Jag chattade nyligen med en kompis som flyttade utomlands för en tid sedan. Det har varit trevligt att på distans få följa med hur familjen anpassar sig till en helt annan miljö än den finländska och ett helt annat liv. De bor i en del av världen som är mycket annorlunda vad gäller klimat, kultur och ekonomi.

Det är också ett krigshärjat område och vi får en del flyktingar till Finland från den här delen av världen. Det är förstås en fråga som är omdiskuterad och kommer och går i politiska diskussioner och media. I lördagens HBL fanns en insändare som berörde det här temat. Skribenten argumenterade klart och tydligt att vi måste sätta upp ett ”mål för hur många miljoner vi i exempelvis Europa ska ta emot de närmaste åren, och hur vårt välfärdssystem ska kunna klara av bördan”.

I bakgrunden pekades bl.a. på befolkningstillväxten som ett hot mot vår gemensamma framtid. Skribenten tillade att ”det är hedervärt att visa solidaritet med människor som lider och har det svårt i världen, men samtidigt måste man vara realistisk”.

Jag är av samma åsikt som skribenten. Jag håller realism högt och jag också ser ett värde i solidaritet. Men, å andra sidan är jag av helt annan åsikt vad gäller det lilla ordet ”men”. Det är idag idealistiskt – eller för att använda skribentens egna ord ”att sticka huvudet i busken” – att föreställa sig att det finns en motsättning mellan realism och solidaritet.

Min kompis som jag chattade med hade nyligen återknutit kontakten till en släkting som varit försvunnen en tid i krigets skuggor. Det var säkert underbart att kunna återförenas med resterna av en familj där många redan dött. Men, tyvärr var det inte enbart positivt. Det bekräftades att det som de kanske mest hade varit rädda för hade hänt. Den nu trettonåriga flickan hade sålts till soldater. Hon hade fått tjänstgöra i skift: nätterna med en man och dagar med en annan. Antagligen passerade många andra män innan hon lyckades rymma.

Det är så som man inte vill att någons liv skall börja. Det är sådana livsberättelser som man inte vill att skall finnas. Vi vet ändå att den här typen av våld inte är en så kallad problematisk sidoeffekt av krig utan en essentiell del av krigsföring, ett sätt att skära rakt in i själen på ett folk, och att skära effektivt. Det är så här som krig förs.

Men, det är något annat som jag vill diskutera med den här korta inblicken i mänsklighetens grymhet. Skribenten i HBL förde fram en relativt vanlig syn på relationen mellan det nationella och det internationella. Han reste frågan var pengarna tar slut och hur långt solidariteten får sträcka sig. Det handlar om gränser, om gränsen mellan det Finländska och övriga världen, eller gränsen mellan Europa och övriga världen. Skribentens argument vilar på föreställningen om gränser, och på möjligheten att etablera gränser.

Det är här som vi skiljer oss vad gäller det lilla ordet ”men” och jag å min sida tänker att solidaritet och realism idag smälter samman. De kan inte skiljas åt. Solidaritet, empati, medkänsla eller vad vi vill kalla det är en naturlig och stark känsla som har sin grund i det att vi är sociala varelser. Vi kan visserligen hålla den i styr i viss utsträckning med t.ex. stereotypier, fördomar och liknande kognitiva mekanismer. De får oss att uppleva verkligheten på ett förvrängt sätt. Alternativt kan omständigheter få oss att rikta blicken i en annan riktning.

Det är lite så som skribenten i HBL måste tänka. Att det fortfarande finns en möjlighet att se bort, att stänga ute andra människor. Att tidningar meddelar om tragedier och grymheter ruckar bara lite på de här gränserna mellan ”vi och dem” och det sker bara tillfälligt. Det glöms lätt på vägen till jobbet. I en sådan värld kan man enklare reglera solidaritet. Det är i viss mån hanterligt.

Det är i en sådan situation som vi kan välja, om vi vill se till ”vårt eget hus” eller sträcka oss bortom vår horisont och vara ”hedervärda” gentemot ”dem”.

Världen idag håller ändå på ett bli mycket annorlunda när det gäller gränser. Den ofantliga globala migrationen och mobiliteten som karaktäriserar vår värld idag gör att både ”vi” och ”dem” sträcker sig långt utöver nationella gränser. Till den här konkreta mobiliteten måste man lägga de nya kommunikationsteknikerna. De både håller vid liv och förstärker samhörighet oavsett distanser. De skapar också helt nya band.

Det här påmindes jag om genom chatten med min kompis. I det här perspektivet är gränser inte längre hanterliga. Våld som sker utanför gränserna sipprar in genom oss själva och våra kontakter – som en del av oss eller människor omkring oss och nära oss. Genom samhörigheten blir de delar av vår kropp. Världen har en annan organisering och våld och lidande kan inte hållas på distans längre.

Det är här tanken om gränsdragning som god ekonomi brister. Vi lever idag i en värld där försök att skapa gränser – nationell protektionism – egentligen är motsägelsefullt. Försök att etablera gränser där samhörighet, solidaritet och medkänsla finns – att skilja människor åt – skapar grogrund för nya konflikter, och konflikter kostar. Det är på så sätt som jag tänker att solidaritet och realism är ett – även om solidaritet i min värld inte behöver löna sig.