-Jo, jag har all tid i värden att prata. Sitter nämligen på tåget, säger en kvinna några bänkar framför mig.
– Å, bespara mig, tänker jag.

Det är intressant men också tröttsamt att ofrivilligt lyssna på folks berättelser. Där satt jag igen på tåget mellan Åbo och Vasa och hade svårt att stänga ut samtalet om huruvida gudföräldrarna skulle uppvakta flickebarnet på lördag eller på söndag. Nisse jobbar ju om lördagar och så var det den där Nalleklubben på söndag förmiddag.

– Stille!
Så sade konduktören i Norge till doktoranden och mig en gång då vi ivrigt diskuterade avhandlingen. Så ivrigt, att vi inte lade märke till skylten som konduktören pekade på ”Detta är en tyst vagn”. Varken prat, musik eller telefoner tillåts i en sådan. Oj, vad fiffigt, tänkte vi. Dock lite skamsna över tillsägelsen.

Jag har mycket, mycket lättare att stänga ur radioprat eller musik, men telefonsamtal är svåra, kanske svårast, eftersom man ju inte hör den andra samtalsparten. Så ett telefonsamtal ger ett litet utmanande tomrum till den ofrivillige lyssnaren. Ett tomrum att fylla ut och fantisera vidare vad Nisse ska jobba med på lördag, till exempel.

Därför önskade jag mig ett par hörlurar. Inte att lyssna med, utan att utestänga med.

Det var varken enkelt eller direkt billigt att få sådana hörlurar. De första jag skaffade på Kodin Anttila var så tunna att ljudet från omvärlden sipprade igenom (jag lyssnade ju på inget med lurarna, utan hade dem bara för att stänga ut omgivande ljud). Dessutom var sladden så kort, att jag sällan ens ides plugga den i datorn. Alltså behövde jag bättre hörlurar och fick ärva ett par stora bamselurar som kostat drygt 90 euro av musikersonen. De ljudisolerar mycket bättre, sladden är mycket längre, men så tar de också utrymme i väskan. Och så glömmer jag att packa ner dem ibland.

– Jaa det blir mycket stickat på tåget, sade en annan resenär i sin mobiltelefon. Men hennes stickor var så tysta så, och samtalet var över på några röda sekunder.

Samtalen på tåget sker i nuet, men jag återkommer till dem, analyserar och återberättar dem. Tänker att det är lite som nobelisten Doris Lessings beskrivning av litteratur i boken Den femte sanningen. Litteratur är analys i efterhand, skriver Lessing och fortsätter med att så snart man har levt igenom något bildar det ett mönster. Det är därför allt det här är osant. För medan man lever något tänker man inte på det sättet.

Kanske jag kan unna mig att lyssna på ett och annat ofrivilligt telefonsamtal eftersom jag tenderar att analysera och bära med mig något av det jag hör. Irrelevant eller inte, sant eller inte, tja det spelar faktiskt ingen roll. Litteratur blir det inte, men ett blogginlägg som beskriver en ansenlig del av min forskarvardag: att sitta och jobba på tåg.