Det var en stor nyhet när riksdagen nyligen röstade om äktenskapslagen. Frågan utföll till fördel för ökad jämlikhet i vårt samhälle. Det var ett avgörande steg i Finlands historia och jag är stolt över de riksdagsledamöter som förde den här frågan vidare. För att inte tala om alla de individer och grupper som drev frågan och personligen utsatte sig själva för saken. De var alla många och de fick möta mycket.

Steget är ett steg i rätt riktning inte enbart vad gäller frågan om äktenskap utan också i ett större perspektiv. Frågan är aktuell runtom i vår värld, men den berör också mera övergripande frågor om hur vi skall förhålla oss till mellanmänsklig olikhet i sina alla olika former. Det vi framförallt behöver idag är modeller och nya identiteter. Och identiteter är inte givna. Vi erhåller dem delvis som en del av den samhälleliga och kulturella miljö vi är del av. Finland har tagit ett steg i rätt riktning och bidragit till en framväxande skiss för hur man kan leva med sig själv och andra samtidigt – oavsett egna eller omgivningens religiösa eller livsåskådningsmässiga grundvalar. Lagar är inte bara lagar utan också element i våra identiteter. Frågan om HBT-personers rättigheter är för tillfället ett viktigt globalt projekt vid sidan av de andra stora utmaningar som vår mänsklighet möter just nu.

Däremot ter det sig som om republikens president föll pladask i hösthalkan. Å ena sidan hade han antagligen röstat likt jämlikhetens förkämpar om hans getts tillfälle. Å andra sidan var han likt så mång av oss andra bekymrad över den debatthetta som följt denna fråga och skulle ha föredragit en annan väg ut.

Nationens fader skall naturligtvis söka enhet och hans enkla lösning var att vi helt enkelt inför ett nytt begrepp för äktenskapet. Hans tanke var väl god när han under YLE:s frågetimme framhöll att om vi har vi ett annat ord för äktenskapet så kan var och en ta till sig det här begreppet på sitt eget sätt. Presidenten tänkte antagligen att de små religiösa grupper som inte kunnat omfatta en jämlik äktenskapslag på det här sättet kunde behålla ett andligt revir inom vilket de kan uppleva och leva livet på sitt eget sätt. De kan tala om äktenskap medan samhället som helhet struktureras av jämlikhet i lag med ett annat ord.

Även om tanken är god är presidentens resonemang uppåt väggarna. Och jag förbigår här det lilla problemet med starkt och svagt och alltmittemellan religiösa HBT-par och -individer som också vill ha ett äktenskap och inget annat. Problemet med presidentens resonemang är att den frihet till tolkning han vill skapa inte är något nytt. Den finns redan här om presidentens vill se hur verkligheten redan ser ut i hans egen nation. För att tala klarspråk. Muslimer ingår äktenskap i Finland. Buddhister gör det också. Därtill lever jag i den föreställningen att både agnostiker och ateister gör det. Och det sker redan helt enligt Finlands lag och utanför den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och andra kristna sammanhang. Samtidigt vet vi att äktenskap för en ateist, buddhist eller vilket par som helst i Finland som har rätt att ingå äktenskap inte självklart har sin grund i den s.k. kristna äktenskapssynen som motståndarna till jämlikhet så gärna hänvisar till. Vi lever redan i ett pluralistiskt finländskt samhälle där begreppet äktenskap landar i en stor mångfald av sammanhang och tolkningar, dvs. också i en icke-kristen mångfald i form av en stor religiös och livsåskådningsmässig diversitet.

Vad tänkte alltså presidenten? Nationens fader hade tyvärr uppfattat verkligheten i sin egen nation fel i det här sammanhanget. Mångfalden och friheten till tolkning finns där för alla. Utom för en grupp.

P.S. Jag drar mig ofta till minnes vad Sydkoreas f.d. ambassadör i Finland sa till mig en gång. Hon hade tillbringat många år i vårt land och betonade med starkt eftertryck att ”det är bara en sak som Finland bör lära sig och det är öppenhet”. D.S.