Publish or perish – publicera eller förgås. Detta ordspråk är djupt inpräntat i forskarens hjärna. Årligen – numera även oftare – ska vi rapportera våra prestationer som överförs till databaser, så att statistiken visar rätt och nationella och internationella jämförelser kan göras. Universitetets direkta statsfinansiering baserar sig sedan 2007 inte bara på antalet examina utan också på antalet vetenskapliga publikationer. Värdet på en peer review –artikel är ca 7000 euro, så låt oss skriva! Inte det minsta resultatet, inte den mest anspråkslösa eller marginella idén ska bli i bordslådan (läs: på hårdskivan), utan allt ska så snabbt som möjligt ut i världen: då får mänskligheten ta del av vetenskapens frammarscher och universitetet (läs: universitetsledningen) får sina pengar så att vi kan fortsätta forska och undervisa.
Är det något fel på detta? I och för sig inte; då man skickar in ett manuskript till en internationellt erkänd journal, granskas innehållet – idén, förverkligandet och textens kvalitet – av anonyma sakkunniga. Trots bristerna på systemet verkar detta vara det enda hållbara sättet att evaluera forskningen. Var ska vi publicera? I Science och Nature, förstås, svarar den ambitiösa forskaren. Vi måste dock vara realister. Största delen av vetenskaplig forskning kan inte uppnå den sensationströskel som dessa tidskrifter förutsätter. I realismens namn bör man först eftersträva en sådan vetenskaplig nivå, som leder till publikationer i de bästa tidskrifterna på forskarens specialområde. Man ska demonstrera en god professionell nivå. I vårt land har man skapat ett publikationsforum (fi julkaisufoorumi), där olika tidskrifter ges en ranking. Jag ger ett exempel från vetenskapsområdena kemi – kemiteknik. Tidskriften Journal of Catalysis får den högsta rankingen (3), Chemical Engineering Science den mellersta (2) och Computers and Chemical Engineering den lägsta (1). Så har den nationella arbetsgruppen (där Åbo Akademi inte råkar vara representerad) bestämt. Detta är ett felaktigt beslut, vågar jag påstå, efter 30 års erfarenhet av publicering i dessa tre tidskrifter. Alla nämnda tidskrifter är på en hög nivå, och borde då tillhöra samma klass, antingen 2 eller 3. I själva verket är det mycket svårt att få en artikel accepterad i Computers and Chemical Engineering, så det är förbryllande att tidskriften har i Finland fått en så låg ranking. Det är inte heller helt rätt att blint stirra på s.k. impactfaktorer för olika tidskrifter, för de är starkt ämnesspecifika: en teoretiskt inriktad journal uppnår sällan en hög impactfaktor, eftersom så få kan förstå innehållet av artiklarna. Experimentella vetenskaper med vidträckta tillämpningar favoriseras i denna jämförelse. Den upplysta delen av forskarkåren och forskningsadministrationen inser detta, men trots allt, impactfaktorn är ett starkt vapen (läs: stridsyxa) i många länder.
Siffrorna ljuger sällan så jag gick in i databasen Vipunen för några dagar sedan. I Vipunen hittar man fakta; precis så gjorde kulturheros Väinämöinen i Kalevala, han gick in i jätten Antero Vipunens mage för att hitta tre ord som behövdes för båtkonstruktion. Undervisnings- och kulturministeriets Vipunen ger närmast klara och kalla siffror. Publikationsstatistiken för några klassiska universitet med många verksamhetsområden ser ut på följande sätt för år 2013 – för korthetens skull tar jag endast refererade vetenskapliga originalartiklar:
Helsingfors Universitet 4635
Jyväskylä Universitet 1132
Tammerfors Universitet 975
Uleåborgs Universitet 1336
Åbo Akademi 553
Åbo Universitet 2134
Östra Finlands Universitet 1553
Det må påpekas att Östra Finlands Universitet uppstod då Joensuu och Kuopio Universitet fusionerades för några år sedan. Siffrorna – som ska förstås relateras till universitetets storlek – är delvis väntade, delvis överraskande. Helsingfors Universitet är det överlägset största universitetet i riket, och leder naturligtvis statistiken. Åbo Universitet placerar sig som tvåa i denna jämförelse, vilket är ett mycket gott resultat: gratulationer till grannen! Med vilka universitet på listan ska Åbo Akademi jämföras? Helsingfors, Tammerfors, Uleåborgs och Östra Finlands Universitet har medicinska fakulteter, vilket sätter en stark prägel på publikationsverksamheten – med medicin i programmet når man alltid högre publikationsmängder. Relaterat till sin storlek så presterar det nya Östra Finlands universitet mycket bra. Tammerfors tekniska universitet är ett av landets största universitet vad studentmängden beträffar. Enligt Vipunen publicerades där 657 artiklar under året 2013. Nu kan vi i äkta ishockeyanda räkna ihop publikationerna i Åbo och Tammerfors (en del av publikationer vid Åbo Akademi skrivs i Vasa, och kan inte separeras från övriga Akademin här). Så ser det ut:
Åbo (Åbo Universitet + Åbo Akademi) 2687
Tfors (Tfors Universitet + Tfors Tekniska Universitet) 1632
Förhållandet mellan dessa siffror är ungefär 5:3, som i ishockey kan det bli 5-3. Jämförelsen visar var vetenskapen finns.
Åbo Akademi kan närmast jämföras med Jyväskylä Universitet, som också har många vetenskapsgrenar (naturvetenskaper, humaniora, pedagogik…), men ingen medicinsk fakultet. Jyväskylä Universitet är ungefär dubbelt så stort som Åbo Akademi. Om vi multiplicerar publikationsmängden vid Åbo Akademi år 2013 med faktor två, kommer vi till siffran 1106 som motsvarar exakt publikationsmängden i Jyväskylä. I motsats till Åbo Akademi har Jyväskylä Universitet under de senaste årtionden målmedvetet satsat på forskningens spjutspetsar. Vilket vitsord får Åbo Akademi i denna jämförelse; ett relativt gott vitsord men enligt min bedömning inte berömliga. Det finns rum för förbättring.
Den enskilda forskaren ska naturligtvis inte stirra blint på statistik utan genomföra intressant forskning och skicka sitt manuskript till en relevant journal, där det hittar den rätta läsarkretsen. Sedan väntar man med spänning på sakkunnigutlåtanden. Dessa utlåtanden betrakts ofta som tabu, även inom forskares närmaste krets; sällan springer man på laboratoriets korridorer och skriker och jublar: hurra, mitt manuskript blev accepterat! Det hör inte till vår kultur. Sällan erkänner man att det blev ett fullkomligt knock-out, trots att man hade jobbat flera månader med manuskriptet.
Jag vill trösta med två exempel: reaktionshastigheten för substitution av cellulosa studerades ingående av oss – de mest kända produkter av den här typen är karboximetylcellulosa samt etyl-, metyl- och hydroxietylcellulosa. Vi kan hitta dessa produkter bl.a. i glass, tapetklister och tvättmedel. De är biologiskt nedbrytbara, miljövänliga komponenter. Mycket utförliga experiment, bl.a. utveckling av en ny analytisk metod, och avancerad matematisk modellering ingick i arbetet som skickades till Chemical Engineering Science. Den ena sakkunniga var nöjd med arbetet, medan den andra – som tydligen representerade konventionell kvalitativ kemi – skrev att en förenklad teori för cellulosans substitutionsreaktioner publicerades på 1930-talet; ingen ny forskning behövs! Lyckligtvis förstod tidskriftens redaktör idén med artikeln som accepterades efter en mindre komplettering (Chemical Engineering Science, 66, 171-182,2011).
Jag hade jobbat frenetiskt med aldolkondensationens reaktionsmekanism och –kinetik och visat med Taylorserieutvecklingar hur en komplicerad matematisk modell kan förenklas. Den ena evaluatorn konstaterade att en avancerad matematisk metod hade använts, medan den andra sakkunniga påstod att den matematiska behandlingen var från stenåldern! Artikeln blev ändå accepterad (Applied Catalysis A, 198, 207-221,2000).
Ljuvligt – exemplen visar hur (semi)objektiv världen kan vara. Mitt budskap till unga forskare – och även till litet äldre – är: ge inte upp, kämpa vidare. Vi hade just första maj, en traditionell demonstrationsdag; alla världens begåvade, flitiga, djärva, gränsöverskridande forskare skulle behöva en egen demonstrationsdag!
Trevlig vår och försommar till alla läsare!
Tapio Salmi