Grexit?

Christer Lindholm

På söndag denna vecka går Grekland till parlamentsval. Och inte vilket ordinärt parlamentsval som helst, utan ett som har alla förutsättningar att gå till historien. Om inte något mycket dramatiskt och överraskande inträffar under de få dagar som ännu återstår innan valet kommer nämligen vänsterpartiet Syriza att kamma hem en veritabel jordskredsseger, vilket i sin tur innebär radikala förändringar i den destruktiva åtstramningspolitik som under de senaste fem åren drivit det grekiska samhället allt djupare in i en ekonomisk, social och humanitär katastrof.

Så långt som att kräva ett grekiskt utträde ur eurosamarbetet går Syriza inte, men partiet kräver såväl ett slut på åtstramningspolitiken som en sanering av Greklands förkrossande skuldbörda. Med tanke på att den grekiska statsskulden i förhållande till BNP idag är ungefär 50 procentenheter högre än då ”krishanteringen” inleddes år 2010 är de här kraven inte bara rimliga, utan också ekonomiskt förnuftiga. Ändå har varje antydan om en grekisk skuldsanering redan nu stött på hårt motstånd från vissa andra euroländer.

För det hårdaste motståndet står, föga överraskande, Tyskland, som hänsynslöst utnyttjat eurokrisen för att påtvinga de krisdrabbade euroländerna en rejäl dos preussisk disciplin (att tyska banker hör till dem som gynnats allra mest av stödpaketen till krisländerna är däremot ett faktum som det talas mycket tyst om i Berlin). Det är inte heller någon större överraskning att Finland, Tysklands trogna Waffenbruder i hanteringen av eurokrisen, ivrigt och högljutt sekunderar den tyska regeringen från sidolinjen. Vad ett litet och perifert EU-land som Finland tycker och tänker om saken är i och för sig fullständigt irrelevant, men om det största eurolandet (och den största finansiären av stödpaketen) Tyskland framhärdar i sitt motstånd mot varje form av skuldlättnader för Grekland är det bäddat för trubbel.

Om det visar sig omöjligt att genomdriva någon som helst form av skuldlättnader i samråd med trojkan och de övriga euroländerna har den nya grekiska regeringen två alternativ: att försöka uppnå en acceptabel kompromisslösning (vilket i praktiken kunde innebära en lindring av åtstramningspolitiken i utbyte mot att Grekland avstår från kraven på skuldlättnader), eller att ensidigt gå in för en skuldsanering på samma sätt som Argentina gjorde i början av det förra årtiondet. Det förstnämnda alternativet skulle innebära en avsevärd politisk risktagning med tanke på att kraven på skuldlättnader utgjort en så väsentlig del av Syrizas valkampanj. Det senare alternativet skulle för sin del med stor sannolikhet innebära, att Grekland tvingas lämna eurosamarbetet.

En ensidig skuldsanering – som i praktiken alltså innebär att den grekiska regeringen helt sonika förklarar att den inte kommer att betala tillbaka den utestående statsskulden till fullt belopp – skulle oundvikligen utestänga Grekland från den internationella lånemarknaden för en överskådlig framtid. Något ytterligare ekonomiskt stöd från trojkan eller de övriga euroländerna skulle Grekland inte heller kunna räkna med i den situationen, och därmed skulle det inte återstå några andra alternativ än så kallad centralbanksfinansiering, vilket innebär att den grekiska centralbanken lånar pengar till staten genom att köpa upp statsobligationer.

För att kunna använda sig av centralbanksfinansiering måste Grekland emellertid ha en självständig centralbank, och inte bara ett filialkontor till Europeiska centralbanken som nu är fallet. Och eftersom det är Europeiska centralbanken som kontrollerar mängden euro i omlopp skulle Grekland dessutom bli tvunget att återinföra sin nationella valuta. Det är alltså omöjligt att förena centralbanksfinansiering av statsskulden med en fortsatt medverkan i eurosamarbetet.

På kort sikt skulle en ”Grexit”, ett grekiskt utträde ur eurosamarbetet, vara en oerhört smärtsam upplevelse både för den grekiska ekonomin och för Greklands hårt prövade befolkning. Erfarenheterna från Argentina – som med sitt strikta fastkursarrangemang mot den amerikanska dollarn låg så nära en valutaunion ett land kan komma utan att helt ge upp sin nationella valuta – ger ändå vid handen, att en ände med förskräckelse är att föredra framom en förskräckelse utan ände. Och om det här dessutom bidrar till att hela eurosamarbetet upplöses blir det den största tjänst grekerna har gjort den västerländska civilisationen sedan slaget vid Thermopylai år 480 f. Kr.

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *