Även om jag inte är så pigg på att ägna söndagar åt jobb tillbringade jag en stor del av söndagen med att läsa en pro gradu. Eftersom solen sken därute kändes det ännu motigare. Jag lockades av tanken att istället ta en promenad längs med åstranden.

Men, innan jag fick den här avhandlingen i min hand senaste fredag var jag just och just medveten om vilket tema som berördes. Jag var därför en aning nyfiken och öppnade den och läste det korta abstraktet. Efter det var det kört. Den var intressant och aktuell. Författaren formulerade sig väl och helheten hade en bra struktur. På alla sätt höll den en mycket hög nivå och jag fortsatte läsa av purt intresse.

Av de här orsakerna vann läsningen enkelt den första halvleken mot solen därute. Det som slutligen gjorde att gradun tog hem spelet var att diskussionen som fördes dels knöt an till mycket som intresserade, dels väckte nya uppslag och tankar. Summa summaren bjöd den här studeranden på en mycket givande kväll.

Jag nämner inte det här för att det är ett undantag. Tvärtemot tror jag att många av mina kolleger känner igen sig. Studeranden bjuder ofta på inspiration för forskning och undervisning – och ibland kan den vara mer än avgörande. Jag nämner det här för att jag tror att det är en aktuell fråga, kanske till och med en brännande sådan.

I fredags hände en annan sak som fick mig att tänka i liknande banor. Ämnesföreningen Gnosis fyllde 25 och jag skulle hålla tal vid middagen på kvällen.  Det gjorde ju att jag fick tänka till en aning. Några gamla protokoll och verksamhetsberättelser från de första åren fick mig också att minnas gamla tider, exempelvis när jag och nuvarande akademilektor Jan Svanberg i egenskap av styrelsemedlemmar ”representerat” Gnosis på vår systerförening Nirvanas fest. Jag hittade också ett ställe där jag stolt skrivit på följande sätt: Festen var lyckad och ca 20 medlemmar kom. Konstateras kan att festen överskred sin budget pga av den välgjorda maten.”

Verksamhetsberättelserna under de följande 25 åren berättar antagligen om liknande saker: fester, resor, tillställningar, utflykter… Ämnesföreningarnas olika social evenemang och hela den tradition som är förknippad med studentlivet är en del av den extra krydda som universitetsvärlden bjuder på, både för studerandena själva och personalen vid universiteten. Det är svårt att hitta en motsvarighet till det här på andra håll i samhället. Det är unikt både till omfattning och karaktär.

Inför fredagens tal blev jag tvungen att tänka till några gånger extra om den här extra kryddan, och jag kunde inte låta bli att sätta den i relation till ämnets positiva utveckling de senaste decennierna. Är den här sidan av det akademiska livet kanske mera än en extra krydda? Och går det inte djupare än olika former av rekreation som många företag och organisation bjuder på för att hålla sin personal vital? Är det inte en av grundpelarna i en miljö som förväntas vara kreativ och produktiv?

Egentligen är det här väl en självklarhet. Ett produktivt universitet är mycket beroende av impulser till nytänkande. En annan sak som skapar goda förutsättningar för kreativitet är frihet och kravlöshet – tillsammans med positiva förväntningar. Det säger sig självt att en kritisk mängd unga människor skapar goda förutsättningar för det. Den studentikosa kulturen, ämnesföreningarna – studenterna som människor och personer är med andra ord en av universitetens mest betydande resurser.

Min poäng är alltså att den här slutledningen inte gäller enbart när det dyker upp inspirerande avhandlingar på skrivbordet och man som lärare får inspiration i arbete. Det handlar om hela den gemenskap och den kultur som studenterna skapar och som antagligen är en av de dolda men viktiga resurserna vid universiteten.

Och det är här som det kanske bränner till. Universitetssektorn var tidigare en sektor med en egen karaktär. Den ansågs skilja sig från andra områden i samhället och hade en egen integritet som säkrade dess verksamhetsförutsättningar. Jag kan föreställa mig att den äldre tidens hierarkiska anda visserligen skapade en hel del gränser som hindrade kreativitet på många sätt; en av styrkorna de senaste decennierna har varit demokratiseringen av universitetsvärlden.

Men – det är däremot tydligt att likriktningen idag av hur man tänker om olika delar av vårt samhälle skapar nya gränser och de kan vara mera problematiska. Eller om jag säger det t.ex. så här: När studenterna blivit kunder är det inte längre riktigt på samma sätt. Vem har väl lust att dansa i butiken?