Det ligger i tiden att betrakta ökad valfrihet som något odelat positivt. Som konsumenter skall vi ha obegränsad rätt att välja de varor och tjänster som bäst motsvarar våra personliga preferenser. Inom en nära framtid kommer vi med största sannolikhet också att kunna välja vilken hälsocentral vi vill anlita för det fall att vi blir tvungna att ty oss till den offentliga hälsovården. Givetvis under förutsättning att vi fortfarande är tillräckligt rörliga för att besöka någon annan hälsocentral än den som råkar ligga närmast.
Vid en första anblick verkar det därför helt i enlighet med tidsandan att Undervisningsministeriet vill öka valfriheten inom gymnasieundervisningen. Tanken är att gymnasieeleverna inte längre skall vara ”tvungna” att skaffa sig en bred allmänbildning genom att lära sig litet av varje. I stället skall de kunna inrikta sig på en snävare ämneskombination, allra helst en som stöder deras framtida yrkesval.
Under valfrihetens varma och sköna överrock döljer sig med andra ord en ekonomisk bockfot: att välja fritt må vara stort, men att välja rätt är definitivt större. Och med att välja rätt menas i det här fallet att välja en sådan ämneskombination som gymnasieeleverna har största möjliga nytta av i sina framtida högskolestudier, vilket i sin tur förväntas påskynda genomströmningen. Vilket i sin tur betyder att våra studerande förväntas komma ut snabbare på arbetsmarknaden för att betvinga den arbetskraftsbrist som det visserligen ännu inte synts några som helst tecken på, men som det oaktat betraktas som ett stort problem.
Att valfriheten, alla vackra fraser till trots, inte egentligen är det väsentliga i den planerade gymnasiereformen förklarar varför Undervisningsministeriet samtidigt har gått in för att minska valfriheten inom högskolestudierna, som i allt högre grad har börjat påminna om den rigida och inrutade produktionsprocessen i ett sovjettida traktorkombinat. Det handlar med andra ord inte om inkonsekvens från Undervisningsministeriets sida; i båda fallen är det allt överskuggande målet att i en allt snabbare takt förse samhällsekonomin med arbetskraft.
För den som, i likhet med undertecknad, ser en god allmänbildning som ett egenvärde är den planerade gymnasiereformen minst sagt oroväckande. I och med att det har blivit i det närmaste omöjligt för högskolestuderande att bredda sin allmänbildning genom att av rent intresse gå på kurser som faller utanför den egna studieplanen har våra gymnasier i praktiken blivit allmänbildningens sista bastion. Om också den bastionen faller kommer allmänbildningen igen att bli ett privilegium för dem som har tid, energi och resurser att allmänbilda sig på egen tid och bekostnad.
I det rådande samhällsklimatet finns det dessvärre inget större hopp om att kunna rädda allmänbildningen bara genom att hänvisa till dess egenvärde. Lyckligtvis finns det också minst två vägande ekonomiska argument mot att, med valfriheten som förevändning, sätta allmänbildningen på undantag.
För det första finns det ett stort behov av tvärvetenskaplighet och mångsidigt kunnande i dagens allt mer komplicerade och dynamiska ekonomi. I den här kunskapspaletten finns det, i motsats till vad det här i Finland förhärskande högskolepolitiska synsättet vill göra gällande, också utrymme för humaniora. Den framgångsrika storplaceraren och mångmiljardären George Soros har, för att ta ett exempel, förklarat att av alla de ämnen han prövade på under sina omfattande och osystematiska universitetsstudier var det studierna i filosofi(!) som han har haft störst nytta av under sin karriär i finansvärlden. För egen del är jag inte särskilt förvånad: en av de skarpaste analytiska förmågorna jag hade förmånen att träffa under min korta men relativt ärorika karriär i bankvärlden hade en universitetsexamen i – engelsk litteraturhistoria!
För det andra förändras ekonomin, och med den arbetsmarknaden, snabbare än någonsin tidigare, och allting tyder på att förändringstakten kommer att accelerera snarare än avta. Därmed har det blivit allt svårare att förutse hur efterfrågan på olika typer av arbetskraft kommer att förändras bara på några års sikt. Mot den bakgrunden verkar det direkt vanvettigt att försöka tvinga fram en snävare specialisering redan i gymnasiet, även för det högst osannolika fall att en majoritet av eleverna faktiskt vet vad de vill jobba med i framtiden.
Arbetsmarknadens snabba och svårförutsägbara förändringar kan naturligtvis vara problematiska också för en brett utbildad (och bildad) generalist. Den som vet något om allting torde ändå ha bättre förutsättningar att anpassa sig till arbetsmarknadens förändringar än den som vet allt om något som inte längre är relevant.