Under helgen när jag var i London dök det upp två stycken. Under föregående resa, som gick till Israel, fick jag också ett. Jag vet inte vem som sänder dem, men det handlar om textmeddelande som varnar mig för om det är något oroväckande på gång där jag är på arbetsresa.

Jag hade verkligen behövt sådan service när jag en gång under 90-talet var på arbetsresa i London. Det var den första maj, jag gick omkring i London och vid Trafalger square möttes jag av ett stängsel. Jag antog att en marsch med anledning av första maj skulle dra förbi och jag ställde mig där för att vänta. Efter en timme fattade jag att jag hade fel. Jag befann mig i spetsen av anarkistiska reclaim the street kravaller. De var mycket våldsamma och jag hade faktiskt hellre sett dem via TV än IRL. Jag var rädd och muren av poliser med hjälmar, neddragna visir och batonger på andra sidan stängslet ingav ingen känsla av trygghet. Jag var på fel sida.

Textmeddelandena som jag numera ibland får och som varnar mig är rubricerade ”risk level 2”. De första orden är därtill skrivna med versaler. Under min resa till Tel Aviv i våras fick jag alltså ett sådant textmeddelande. Det handlade om den intensifierade konflikten med Syrien. Versalerna kändes oroande och fick min blick att allt emellanåt dras till horisonten.

Hur ser en missil eller en raket ut? Syns den när den kommer? Jag kände visserligen igen ordet ”mortar” som fanns i meddelandet. Jag har stött på det i min pojkes mobiltelefonspel Clash of Clans. Men, där börjar och slutar min kunskap om sådana här saker. Jag kände mig glad över att jag skulle lämna landet följande dag.

Det första meddelandet som jag fick här i London under den gångna helgen varnade också för risknivå två med stora bokstäver. Orsaken var att fyra män hade knivhuggits i en moské i Birmingham. Den ena var polis, vilket gjorde saken mera laddad än vanliga knivslagsmål.

I meddelandena som jag får finns alltid en andra del som ger mig råd om hur jag skall förhålla mig till den potentiella faran. Meddelandet som jag fick i Israel rådde mig att hålla mig borta från Golan-området. Nu råddes jag vara på min vakt nära moskéer. Jag skulle också vara på min vakt om jag kom i närheten av det som de kallade ”högerextremistisk infrastruktur”.

Här möttes jag av samma problem som jag hade med raketerna och missilerna i Israel. För att vara ärlig har jag ingen aning om hur man känner igen den aktuella faran, dvs. högerextremistisk infrastruktur. Jag får helt enkelt lita på att jag känner igen den när jag ser den. Meddelandeservicen har tyvärr ingen funktion som tillåter mig att ställa frågor om något inte är tillräckligt klart.

Den andra varningen som jag fick under helgen var däremot annorlunda. Jag visst inte riktigt hur jag skulle förhålla mig, men det handlade inte den här gången om att jag saknade kunskap. Tvärtemot kunde jag nästan titulera mig expert och till och med i två bemärkelser: det handlade dels om mitt forskningsområde, dels om mitt om mitt eget liv. Den här gången behövde jag bara ta en titt i spegeln så visst jag hur faran såg ut.

Risknivå två skapades av de demonstrationer som väntas gå av stapeln nu på måndag. I samband med att frågan om könsneutrala äktenskap skall tas upp i överhuset har HBT-aktivister arrangerat en demonstration vid statyn av kung Georg V. Jag var tacksam att rådet jag fick inte handlade om att jag skulle undvika mig själv eller min infrastruktur; jag råddes vara försiktig om jag märkte en folkhop.

Den här gången drar jag på munnen åt risknivå två i versaler. För att vara ärlig är jag tvungen att ’utmana ödet’. Demonstrationen är naturligtvis ett ovärderligt tillfälle för mig som forskare.

Textmeddelandena är intressanta, lite som miniatyrer av större tendenser. Vi försöker undvika risker och skapa trygghet, men om vi skall vara ärliga är vi ofta ute på mycket tunn is i sådana projekt. En stor del av den s.k. kunskap som vi använder skulle knappast palla för en vetenskapsfilosofs granskning. Det handlar oftare om vart vi sätter vår tillit och vart vi riktar vår misstro. En annan aspekt är kanske estetisk, dvs. att vi tror på något, gör något till kunskap, handlar mycket om att det är en variation på en melodi som vi redan hört.

Vi har inom den akademiska världen utarbetat sofistikerade kriterier för vad kunskap är, och det är ett arbete som fortgår. Det satsas mycket pengar på det här, både statliga och privata. Människor ägnar liv åt att hålla den tunna isen hel, att få den att se stadig ut.

Samtidigt är den vardagliga verkligheten en helt annan, och från ett historiskt perspektiv blir man nog lite ödmjuk. Hoppar vi 500 år tillbaka i tiden är det enkelt att se att det skett en stor utveckling. Få av oss skulle vara beredda att sätta våra liv i händerna på läkare om deras kompetens var på samma nivå som den var på 1500-talet.

Och det är här som spegeln kommer emot. Tyvärr är vi nog bundna att hoppas att man skall tänka så om vår kunskap om 500 år, samtidigt som vi är tvungna att lita på oss själva idag. Kunskap är paradoxalt.