Dags att reformera disputationen

Tapio SalmiJag har många gånger talat emot (onödiga) reformer, men nu blir det annat.

’Om någon av de närvarande har något att anmärka mot min avhandling ber jag honom att anhålla om ord hos kustos…’

Ungefär såhär uppmanar varje doktorand i Finland publiken till en levande (!) vetenskaplig diskussion i slutskedet av doktorsdisputationen. Traditionen är urgammal. Trots att doktoranden i detta skede redan brukar befinna i ett relativt avslappnat tillstånd – det värsta är ju över – tyr sig de flesta till ett skrivet dokument som man har framför sig på bordet: proceduren vid doktorsdisputationen. Så krångligt och verklighetsfrämmande är uttrycket för en nutidsmänniska. Dock skall det läsas upp vid varje disputation, alltid, annars begår man ett formellt fel.

Vi som sitter i publiken eller fungerar som kustos, vet också, vad som väntas av oss: för Guds skull, fråga ingenting, det tolkas ju som misstroendevotum mot doktoranden, handledaren och hela avhandlingen. Om man frågar någonting, så tar man en medveten risk: en extra opponent dök upp, avhandlingen var inte ok, spekuleras det i couloirerna efteråt.

Dessutom väntar kaffe, champagne och tårta i aulan, så bäst att hålla sig tyst. Någon stackars utlänning som inte känner till den finländska disputationskulturen, ställer ibland en teknisk fråga av typen ’Hur uppvärmde Du reaktionsvätskan innan den sattes till reaktorn?’. Han/hon får mördande blickar. Doktoranden ger ett helt tillfredsställande svar, men vid kaffebjudningen upplyser någon av oss den obildade utlänningen om att man inte skall fråga någonting vid en disputation i vårt land.

Mycket sällan dyker s.k. extra opponenter upp och ställer knepiga sakfrågor till doktoranden. Detta skedde i våras vid en disputation vid Uleåborgs universitet Avhandlingen behandlade mätning av elektromagnetisk strålning, då man letar efter en lämplig plats för en brunn ute på stugan. Vi känner till denna gamla folkliga tradition: några av oss har talangen att hitta brunnplatsen, man går runt omkring med en kvist i handen och plötsligt böjer sig kvisten. Magi eller vetenskap? Extra opponenter dök upp och ärendet blev bordlagt. Bordläggning, det är universiteten duktiga på.  Kanske ligger avhandlingen fortfarande på bordet – Suomen Kuvalehti har följt upp med ärendet. En kvistig fråga…

Vi har infört betygsnämnder vid Åbo Akademi men betygsnämndens uppgift är inte att fråga någonting utan att vid behov ifrågasätta opponentens förslag till avhandlingens vitsord, så att det inte blir för högt. Betygsnämndens roll är i praktiken negativ. Dessutom brukar betygsnämndens medlemmar inte vara experter på avhandlingens område.

Utomlands är det mycket trevligare. Därför är jag hellre opponent t.ex. i Sverige eller Holland än i Finland. Om någon frågar mig vilken har varit den bästa disputationen av mina elever (över 40 stycken hittills), svarar jag ögonblickligen: Sebastien Leveneurs disputation om katalytisk preparering av perkarboxylsyror på hösten 2009. Varför?  Det var en cotutelle, dubbelexamen Åbo Akademi – Institut des Science Nationales de Rouen. Eftersom det var fråga om en dubbelexamen måste även den franska traditionen och praxisen respekteras: efter opponenten Jean-Claude Charpentier (Nancy) ställde juryn (medlemmar från Rouen och Åbo) sakliga, men trevliga frågor. Publiken i Åbo erbjöds möjligheten att njuta av en levande vetenskaplig debatt.

Åbo Akademi har i många avseenden varit föregångare i vårt land, t.ex. då det har varit aktuellt att etablera nya ämnesområden, nya forskningsgrenar, nya professurer. Vårt sätt är diskutera och debattera skiljer sig från den rigida finska traditionen. Det är fint. Varför inte modernisera procedurerna vid disputationerna: de behöver inte vara samma vid alla universitet i vårt land. Någonting skulle jag modifiera endast litet: klädseln, låt oss bibehålla frack och mörk kostym, men en kvinnlig kustos eller respondent borde tillåtas en färggrann klänning. Någonstans går gränsen: en gång då jag var opponent i Sverige, kom respondenten in, spottade högljutt tuggummit i papperskorgen, han hade en vit kostym på sig, medan kustos bar sin gamla, mörkblåa ylletröja och jag var förståss klädd i mörk kostym. Diskussionen blev härlig.

Vive le discours scientifique!

Tapio Salmi

2 thoughts on “Dags att reformera disputationen

  1. Kan bara säga att jag instämmer! Efter att ha varit i det Svenska systemet med betygsnämnd på 3 personer (1-2 frågor/medlem) och publikfrågor så känns det systemet fräschare och mer givande. Minns själv frågorna ifrån betygsnämnden/publiken på dissputationen som intressantast – en bra introduktion till livet efter – då frågades tex vad forskningen skulle kunna användas till i framtiden? Funderar faktiskt på dessa frågor än idag, men har glömt många av opponentens! Jag har för mig att betygsnämnden hade som uppgift (eller blev tillfrågade) att styra frågorna i lite andra riktningar så disskusionen blev mer levande och breddade avhandlingens omfång. Detta kan kanske regleras, som en av betygsnämdens roller? Publiken kan man dock inte reglera och tur är väl det i en levande vetenskaplig debatt… själv sitter jag med många frågor efter varje ÅA dissputation jag är på, inte för att jag vill ställa någon till svars utan av ren nyfikenhet!

  2. Bra text! Men Helsingfors universitet (åtminstone humanisterna där) har redan hunnit göra det: där ställs alltid en eller flera frågor – det hör till sedan flera år.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *