Efter att jag har röstat idag – likt så många andra – så borde jag skriva något om politik. Även om jag inte är någon politisk entusiast och dessutom relativt inkompetent på området så känns valet personligen viktigt. Vissa globala och nationella trender under de senaste åren har bidragit till att valet i år berör mig på ett sätt som jag inte upplevt tidigare. Jag är helt enkelt lite orolig. Kanske jag med åldern börjat förstå den betydelse som politiska beslut kan ha för den verklighet som vi alla delar. Kanske när jag även en naiv förhoppning att årets val skall visa att utvecklingen kan vändas.

Men, för att inte enbart sitta och bita på naglarna av nervositet när jag nu inväntar valresultatet läser jag lite förstrött i Åbo Akademis utkast till ny strategi. Den har nyss sänts på remiss till olika instanser inom universitetet. Även om jag ännu inte jobbat ens tio år inom ÅA så har jag hunnit se en del strategier komma och gå. Ofta har de därtill utarbetats parallellt för olika nivåer. I mina ögon har sådana situationer tett sig motsägelsefulla. Ett strategiskt tänkande som inte utvecklas på ett enhetligt sätt blir antagligen relativt tandlöst.

Redan vid den första anblicken väcker den nya strategin en del frågetecken. Ifall strategin en dag verkligen omsätts i praktik och ekonomi så kan nyanser vara viktiga. Av gammal akademikervana faller jag därför in i en inre diskussion om enskilda ordval och motsvarande detaljer. Jag hittar till exempelvis begreppet kultur på en del ställen men en av hörnstenarna som definierades i den tidigare strategin från år 2010 har tydligen sjunkit in i lergrunden. Min snabba jämförelse mellan den rådande strategin och det nya förslaget visar att betoningen av kulturbärande ansvar har försvunnit; det här var tidigare en ÅA:s tre hörnstenar. Vad det här ansvaret innebär fanns även i viss utsträckning preciserat i den tidigare strategin. Ifall man har begravt den här hörnstenen, kan jag föreställa mig att det väcker diskussion.

Men, att det här ordet har strukits i det nya förslaget verkar vid närmare läsning ha en större innebörd. I det nya förslaget har man inte lämnat bort endast den kulturbärande hörnstenen. Bildspråket om att universitetet vilar på vissa hörnstenar har rensats bort helt och hållet. Även om jag på den här punkten säkerligen går för långt i min tolkning så läser jag in något mera i denna outtalade förskjutning. Det nya förslaget signalerar möjligen en mera genomgripande förändring.

Ser man till de här nyanserna och ordvalen så vill ÅA inte längre ge en bild av ett universitet som karaktäriseras av gediget byggandet, stabilitet och väggar som skyddar, avgränsar och sluter in. Det kan kännas oroande, men en sådan bild av vad ÅA är har fått ge vika för ett annat sätt att tänka. På första sidan kan man istället läsa att ÅA är det gränsöverskridande universitetet.

Ordet gränsöverskridande fanns – tror jag  – på enbart ett ställe i den tidigare strategin: forskningen skulle vara gränsöverskridande. I det nya förslaget återkommer ordet i flera sammanhang. Vidare sekunderas det av en del nya ord som jag inte alls hittar i den gamla strategin: öppenhet och mångfald. Budskapet blir ganska klart när de här orden kopplas samman och man hävdar att ”utgående från sin status som ett minoritetsuniversitet ska ÅA vara bäst på gränsöverskridande, mångfald och öppenhet”. Hörnstenarna som ÅA tidigare ville vila på har i den nya strategin omdefinierats till värderingar som på ett tydligt sätt därtill riktar sig framåt.

Jag börjar sakta men säkert se vissa relevanta styrkor i den nya strategin – och även vad gäller hur vi kan och skall relatera till det finlandssvenska ansvaret. I den nya strategin ringar man bl.a. in vissa konkreta forskningsområden. En av dem är minoritetsforskning med – förstås – sin självklara kontaktyta till ÅA:s specifika roll i Finland. Man konstaterar att en ”utvidgning av det finlandssvenska mot en internationellt relevant profilering kring minoritetsfrågor på ett allmänt plan är Åbo Akademis viktigaste satsning under den kommande strategiperioden”. Den här betoningen av ”utvidgning” stöds indirekt av några ytterligare viktiga nedslag. Man lyfter fram vikten av mångfald som en källa till kreativitet och understryker att kultur blomstrar genom berikande växelverkan med andra språk och kulturer.

Den första snabba läsningen av den nya strategin är med andra ord positiv – även om mera kritiska frågor hinner infinna sig framöver. Jag måste helt enkelt konstatera att förslaget bryter sig ur några gamla återvändsgränder, men inte genom att enbart föra in några nya byggstenar utan genom att förskjuta perspektivet på ett mera genomgripande sätt. Man har tagit till sig en tanke som är lika utmanande som den är grundläggande – vare sig vi talar om en organisation eller en kultur. Livskraft finns i öppenhet och mångfald, eller som man i förslaget till strategi skriver: i en ”verksamhet överskrider språkliga och kulturella gränser”.

De här tyngdpunkterna i det nya strategiförslaget visar att ÅA har en potentiell betydelse och relevans som kan sträcka sig mycket längre än utbildnings- och forskningsansvaret, i bästa fall till de frågor som idag är aktuella. Med det här i bagaget går jag  tillbaka till frågan om hur valet utfallit.