Hur mycket och framför allt hur snabbt staten borde strama åt de offentliga finanserna har under den senaste tiden varit föremål för en livlig debatt, inte bara mellan regering och opposition utan i minst lika hög grad inom regeringen. Enligt Finansministeriets tjänstemän krävs det ytterligare tre miljarder euro i skattehöjningar och nedskärningar för att uppfylla regeringsprogrammets löfte om att stoppa ökningen av den offentliga upplåningen. Att det här är mycket pengar, i synnerhet med beaktande av att det bara återstår drygt ett år av den sittande regeringens mandatperiod, kan vi säkert alla vara överens om. För att få en bättre uppfattning av hur betydande belopp det egentligen handlar om kan det ändå vara bra att ha något att jämföra med.

Tre miljarder euro är nästan exakt lika mycket som samfundsskatten inbringade i fjol, och mer än 35 procent av de sammanlagda intäkterna från förvärvs- och kapitalinkomstskatten. Det är också ungefär 300 miljoner euro mer än statens utgifter för högskoleundervisning och -forskning i fjol, och hela 600 miljoner euro mer än Finlands försvarsbudget. Inte precis småpotatis, alltså.

Om vi fortsätter jämförelsen kan vi också snabbt konstatera att det inte förslår särskilt långt att, som framför allt Sannfinländarna förespråkar i tid och otid, skära ner på det internationella utvecklingsbiståndet. I fjolårets budget uppgick anslagen för internationellt utvecklingbistånd till 960 miljoner euro, och i årets budget har de redan bantats ned med dryga 50 miljoner. Även om vi upphörde med vårt (i jämförelse med övriga nordiska länder skamligt njugga) utvecklingsbistånd helt och hållet skulle det således täcka mindre än en tredjedel av det belopp som krävs för att bryta den offentliga skuldsättningen.

Att balansera de offentliga finanserna med tre miljarder euro på drygt ett år skulle med andra ord vara en utmaning även under gynnsammare ekonomiska omständigheter. I den ovanligt seglivade recession den finländska ekonomin befinner sig i just nu skulle en åtstramning av den här kalibern obönhörligt kväva de svaga ansatser till ekonomisk tillväxt som ännu finns. I motsats till vad åtstramningsivrare i god thatcheristisk anda brukar hävda kan den offentliga ekonomin nämligen inte skötas enligt samma principer som en enskild individ eller familj sköter sin privata ekonomi. Då en enskild familj drar åt svångremmen för att få sin privatekonomi i balans påverkar det nämligen bara familjen i fråga, men då staten gör samma sak påverkar det totalefterfrågan i hela samhällsekonomin. Om ekonomin redan från tidigare befinner sig i recession är risken stor för att det uppstår en ond cirkel, där åtstramningen leder till minskad produktion och högre arbetslöshet, vilket i sin tur innebär minskade skatteintäkter för staten. Vilket skapar ett behov av ännu mer åtstramning, och så vidare.

Och om nu någon tror att det ovanstående resonemanget är ren och skär teori kan hen ju alltid fråga irländarna. Ännu år 2008 hade Irland en offentlig skuld på dryga 20 procent av bnp, en av de lägsta i hela euroområdet. I dag, efter mer än tre år av järnhård åtstramning, ligger den irländska offentliga skulden på 120 procent av bnp! Om kommissionens viceordförande Olli Rehn tycker att det här kan beskrivas som en framgång skulle det vara väldigt intressant att få veta hur han definierar ett fiasko…

Hur paradoxalt det än kan låta kan alltså slutresultatet av en alltför hårdhänt sanering av de offentliga finanserna bli att den offentliga skuldsättningen ökar i stället för att minska. Därför är det glädjande att regeringen – med flankstöd från OECD:s ekonomiska experter – nu tycks ha enats om att visserligen hålla fast vid målsättningen på tre miljarder euro, men att fördela den på en längre tidsperiod. Att vissa oppositionspolitiker har satt sig på bakhasorna och krävt hårdare tag får väl närmast betraktas som ett politiskt spel för gallerierna; om rollerna var omvända skulle knappast oppositionspartierna vara desto mer benägna att bjuda sina väljare på tre miljarder i åtstramning med drygt ett år kvar till nästa riksdagsval.