hittar vare sig hit eller dit. Och – i den här meningen kan man också byta ut ordet bibliotek mot seminarium eller konferens. Det är samma sak i de fallen.

Men – det var en enklare iakttagelse jag egentligen tänkte göra.  När jag den senaste tiden inte det minsta ägnat mig åt forskning, utan mest åt att läsa uppsatser, har det varit enkelt att konstatera att motsaten gäller allt emellanåt. Man kunde göra en episod om professor Balthazar där han glatt rusar med folkets magiska brygd in till sitt laboratorium för att bota maskinen, eller på klarspråk hävda att det finns skäl att i skuggan av idealet om ”på forskning baserad undervisning” lyfta fram en osynligare del av forskningsvärlden. Den kunde gå under devisen ”på undervisning baserad forskning”. Visst, det kan vara tröttsamt ibland att läsa uppsatser – de kan vara många och långa – men lika gärna kan de erbjuda en erfarenhet som handlar om incitament till nya sätt att tänka, eller som formar en kritisk mur som gör att man ser gränserna för sina egna perspektiv.

Det kunde vara enkelt att lyfta fram många exempel på hur relationen mellan forskning och undervisning är ömsesidig. Och det finns säkert flera orsaker till att vi tenderar att glömma eller förbise den här sidan av sanningen – och många av dem är säkert goda – men en orsak är väl nog också förkärleken för det hierarkiska tänkandet. Det bygger ju också episoderna i professor Balthazar på.

Och det är inte alltid bra. Ordning och reda, javisst! Och mål och mening i det som görs är bra! Men, lätt förvandlas ordning till allvarsam rigiditet – och det utrymme för nytänkande och kritik som forskning behöver, försvinner framför våra ögon.  Jag tror att vi i viss mån lider av sådana problem inom den akademiska världen för tillfället. Åtminstone borde alla de nya strukturerna och all ny reglering göra oss lite misstänksamma om att så är fallet.

Därför tänkte jag helt enkelt avsluta den här bloggen med en hänvisning till en av mina favoritepisoder. Den heter Happiness for two.  Jag skall inte återge händelserna här och inte heller alla poänger den har i form av en motbild till sig själv, men eftersom jag tenderar att uttrycka mig ganska svävande och otydligt allt som ofta måste jag väl säga det viktigaste. Det kan vara bra att bryta upp de akademiska normerna och rigiditeten – och vi behöver det kanske idag. Det kan också vara bra att minnas att det mesta som man tänker egentligen har sin hemvist i samtalet och dialogen, i ’tvåsamheten’ eller ’mångsamheten’. Det enskilda rummet är bara ett redskap för dessa.

Njut av progessor Balthazar! Han finns naturligtvis på Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=ORmG6alamDk