Nordens Japan – igen en gång?

Christer Lindholm

Det är säkert både en och annan som minns det glada åttiotalet, då den finländska ekonomin gick som på räls, arbetslösheten var i det närmaste obefintlig och statens kassakistor var så överfulla att vi hade råd (trodde vi, i alla fall) att på samma gång både fördubbla barnbidraget och sänka inkomstskatten rejält. Det var vid den här tiden Finland – av vem och i vilket sammanhang minns jag inte längre – fick smeknamnet ”Nordens Japan”.

På den tiden var det här en hederstitel som hette duga: den japanska exportindustrin tedde sig i det närmaste oövervinnelig, och Japans enorma handelsöverskott återinvesterades i utländska företag och fastigheter i en omfattning som väckte inte bara avund utan även farhågor för att japanerna snart skulle ”äga” både Europa och USA. Jag minns än i denna dag en skämtteckning i Newsweek från slutet av åttiotalet, där en grupp japanska affärsmän sitter i en restaurang med utsikt över ett anonymt amerikanskt storstadslandskap; samtidigt som affärsmännen höjer sina glas till en skål stämmer de upp i ”This land is your land, this land is my land”

Sedan åttiotalets gyllene tider har mycket förändrats i både Finland och Japan – och inte nödvändigtvis till det bättre. Det japanska ekonomiska miraklet är idag ett minne blott, och ända sedan början av nittiotalet har Japans ekonomi mödosamt stapplat sig fram från den ena recessionen till den andra, med korta perioder av blygsam tillväxt däremellan. Med andra ord en rätt likartad situation som den  Finland – som ändå fick uppleva ett drygt decennium av snabb ekonomisk tillväxt efter den djupa krisen i början av nittiotalet – nu verkar befinna sig i. Och likheterna slutar inte där: både Finland och Japan står inom en nära framtid inför stora utmaningar som en följd av att antalet äldre ökar i förhållande till befolkningen i arbetsför ålder.

En betydande skillnad finns ändå – till Finlands fördel. Japan är idag, i förhållande till ekonomins storlek, världens överlägset mest skuldsatta ekonomi, med en offentlig skuld på hisnande 220 procent av bnp! Det här betyder att Japan är nästan fyra gånger så skuldsatt (i förhållande till bnp) som Finland, och till och med klart mer skuldsatt än euroområdets sorgebarn Grekland. Den enda orsaken till att vi än så länge inte har hört talas om någon japansk skuldkris är att den japanska statens kreditorer så gott som uteslutande är inhemska, vilket betyder att räntor och amorteringar på statsskulden så att säga bara är en form av inkomstöverföringar mellan staten och de placerare – till en stor del vanliga småsparare – som placerat sina pengar i statsobligationer. I och med att de här pengarna stannar kvar i hemlandet minskar  den totalbelastning den stora statsskulden utgör för den japanska ekonomin.

Men hur har då Japan, som ännu för ett kvartssekel sedan betraktades som världens nya ekonomiska supermakt, lyckats samla på sig en sådan ofantlig offentlig skuld? Orsakerna är förstås många, och en del av dem – som den allt hårdare konkurrensen från nya, ännu mer kostnadseffektiva industriella stormakter som Kina – har sitt ursprung utanför landets gränser. Den viktigaste enskilda orsaken torde ändå vara att den ena japanska regeringen efter den andra i mer än tjugo års tid fört en mycket ambitiös, skuldfinansierad stimulanspolitik. Med undantag för några kortare perioder av halvdan tillväxt har stimulanspolitiken emellertid inte haft några positiva effekter att tala om; det enda som har vuxit är den japanska statens skuldbörda. Däremot har ambitionsnivån varit betydligt lägre då det gäller strukturella ekonomiska reformer; ibland verkar det nästan som den japanska ekonomin – som var först och snabbast med att anpassa sig till den dramatiska höjning av energikostnaderna 1970-talets energikriser medförde – skulle ha förlorat sin förmåga att förnya sig.

Låter det här bekant? Det borde det åtminstone göra för var och en som följt med den inhemska ekonomisk-politiska debatten, där kraven på mer stimulans med lånade pengar blivit allt fler och allt mer högljudda. Och visst, det finns en del nödvändiga investeringar i infrastruktur, framför allt i vårt allt mer undermåliga vägnät, som det är ekonomiskt rationellt att finansiera med lånad pengar i en situation där räntorna är så låga som nu. Men vi skall inte invagga oss i tron att de här stimulansåtgärderna räcker till för att få vår ekonomi på fötter, så att vi för all framtid slipper bekymra oss om obehagliga strukturella reformer. Faller vi för den sortens politiska bondfångeri dröjer det inte länge innan vi igen kan titulera oss ”Nordens Japan” – och då kommer den inteatt vara frågan om en hederstitel!

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *