Doktoranden Sofia – en introduktion

Sofia Holmqvist”Vad vill du bli när du blir stor?” Frågan kan kännas väldigt lätt att svara på då man ännu inte är stor – ”brandman”, ”flygvärdinna”, ”astronaut”, ”sjökapten”, ”lärare”, ”pop-idol”. I lågstadiet fick jag glansiga vänböcker av klasskamrater där jag skulle skriva in intressant information om mig själv. På raden om mitt drömyrke skrev jag nog aldrig ”forskare”. Kanske lämnade jag till och med raden tom. I en av mina egna vänböcker har min kusin skrivit att hon vill bli ”liten igen”. Hon hade alltså samma åsikt som Pippi Långstrump, Tommy och Annika som säger ”Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur”.

Jag har funderat en del på om jag har blivit stor. Om inte, när blir jag det? Blir jag stor då jag disputerat? Blev jag stor redan i och med min magisterexamen eller då jag fick legitimation som talterapeut? Jag tror att jag inbillade mig att jag skulle bli det. Jag tänkte mig att min yrkesidentitet så småningom skulle göra mig ”stor”. Då jag började doktorera insåg jag behovet av att så småningom börja forma även en annan yrkesidentitet – ”Sofia, forskaren”, experten inom sitt område. Tanken skrämde mig lite. Hur skulle jag kunna betrakta mig själv som expert? En expert är enligt Nationalencyklopedin ”person med stor sakkunskap (inom ett givet ämne)”. Varför kändes det då så skrämmande kan man undra. Jag kände att det var en utmaning att få stor sakkunskap om något, i en värld där ny kunskap skapas i så otroligt snabb takt. Jag antar att utmaningen i mitt fall också berodde på att mitt givna ämne, logopedi, är ett tvärvetenskapligt ämne. När jag som nybliven magister skrev forskningsplanen för min doktorsavhandling märkte jag att det kändes stort att påstå att jag skulle kunna bli expert inom mitt område. För att kunna slutföra min plan skulle jag kunna statistik, mikrobiologi, immunologi, genetik, psykologi, forskningsmetodik och ett specifikt område inom logopedi. Hur skulle jag någonsin kunna ha ”stor sakkunskap” inom alla dessa områden?

Nu är det två och ett halvt år sedan jag lämnade in min ansökan om att bli antagen som doktorand. Under den tiden har jag förutom doktorand även varit föreläsare, konferensdeltagare, arrangör, studerande, handledare, universitetslärare, amanuens, klinisk talterapeut och forskare (jag kan även tillägga att jag dessutom varit både modfälld, hoppfull, stolt, nyfiken, omotiverad, ambitiös och inspirerad under denna tidsperiod). Jag måste erkänna att det var en liten överraskning för mig att jag som forskare i logopedi fann mig själv läsande forskningsrapporter och litteratur i pedagogik – när hände det här tänkte jag, när hade jag blivit lärare? Blåögt nog hade jag inte tänkt på att yrkesrollen som forskare skulle innehålla allt det här och antagligen kommer jag så småningom att märka att yrkesrollen innefattar mycket mer. Nationalencyklopedin definierar forskning som ”en process som genom systematiskt arbete kan frambringa nya kunskaper och öka vetandet” och ”forskare” är nödvändigtvis inte en expert utan ”en person som i sitt yrke ägnar sig åt vetenskaplig forskning”. Det låter bra, med allt vad det innefattar. Det vill jag gärna bli när jag blir stor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *