Bättre med snopp?

I en studie som nyss publicerades fanns en del chockerande resultat. Den visade att manligt kön fortsättningsvis är en stor resurs i den akademiska världen. Ifall man råkar vara född med snopp bedöms man mera lätt som kompetent, man bedöms vara värd högre lön och man får mera stöd för sin professionella utveckling. Men – man skall inte ge en alltför svartvit bild. Saknar man snopp får man också sin beskärda del av det goda. Man blir omtyckt! Man uppskattas som människa. Båda män och kvinnor föll tyvärr i samma fälla i den här undersökningen. De bedömda könen enligt samma principer. (Och som parentes kan nämnas att studien skedde inom naturvetenskapens område, men jag har inga några illusoriska föreställningar om att det är annorlunda inom humaniora och samhällsvetenskaper.)

Resultaten kräver några kort kommentarer i marginalen. För det första: Varför tycker jag att det här är chockerande. Varför hade jag väntat mig att särbehandling på basis av kön hade försvunnit? Antagligen är jag ett barn av min tid och det är väl ett faktum att den här typen av frågor inte står så högt på agendan längre. De tycks ha tonat ut i takt med politisk och ekonomisk omstrukturering. Och eftersom de här frågorna inte längre upptar kommunikationsflödet omkring mig lever jag antagligen i föreställningen att problemen är lösta.

För det andra: viss typ av forskning tycks vara värd att upprepas på nytt och på nytt. Oavsett tidigare tydliga resultat på det här området och påföljande ökad medvetenhet och konkreta politiska agendor (t.ex. ÅA har en jämställdhetsplan som är i samklang med nationell lagstiftning på området) tycks vissa samhälleliga problem vara svåra att råda bot på. Det inger med andra ord knappast hopp att resultaten om negativ särbehandling för snopplösa kommer från universitetsvärlden. Universitetsvärlden är väl per definition den mest upplysta institutionen, om man på ett ytligt sätt man tänker på tillgång till kunskap och tilltro till kunskap.

För mig betyder det här bara en sak. Jo – vi lever i ett kunskaps- och informationssamhälle och upplysningens arv är etsat i våra hjärnor. Men skillnaden mellan etsningar och stereotypier i ordets både egentliga och överförda mening är liten. Det är med hjärtat vi tänker. Visst, det är en kliché, men kunskap är inte förändring om den inte berör oss djupt.

Okej – ett undantag är väl förstås om den kan säljas, men alla regler skall ha sina undantag.

Men det här var bara intron – och som sagt ingen nyhet. Det som jag sakta men säkert vill komma till är att de ”chockerande” resultaten förde mina tankar i en annan riktning. Det här skedde egentligen bara av en händelse. Liksom många andra inom universitetsvärlden just nu är jag i mina tankar mycket upptagen med vissa frågor och det är här som studien damp ned.

Det har varit en tid av förändring. Och vill man sammanfatta förändringen på det akademiska området kan man kanske säga att en ny diskurs implementerats med rasande fart och på en mycket konkret nivå. Det har skapats en ny och stor mängd regelverk som omger forskningsverksamheten. Det handlar om kvalitetskriterier på olika sätt, om nya instruktioner, om nya procedurer och om ny kriterier för vad som är bra och dåligt, värdefullt och inte värdefullt, vad som skapar plus i budgeter och vad som skapar minus.

För att vara ärlig känner jag mig ganska förvirrad. Varje gång jag för mig själv försöker sammanfatta vad som är på gång och vad jag skall tänka om det hamnar jag i en återvändsgränd. När jag konstaterar jag att det finns en hel del positivt i förändringarna – och det finns det – så kan jag enkelt vända på argumentet och komma till motsatt resultat. Och tvärtemot.  Till exempel. Visst måste vi ha kriterier för att bedöma vad som ä bra och viktig forskning och hur den kommuniceras. Men – å andra sidan har ju en hel del odefinierad och kanske naiv nyfikenhet (läs galenskap eller egensinne) gett mycket i forskningsvärlden. Jo – visst skall vi ha tydliga kriterier för antagning till olika nivåer i forskningsvärlden. Allt annat är ju absurt. Men – hur är det med det organisatoriska och kunskapsmässiga mervärde som ett principiellt utanförskap (dvs. man matchar inte kraven) kan ge när människor som får att växa in på egna villkor och från en värld som inte är fördefinierad.

Men – det var just här som studien damp ned och den fick mig att tänka lite längre. Det finns antagligen en hel värld av outforskade, otänkta och obeaktade följdverkningar av de förändringar som vi lever i. En kan vara hur alla de här förändringarna sammanfaller med olika typer av särbehandlingar, eller hur de samverkar med sådana. Alla de nya kriterierna kan kanske vara en frisedel för ett återskapande av givna könskategorier. Eller för ett nyskapande av fördelar för motsvarande särbehandling av identiteter.

Vetenskapen är en sorglig historia. Det är kanske det jag vill säga. Den hjälper oss sällan att tänka och agera nu. Dess främsta styrka är tyvärr bunden till dess retrospektiva karaktär. Den kan i enkelhet konstatera att så här var fallet. Den kan se tillbaka, samla data och visa vad något förde med sig.  Det gäller också för naturvetenskapen och inte bara humaniora. En teknologi måste finnas för att vi skall kunna undersöka och bedöma den i ett större sammanhang. Och det samma gäller rådande diskurser i forman av allt det jag ovan pekat på, men på ett mycket mera intrikat sätt.

—-

Och naturligtvis fick jag logga in och redigera den här texten. Jag hade glömt: om det blev oklart av det jag sagt ovan så skapar olika identiteter olika slags kunskap och förutsättningar för kunskap. Var står vi sedan?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *