Med begreppet ’effektivitetsfaktor’ menas på mitt vetenskapsområde den effektivitet, med vilken ett ämne transporteras via diffusion i porösa material. Effektivitetsfaktorn brukar få värden mellan 0 och 1, d.v.s. mellan 0 och 100%, men även fall, där effektivitetsfaktorn överskrider 100% är kända. – Fantastiskt!
Ordet ’effektivitet’ är ett av dagens modeord och vi vill gärna presentera oss som energiska och effektiva faktorer, för oss själva, för vänner, släktingar och arbetskamrater, för hela samhället. Speciellt samhället ställer oss kontinuerligt nya effektivitetskrav; för universitetet betyder det flere böcker, flere artiklar, flere examina – en kontinuerlig tillväxt, som i bästa (läs: värsta) fall skall åstadkommas med krympande resurser.
Har vi blivit effektivare på riktigt? Om man tror på statistiken, så säkert nog: idag är Åbo Akademi vitalare och produktivare än någonsin. Antalet doktorsavhandlingar och publikationer slår alla tiders rekord. De ekonomiska resurserna har i ett längre perspektiv (senaste 20-30 år) ökat kraftigt, även om de under de allra senaste tiderna har krympt.
För många år sedan publicerade Helsingin Sanomat en översikt om professorernas vetenskapliga aktivitet i vårt land och den karrikerade slutsatsen blev: lata professorer. Det blev en storm i whiskyglaset: vem av oss vill bli kallat lat; vi är ju uppfostrade i en protestantisk anda – en lat människa duger till ingenting – antingen skall hon ändra sitt beteende eller elimineras ur samfundet. Helsingin Sanomat kunde stämpla professorerna på detta sätt, eftersom många av oss publicerade ganska litet, främst p.g.a. brist på ekonomiska resurser (för få doktorander och andra forskare i gruppen, bristfällig experimentell apparatur o.s.v.). Sedan kom den stora ekonomiska recessionen på 1990-talet och man började verkligen satsa på forskningen och tekniska utvecklingen i Finland: kraftigt ökade TEKES-anslag och projektanslag från Finlands Akademi samt doktorsutbildning via nationella forskarskolor är utmärkta exempel på detta.
Antalet publikationer och doktorsavhandlingar steg kraftigt. Lata professorer var inte längre lata, och den anklagande artikeln i Helsingin Sanomat kunde kastas i historiens soptunna. Detta visade att professorer är en synnerligen idérik yrkesgrupp i vårt samhälle – man kan och skall inte bli forskare, om man inte är nyfiken. Om vi får resurser till vårt förfogande, så gör vi även resultat. Sedan är det en annan sak, huruvida kvantiteten är den enda saliggörande faktorn i den vetenskapliga verksamheten. Om vi tänker på de experimentella vetenskaperna, så är det alldeles klart, att det med hjälp av modern teknologi är möjligt att producera stora mängder forskningsresultat av god kvalitet. Allting är inte nödvändigtvis så originellt, tyvärr. Under de senaste 10-15 åren har mängden varit den tongivande indikatorn, men jag tror att vi kommer att se en vändning – kreativitet och originalitet måste få en större vikt, då man evaluerar forskningen och rekryterar nya professorer till universitet.
Jag läste nyligen en biografi om professor Peter Danckwerts, som hade en lärostol i kemiteknik i Cambridge. Peter var en briljant kemist, kemiingenjör och även matematiker, kan man påstå. Denna mycket kreativa man var kapabel att presentera sina ideér i en stringent matematisk form. Hans klassiska publikationer i tidskrifterna Chemical Engineering Science och Industrial and Engineering Chemistry Research gjorde honom odödlig: en artikel om uppehålstidsfördelningar i kemiska reaktorer och en annan artikel om en helt ny teori för gas-vätskereaktioner, nämligen ytförnyelseteorin. År 1970 kom ut boken ’Gas-liquid reactions’. Peter Danckwerts blev en av giganterna i kemiteknik. Årligen hålls en P.V. Danckwerts –föreläsning av en framstående forskare i kemiteknik. Varje år väntar många på en inbjudan, men endast en får den. Kvalitet!