Tänk om det ändå är fel att använda djur…

Birgitta WahlbergEnligt artkategoriseringar är djur inte människor, men människorna är djur. Djurskyddslagstiftningens avsikt är att skydda andra djur än människor mot onödigt lidande, smärta och plåga samt att främja djurens välbefinnande och en god behandling av djur. Lagstiftningen har med andra ord dels skyddande avsikter, dels välbefinnande främjande. Likaväl är det lagligt att till exempel kastrera grisar och att förstöra hornanlagningen på kalvar – och dessutom utan att använda bedövning eller smärtlindring. Djurskyddslagstiftningen tillåter också utan moraliska frågeställningar att använda djur för till exempel människans smakvanor, nöjen, klädsel och skönhet bara det sker på ett humant sätt. I internationella sammanhang brukar man kalla djurskyddslagstiftningarna med den här utgångspunkten för welfare legislation (välbefinnande- eller välfärdslagstiftning, hyvinvointilainsäädäntöä) och de som förespråkar den här typens lagstiftning för welfareister.

I Europa och inom Europeiska Unionen (EU) har mängden lagstiftning på området av djurskydd ökat markant sedan 1900-talet. En del av lagstiftningen gäller alla djur, en del specifikt vissa djurarter eller särskilda aktiviteter som berör djur. Bara i Finland har vi tre lagar och tjugoen (21) förordningar som på ett direkt sätt reglerar skyddet av djur. Genom dessa har också all EU-lagstiftning implementerats i den finska lagstiftningen (utom EU förordningarna som har direkt effekt i medlemstaterna). Trots mängden lagstiftning på området använder, dödar och slaktar vi mer djur än någonsin och vi åsamkar djur också mera lidande än någonsin tidigare i vår gemensamma historia. Därtill är produktionen av föda med animaliskt ursprung ohållbart för naturen och många av problemen som sammanbinds med folkhälsan är relaterade till att vi äter produkter med animaliskt ursprung. Man kan sålunda med fog fråga vem djurskyddslagstiftningen egentligen skyddar? Och samtidigt konstatera att lagstiftningen åtminstone inte skyddar effektivt de djur som vi använder för våra smakvanor (produktionsdjur), nöjen (vilda djur som jagas, djur i zoo, djur i cirkus, djur som används i tävling och uppvisning, sällskapsdjur), klädsel (pälsdjur, produktionsdjur) eller skönhet (försöksdjur). Professor Gary Franscione som förhåller sig mycket kritiskt till välfärdslagstiftningen har träffande påpekat att vi använder mycket tid och pengar till att hitta rätta lösningar till att göra fel saker.

Idag finns det i huvudsak tre olika synsätt på vad djurskyddslagstiftningens utgångspunkter är eller borde vara. Den första är den ovan nämnda välfärdslagstiftningen som har följande premisser: 1) djur har erkänts som kännande varelser i EU-lagstiftningen, men vars kännande får ger vika inför människans intressen (djur ingår ej i det moraliska samfundet som levande/kännande varelser), 2) djur är objekt för ett visst i lag reglerat skydd och nivå av välbefinnande, 3) regleringen är uppbyggd kring vad som kan anses åsamka djur onödigt lidande, smärta och/eller plåga och beaktande av djurens fysiologiska och beteendemässiga behov i djurhållningen, 4) i praktiken prioriteras ekonomiska värden framför djurens välbefinnande såväl i lagstiftningen som i tillämpningen av lagstiftningen och 5) lagstiftningen har inte som avsikt att reducera eller att avsluta användningen av djur eller att nämnvärt ändra på människans beteende gällande användningen av djur för människans smakvanor, nöjen, klädsel eller skönhet.

Det andra synsättet som kan observeras är att djur erkänns egenvärde och en värdighet som människan bör respektera. I djurskyddslagstiftningen i Norge har djurens egenvärde identifierats. Ur förarbetet till lagen kan man dock läsa att avsikten med detta inte har varit att utvidga begreppet välbefinnande eller att reducera användningen av djur (produktionsmöjligheterna). På motsvarande sätt har man i Schweiz reglerat att människan skall respektera djurens värdighet, men utan att detta kan nämnvärt avläsas ur de enskilda bestämmelserna i lagen.  Utgångspunkterna för en lagstiftning som baserats på djurens egenvärde eller värdighet är således i praktiken – åtminstone tillsvidare – så gott som de samma som i välfärdslagstiftningen. Om man förhöll sig seriöst till egenvärdet skulle den logiska rättsliga åtgärden vara att erkännandet skulle stiftas på grundlagsnivå och innebära att djur tilldelades vissa grundrättigheter.

Det tredje synsättet, eller kategori av synsätt, är att djur borde erkännas som rättsliga subjekt som borde intas i den moraliska gemenskapen och ges vissa (grund)rättigheter. De framställda förslagen varierar från en rättighet – rätten att inte bli behandlad som människans egendom – till flera rättigheter som sammanbinds i huvudsak med subjektivitet och djurs fysiologiska och beteendemässiga behov. Tills vidare finns det inte lagstiftning som på ett direkt sätt skulle tilldela djur en eller flera (grund)rättigheter.

De olika synsätten och kategorierna som presenterats ovan har som huvudregel inga klara gränser, utom det så kallade abolitionistiska synsättet (The Abolitionist Approach to Animal Rights) som tydligt tar avsprång från all användning av djur och också de övriga synsätten till skyddet av djur.  I följande bloggskrivelse kommer jag att diskutera hur det är möjligt och också nödvändigt i framtiden att ändra på lagstiftningens innehåll så att den blir hållbar för oss alla – som givetvis betyder att våra människocentrerade moraluppfattningar och vårt beteende som människor bör förändra.

Usch då, det låter ju jobbigt…

Birgitta Wahlberg
Pol.Dr. (off.rätt), forskare

Om Birgitta Wahlberg

Jag är polities doktor (offentlig rätt) från ÅA. Min doktorsavhandling handlade om lagstiftningen och förvaltningen av djurskyddsärenden gällande de djur som vi använder till livsmedel. Efter disputationen vikarierade jag professorn i off.rätt år 2012 och efter gästade jag Universitetet i Johannesburg (SAIFAC) som forskare under sex månader. Nu är jag hemkommen till Finland igen och arbetar som forskare vid ÅA. Mitt forskningstema för tillfället är djurens rättsliga ställning och dess betydelse i lagstiftningen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *