Gillar inte regeringen utbildning och miljö?

Det har tagit några dagar att smälta resultatet av regeringshandlingarna. Valresultatet var ju ett utfall av en demokratisk process, vilket är bara att respektera, och regeringens sammansättning följer förstås därefter. Hur som helst, sett ur mitt perspektiv som akademisk miljöforskare, finns det lite ett och annat hicka upp för. Både miljön och utbildningen och forskningen ser ut att få en väldigt tuff fyraårs period framför sig. Ur mitt perspektiv alltså alla centrala delar i den professionella verksamheten. Och jo, jag har läst och förstått att alla sektorer får göra uppoffringar i det nya regeringsprogrammet. Men ändå känns det som om de här sektorerna och speciellt kombinationen av dem lider onödigt mycket.

Jag har en känsla av att regeringsbildarna inte har haft tillräckligt med information – eller tålamod att ta till sig den – när de har format budgeten. Den nya finansministern, Alexander Stubb, har dessutom delvis även försökt skämta bort de dåliga motiven för inbesparningarna. Hans ”skämtsamma” uppfattning om att professorerna – och även andra lärare och forskare – vid universitet skulle hitintills ha haft semester under alla sommarmånader går inte att bortförklara genom att man hänvisar till egna bachelor-studier i USA i början av 1990-talet (för mer 20 år sedan!). Det bara inte är gångbart utan vittnar främst om okunskap och djup oförståelse om verkligheten. Ett studiebesök i juli till vilken som helst fältstation rekommenderas varmt till såväl finansministern som för hela regeringen! Dessutom är inte professorerna sysslolösa på sommaren i USA heller utan forskar och undervisar som i Finland också, men kanske de unga studeranden i Sydkarolina inte vistades så mycket vid universitet under sommarmånaderna på 1990-talet.

Den andra mantran som har upprepats gällande utbildningssektorn, och i för sig även de andra inbesparningssektorerna, är att pengar inte är allt utan nu gäller det att effektivisera. Jovisst, det skall man göra när det finns luft i verksamheten och om verksamhetsformerna har stagnerat eller verksamhetsmiljön ändrat markant. När det gäller universitetsvärlden så känns det som att vi har varit under en ständig effektiviseringsprocess sedan Bologna-processens start 1999. Speciellt vid Åbo Akademi har reformerna följt varandra i rask takt. Omstruktureringar kan inte genomföras utan de initialt tär på kärnverksamheten som väl ännu skall vara forskning, utbildning och samverkan med samhället. Jag tror att de flesta hade tänkt att efter den senaste reformen vid årsskiftet skulle man äntligen få börja koncentrera sig på utveckling av kärnverksamheten så att reformerna också skulle bära frukt, men nu tycks regeringen ha bestämt annat.

Sedan 2009 har det stått i universitetslagen att staten tillämpar ett så kallat universitetsindex för att garantera en skälig budget för universiteten när kostnaderna stiger. Nu fryses det här indexet in igen. Jag kommer inte ens ihåg hur mångte gången det blir. Kan det existera imaginära finansieringsindex som aldrig realiseras? Det verkar nästan så. Den här inbesparningen i kombination med nedskärningar i budgetarna för Finlands akademi och Tekes klingar illa i förhållande till införandet av en tredje undervisningsperiod och målsättningarna att producera mera högklassig forskning i Finland. Jag har även full förståelse för att studeranden är upprörda över nedskärningar i studiestödet mot alla regeringspartiers heliga(?) löften inför valen.

Rektorsrådet, universitetens ledning och studentorganisationerna kommer att ha fullt upp att motivera sina ”trupper” till framgångsrik verksamhet under ännu stramare omständigheter och att försöka sy ihop ekonomin och förhandla med statsmakten. Jag kan bara önska lycka till!

Miljösektorn får också dra åt svångremmen. Nästan värre än de direkta nedskärningarna betraktar jag den kombination som gjordes mellan jordbruksministeriet och miljöministeriet som skall ledas av en och samma minister. Det brukar inte gå så bra att tjäna två herrar. Den som är tillräckligt gammal kan minnas att en gång i tiderna hade de forna vattendistrikten, som sedermera blev regionala miljöcentraler och numera är delar av NTM-centraler, som uppgift att rensa åar för effektivare vattenföring och torrläggning av åkermarker samtidigt som samma distrikt ansvarade för bibehållande av höga naturvärden. Det är inte svårt att gissa vilken av verksamhetsformerna som var mera framgångsrik. Motsvarande dilemma ser man idag t.ex. hos Forststyrelsen där ena organisationshalvan skall affärsmässigt utnyttja statligt ägda naturresurser medan den andra halvan skall värna om naturvärden och skyddsområden. Det är inte bara en och två gånger som det har blivit intressekonflikter redan inom den egna organisationen.

Den nya miljöministern, Kimmo Tiilikainen, är i och för sig till sitt civilyrke ekoodlare, så kanske han ändå är det minst dåliga alternativ som fanns att välja emellan. Ett tufft jobb har han nog framför sig, speciellt när miljörelaterade ärenden växer i omfattning och betydelse för den ekonomiska verksamheten och allas välfärd. Priset på dåliga miljömässiga val är inte heller så lätta att uppskatta som rent affärsmässiga vinster och förluster på kort sikt.

Både utbildning och miljöfrågor hör till saker där kortsiktiga, ogenomtänkta eller felmotiverade besparingar kan bli mångfalt dyrare i det långa loppet. Hoppas vi inte har hamnat i en sådan situation med den föreslagna budgetramen.  Och ogillar regeringen oss? Jag hoppas att svaret inte är ja utan att regeringen trots allt värdesätter både universitets- och miljösektorn. Det hjälper inte heller att gråta över det som eventuellt förlorar utan hellre bör man rikta sig mot nya mål med de resurser som erbjuds om det sen bär eller brister. Dessutom kan budgetramar alltid revideras…

Jag önskar alla en trevlig och avkopplande sommar – även om vi inte nu heller skäms bort med furstliga tre månaders ferier!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *