Det var en halvmulen sommardag mitt i julimånaden och jag gick omkring i slitna kläder i Åbo centrum. Plötsligt kom jag ihåg oljecisternen, som skulle finnas i en gammal och fin oljelampa, som jag nyligen hade restaurerat. Lampan var köpt i en affär i Pargas, nära den välkända rondellen, i ParKino-huset, där fantastiska spelfilmer visades ännu på 70-talet, kanske t.o.m. på 80-talet. Ben Hur, Kleopatra, Doktor Zivago, Bocken på sängkanten – ungdomens oförglömliga kulturupplevelser. Jag hade med pietet restaurerat oljelampan och omvandlat den till en elektrisk lampa. Nu hängde den i taket, men tyvärr saknades en viktig del: en oljecistern av mjölkglas. Den hade säkert gått sönder och fanns inte i lampan som jag hade hittat i ParKino-huset.
På Trädgårdsgatan i Åbo finns – eller åtminstone har funnits – en elegant antikvitetsaffär med lampor och tavlor och allt möjligt, med en speciell atmosfär och doft från en förgången värld; alltså dit så snabbt som möjligt. Jag tittade på klockan, 10 minuter kvar, man hinner ännu. Jag steg in i affären, sade vänligt ’God dag’. Expediten knappt svarade, i stället initierade han något som man kunde kalla yttomografi: kunden är orakad och bär slitna kläder. Kunden är tydligen fattig och inte kapabel att köpa någonting, resonerade han uppenbarligen utan att säga ett enda ord. ’Jag har ett litet ärende, ett problem egentligen’, började jag försiktigt. ’Hurudant’, frågade expediten. ’Det är fråga om en oljecistern till en liknande lampa, som här i affären hänger i taket’ förklarade jag och pekade på en fin lampa från kejsartiden. ’Vad menar Ni egentligen’ utbrast expediten och fortsatt med en ordentlig uppläxning: ’Vet Ni inte att att vi har här endast fina och hela saker, den här är ingen reservdelsbutik, utan en antikvitetsaffär!’ ’Förlåt mig, det kom jag inte att tänka på…’ , bad jag om ursäkt. Expediten mjukade upp en aning och övergick till en teknisk fråga: ’Hur stor skall cisternen vara? ’Ungefär så här stor, ca 10-12 centimeter i diameter’, visade jag med händerna. Expediten exploderade omedelbart: ’Hur kan Ni komma hit utan att ens veta hur stor skall oljecisternen vara!’. ’Förlåt mig, jag kan nog uppskatta de exakta måtten, om jag tittar närmare på lampan. Jag kommer på nytt någon dag. Ett stort tack för hjälpen. På återseende’. ’Ja, kom hit först på nytt då Ni någonting vet’, avslutade expediten artigt. Jag stängde dörren och drog en lättnads suck; det är sällan man blir rädd i en affär, en aning svettig till och med. Mitt problem var min klädsel, självklart. Orakad, slitna jeans, söndriga skor, skrynklig skjorta.
Det kändes varmt och fuktigt, inte minst p.g.a. det oförglömliga besöket till den fina antikvitetskaffären på Trädgårdsgatan. Vad ska jag göra nu? Till busshållplatsen på Salutorget och till buss nummer åtta – Runsala, jag vill bada! Bussen kom strax. Någon utlänning hade problem: vart ska bussen fara, var ska han stiga av? Chauffören kunde ingen engelska. Jag hjälpte till för att klara upp situationen. Utlänningen tackade mig vänligt. Jag satt mig ner och plötslig började en yngre man bredvid prata. ’Fint, fint att saken blev klar för utlänningen, man ska alltid hjälpa till om det bara är möjligt’, konstaterade han glatt, ’jag är från Björneborg och läste nog engelska i skolan, men vågar inte riktigt tala engelska här i Åbo, för här finns det alltid professorer i närheten, som talar perfekt engelska’, fortsatte han. ’Det har jag också märkt, därför är jag oftast ytterst försiktig’, replikerade jag.
Bussen kom fram och snart skulle jag bada. Simbyxorna fanns inte i väskan, för resan var improviserad, men lyckligtvis hade jag korta kalsonger av äkta polyester, endast 20 år gamla. Polyester är ett hållbart material. Härligt att i simma i ensamhet utan att behöva kommunicera med någon.
Tapio Salmi
Professor i kemisk reaktionsteknik
PS. En lämplig oljecistern hittade jag senare på en gigantisk loppmarknad utanför Budapest.