Hi! What’s up?

Jag installerade en ny applikation för min iPhone, dvs. WeChat. Den har flera egenskaper än de andra chat och meddelandeapplikatio-ner som jag redan har så jag tyckte den här kunde vara användbar. Man kan t.ex. skicka intalade snabb-meddelanden. Sådana, tänkte jag, kunde komma väl till pass om man behöver understryka med stora bokstäver att ens sambo skall skynda sig hem till middagen. Jag kan se honom sitta där i biblioteket när han får sitt meddelande och skall lyssna på det så det inte stör någon, och ut ur iPhonen kommer mitt otåliga vrål. När alla i biblioteket vänder sig förvånat eller irriterat om och stirrar på honom så kommer han säkert snabbt hem. Känslor får människor att agera.

Utöver en stor mängd smileys som gör att man kan cartoona sin kommunikation och sig själv på ett ovanligt suberbt sätt i WeChat, finns det också några andra intressanta funktioner. Har man tråkigt kan man kasta ut eller fånga upp flaskpost vid ett dunkelt hav. Det här är ju som i Vem skall trösta knyttet? slog det mig. Allt kändes mycket finlandssvenskt så jag satte igång att fånga upp flaskpost.

Det var ganska olika små flaskbrev som man kunde få. Där fanns käcka Hi! What’s up? –hälsningar, personer som tillönskade mig en fin midhöstfestival, och någon som sjöng någon liten visa. Den sista fick faktiskt en leende smiley tillbaka av mig – och det var ärligt menat. En annan flaskpost som jag fångade upp innehöll en önskan om att jag skulle sjunga en sång. Den var från en flicka från Shanghai och den frimärksstora bilden av flickan visade ett flickansikte och alldeles för stora glasögon. Allt var mycket rart – jag kände mig som Knyttet! – och jag skulle just sjunga in Trollmors vaggsång, när det slog mig att jag nog borde sluta nu och göra något vettigare.

Jag gick därför vidare till nästa funktion, Shake. Shake handlar om att man skakar sin iPhone (och det låter som när man osäkrar ett gevär) och sedan dyker någon annans profil upp på skärmen, någon som skakat sin telefon exakt samma stund. Därefter kan man välja om man vill skicka en hälsning. Det här var nog tråkigare och jag orkade inte skicka några hälsningar – inte ens en smiley.

Men nu och då under de kommande dagarna skakade jag i alla fall min telefon. Kanske något intressant ändå kunde dyka upp, något som fick mig att agera. Det gjorde också min sambo. Så vi satt där vid matbordet och skakade våra telefoner tillsammans. Och sakta men säkert märkte vi ett mönster.

Det fanns en lista över vem jag skakat fram. En sådan lista måste naturligtvis finnas ifall det skulle kännas som om Morran smyger närmare i takt med att nattmörket växer, och man ändå vill svara på något Hi! som man tidigare inte brytt sig om. Och listan bekräftade mönstret vi sett: 90% kvinnor och 10% män. Det var samma för min sambo. Jag kollade också listan över flaskposter som jag fått. Samma resultat där.

Min slutsats var att det förstås är mest flickor som sitter och skakar sina telefoner och slänger flaskpost – sånt gör ju inte män – men min sambo var av en annan åsikt. Han ansåg att det fanns en inbyggd styrmekanism som garanterade att flickor och pojkar kopplades ihop. För en sådan köksbordstvist finns det ingen annan lösning än att fortsätta undersökningen. Sagt och gjort. Vi gick till våra profiler och ändrade från ”male” till ”female”. Och sen plockade vi upp flaskpost så mycket som vi hann och skakade våra telefoner så mycket vi orkade. Det lät som om ett helt infanteri gjorde sig berett för attack.

Vi fick snabbt resultat. Jag hade fel och min sambos heternormativitetshypotes var rätt. Raden med de pyttesmå figurerna som angav enskilda profiler i listan ändrade sakta från röd till blå och den blev bara blåare och blåare ju mera vi skakade. Det ramlade in pojkar på löpande band och snart var det 90% pojkar i mina listor.

Ett sista experiment – bara för sakens skull – bekräftade heteronormativitetshypotesens korrekthet. När min sambo ändrade tillbaka till ”male” så kopplades just vi ihop och vi fick äntligen varandra. Där hade vi suttit bredvid varandra i två dagar och skakat och slängt flaskpost som bara den, men förutsättningen för att vi skulle sammanföras hängde helt på vårt val av kön. Nu ändrade också jag tillbaka till ”male” och sen satt jag där ensam igen. Att skriva (eller sjunga) till nån av mina ödessystrar i Kina eller Indonesien kändes inte som ett alternativt efter denna fullträff vad gällde närhet. Systrarna fanns ju ändå 9000 km längre bort och det kändes lite för mycket begärt – även för en äventyrare av stora mått som jag. Sådant kan ädlare män med häst ta hand om, sådana som Mannerheim.

Om mediateknologins ingrepp i våra liv finns det en hel del forskningsröster och många tenderar att inta tydliga ståndpunkter, för eller emot. Själv vet jag inte riktigt hur man skall förhålla sig. Det är kanske inte ens en fråga som forskningsvärlden kan eller skall ta ställning till.  Men min utforskning av WeChat bekräftade gav några små insikter som jag gärna sätter bakom örat för framtida studier.

Teknologi är inte neutral. Den begränsar oss och den ger oss möjligheter. Den skapar oss med och mot vår vilja, får oss att finnas till på varierande sätt. Framförallt kan man reflektera över hur känslor är inbyggda i teknologi, viktiga känslor som får oss att agera. Det är förbisett.

Och en annan sak: det som forskningen kan göra i det här sammanhanget är försöka ge en allt mera nyanserad förståelse av gränsområdet mellan människa och teknolologi. Men, det kan göras på distans. Så jag kommer igen fram till samma slutsats som så ofta. Kunskap kräver ibland att man sätter sig själv i blöt, gör sig själv sårbar. Det är ofta humanioras lott och det är processer som kostar på olika sätt och som tar tid.

Det var faktiskt här jag hade tänkt börja min blogg, dvs. om temat kunskap och sårbarhet. Jag laddade nämligen också en annan applikation, TED, där jag hittade ett tal av Brené Brown kring just det här temat. Det är väl värt att lyssna till: The power of vulnerability.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *