Under det senaste halvåret har jag haft möjlighet att bekanta mig med många kollegers vetenskapliga och pedagogiska aktiviteter i kontinentala Europa. Nya horisonter öppnas och det har varit som en uppfriskande dusch att föreläsa utomlands, träffa studenter och lärare, diskutera framtidsvisioner i Tyskland, Portugal, Grekland och Nederländerna.
Otto-von-Guericke-Universität och Max Planck-Institut i Magdeburg, i delstaten Sachsen-Anhalt blomstrar. Professor Andreas Seidel-Morgenstern är en av världens ledande experter i kromatografisk separering kopplad till kemiska reaktioner. Teknologin öppnar nya perspektiv bl.a. för en effektivare farmaceutisk produktion. Den tyska staten är verkligen duktig och kreativ då det gäller att skapa förutsättningar för forskning på global nivå. Hur undviker man en osund konkurrens mellan ett forskningsinstitut och ett bredvidliggande universitet? Med en personalunion, är den tyska lösningen. Professor Seidel-Morgenstern leder både institutet och sin forskargrupp vid universitetet. Informationsflödet löper gränslöst mellan dessa två organisationer och arbetet delas på ett sätt som är det mest ändamålsenliga för helheten. Pengar för forskningsapparatur finns och då jag frågade, hur omfattande publikations-verksamhet förutsätts som gengäld för den ekonomiska generositeten, fick jag svaret: attityden till publiceringen är avslappnad (!). Jaså, kunde jag endast konstatera och började genast fundera, hur allt det här kan gå ihop. Tyska universitet och forskningsinstitut satsar på kvalitet och pressar inte med våld fram andra rangens publikationer. Istället väljer man aktiva och kreativa professorer med imponerande meriter – de forskar och publicerar säkert även i framtiden, eftersom de har gjort det hittills. Det värsta misstaget man kan begå är att ta en medelmåttig professor och utsätta honom/henne för ett yttre tryck. Då uppstår massor av publikationer i medelgoda journaler och massor av posterpresentationer vid konferenser. Denna typ av forskning faller snabbt i glömska, oftast innan forskarens lik har ruttnat.
Hur är det då med den ökande administrativa bördan och universitetsbyråkratin som vi kämpar med i Finland, gibbt es etwas ähnliches hier, frågade jag Seidel-Morgenstern. Inget större problem, svarade han: administrativa kostnader vid Max-Planck-institutet i Magdeburg utgör endast 7% (!) av budgeten och alla som jobbar i administrationen är mycket lojala. Visserligen sköter Berlin (institutets högkvarter) en del av administreringen och den biten är inte inräknad i dessa 7%, tillade han. Herrlich, kunde jag konstatera.
Hotellet i Magdeburg, Gröna citadellet, var en sevärdhet, som jag kan rekommendera för alla: det är skapat av en arkitekt med namnet Friedensreich Hundertwasser som var Salvador Dalis personliga vän. Inte en enda korridor är rak i byggnaden, badrummen är kostverk gjorda av mosaik, färgernas kavalkad överallt – dock mycket elegant. På hotellets tak växer gräs. Hotellet ligger vid en av Magdeburgs huvudgator, som blev sönderbombarderade under andra världskriget och återuppbyggda av den östtyska staten. Hundertwassers surrealistiska hotell ersätter en DDR-byggnad, som revs p.g.a. tekniska problem.
Sista kvällen i Magdeburg var ledig och vi åkte på en cykeltur längs Elbeflodens stränder. Försommarens grönska och aftonens mjuka vind var oförglömliga. Nästa dag for tåget till Berlin. Deutsche Bahn höll tidtabellen. Ett programnummer var kvar: besök till Komische Oper, komiska operan. Operan hette Die Liebe zu drei Orangen, komponerat av Sergej Prokofjev. Berlin ist immer eine Reise wert, men så är även Magdeburg. Gräset är grönt i Tyskland.
Tapio Salmi