Industrin krymper, statsskulden ökar, de rika klagar, de fattiga lider, den intellektuella eliten kritiserar och problematiserar. Riket har sjunkit i pessimism och stagnation. Så är det i dagens Finland, åtminstone enligt massmedia. Naturligtvis – massmedia i en västerländsk demokrati ska utgöra en kritisk röst och inte vara statsmaktens språkrör. Alltid går det illa, men ibland mindre illa.

Onekligen har vårt land stora problem, vilka delvis är strukturella, men låt oss tänka framåt och skrida till åtgärder. I alla organisationer efterlyses konkreta åtgärdsplaner, för strategiska visioner allena är inte tillräckliga.

Vad är den typiska medicinen då en organisation eller ett samfund är i en krissituation, som inte är tillfällig i sin karaktär? Fusion, fusion, ropar man då. Man fusionerar två företag i hopp en nystart; ny logo, ny organisation, ny image och framför allt nya synergier som leder till nytänkande, nyskapelser och förbättrad kostnadseffektivitet.

Vi ska fusionera med ett annat land. Finlands politiska historia delas i tre epoker: kungarikets tid (-1809), kejsardömets tid (1809-1917) och republikens tid (1917-?). Republikens tid är över – leve fusionen! Med vem? Vi granskar fusionsmöjligheterna med grannländerna, eller helst hela Östersjöområdet.

Vi tittar först norrut: Norge. Med norrmännen har vi alldeles härliga relationer; vi gillar varandra. Fusionen är dock osannolik: grannen med sina enorma naturgas- och oljetillgångar är alltför rik och därmed knappast ivrig att ingå ett giftermål med oss. Dessutom har den nordliga grannen en hög kostnads- och prisnivå, vilket innebär att ölpriset i Finland skulle snabbt stiga efter fusionen och detta kunde leda till ett uppror i den östra rikshalvan.

Sedan tittar vi västerut. Svenskarna är vårt broderfolk på många sätt och svenskarna har visat en oförglömlig solidaritet mot oss, inte minst under svår krigstider 1918 och 1939-44. Här uppstår dock två allvarliga problem på fusionsvägen. Det kunde vara svårt att få finska folkets majoritet bakom en dylik fusion, eftersom många finländare lider av ett allvarligt lillebrorskomplex vad Sverige beträffar. Dessutom är det tvivelaktigt om man i Sverige överhuvudtaget skulle vara kapabel att fatta något som helst beslut inom en rimlig framtid: det skulle behövas mini- och stormöten, otaliga riksmöten och Almedalsveckor för att behandla detta delikata ärende. Sedan 1809 har Sverige inte kunnat fatta ett beslut huruvida man skulle delta i ett (världs)krig eller inte. Så tydligen är man tvungen att begrava idén om ett nytt Storsverige och i stället nöja sig med det bernadottska Lillsverige. Fördelen med en icke-fusion med Sverige är att fusionsdiskussionen kan fortsätta och ishockeymatcherna Finland-Sverige hålls kvar.

Det är dags att kasta blickarna österut. Ett ja tack är att vänta på från Moskva, da, da… Den bärande ryska statsideologin är – och har sedan urminnes tider varit – att bibehålla och vidareutveckla rikets territoriala storhet. Denna grundtanke leder till en logisk konsekvens: ett land eller ett område som någon gång har hört till tsarriket eller Sovjetunionen bör vid ett lämpligt ögonblick kunna återförenas med moderlandet. Ekonomiska synergier med en rysk-finsk fusion skulle vara uppenbara; speciellt östra Finlands ekonomi skulle få en stark stimulans och östra Finland skulle få ett naturligt Hinterland. Ändå är jag i viss mån tveksam och problemet är igen folkopinionen, så kanske man bör vänta innan man skickar en e-post till Vladimir Putin.

Vi tittar söderut: Estland, Lettland och Litauen. Ester är nästan som finländare utom att de har mer civiliserade dryckesvanor. De ekonomiska och kulturella banden är otaliga. Som folk älskar vi varandra, och esterna har under historiens lopp visat en likadan solidaritet mot oss som svenskarna. Toppolitiken är dock just nu emot oss. Estlands president Toomas Hendrik Ilves (herremannen med rosett; ’ilves’ betyder ’lo’ på svenska) är i sin tankevärld en typisk exilest, uppvuxen i Sverige och Kanada. Han har stora misstankar mot tidigare alliansfria länder och betraktar oss som finlandiserat land, som har en alltför mjuk politik mot Ryssland. ’Me ei taha, me ei oska’ (vi vill inte, vi vågar inte) skulle vara det sannolika svaret på en e-post om en eventuell statsfusion.

Estland, Lettland och Litauen är språkligt och kulturellt olika, men deras historiska erfarenheter är mycket liknande; de blickar västerut, ofta över Atlanten, de vill vara självständiga och lojala medlemmar i Nato. Så blir en e-post varken till Riga eller Vilnius osannolik. Det är bättre att ta ett flyg Åbo-Riga och beundra den verkligen vackra hansastaden. Prisnivån är fortfarande rimlig där.

Alternativen börjar bli få: Polen och Tyskland (i alfabetisk ordning). Finsk-polska relationer har alltid varit goda, utom små incidenter under den svenska stormaktstiden. Är Polen intresserad av Finland och har Polen erfarenhet av att genomföra fusioner? Kungen Sigismund-Zygmunt, Katarina Jagellonicas och Hertig Johans son försökte göra det, men planen misslyckades, eftersom kungens egen släkt var opålitlig. Finländarna skulle eventuellt stöda en samgång, men polackerna är säkert tveksamma: landet har haft en synnerligen gynnsam ekonomisk utveckling under de senaste åren – varför skulle man riskera detta med en fusion med ett problemland? Folkmentaliteterna är olika: polackerna är spontana och älskar improvisation, medan finländarna vill ha välplanerade möten med klara agendor. Det finns dock en starkt sammanbindande länk mellan dessa två nationer: vodka. Fusionsoptionen borde undersökas seriöst.

Vi landar i det sista alternativet som enligt min åsikt kunde bli den bästa: en fusion med Tyskland. Jawohl, där har vi ett folk som verkligen passar ihop med oss. Vi är försiktiga, laglydiga och rädda för oordning och kaos, så är även tyskarna. Vi älskar detaljerad planering och noggrann dokumentering. Den ekonomiska kopplingen mellan de två länderna är stark. Vi har erfarenhet av tidigare samarbete på många områden. Tyskland har färsk erfarenhet av att genomföra verkligen krävande fusioner: hela gamla DDR införlivades den 3.10.1990 i Förbundsrepubliken. Den dåvarande förbundskanslern Helmut Kohl lovade blomstrande ängar till östtyskarna, till de nya delstaterna (Neue Bundesländer). Det har det verkligen blivit, trots skepticism och farhågor. Den federala struktur som det efterkrigstida Tyskland har, skulle passa oss utmärkt: vi skulle bli en delstat (das Neueste Bundesland). Det är dags att utarbeta en konkret åtgärdsplan och tidtabell för en fusion på det kulturella, ekonomiska och statsrättsliga planet. Utbildningen i Finland borde samordnas med Förbundsrepubliken, åtminstone i viss mån. Det tyska språket skulle ingå i skolornas undervisningsprogram redan i första eller andra läsåret. De största – och även mindre – finländska städer skulle få ett tyskt namn. Jag ger endast några exempel: Åbo (Turku) skulle bli Markt eller Markt am Aura (’turku’ betyder ’torg’, torg heter Markt på tyska), Nystad kunde bli Neustadt am Ostsee o.s.v.  En riksomfattande namntävling skulle utlysas för att hitta på goda namn. Detaljerna är många och allt kan inte behandlas här. Det blir dags att skicka en e-post, och inte vilken som helst e-post. Inledningen av brevet är det viktigaste; man ska komma ihåg den artiga tyska brevetiketten: alltså inte Liebe Angela, inte heller Liebe Frau Bundeskanzlerin, utan Sehr Geehrte Frau Bundeskanzlerin. En kopia ska skickas till förbundspresidenten, till Joachim Gauck.

Ledare – större och mindre – har sina visioner, t.o.m. hallucinationer. Den store finske statsmannen Urho Kaleva Kekkonen var en synnerligen visionär politiker, som under sina sista år i ämbetet led av hallucinationer. En av dem var att Finland är ett neutralt land.

Den Haag, i en coffee shop, juni 2015

Tapio Salmi

Det är fråga om högförräderi enligt finska lagen. En artikel av denna typ skulle i 1930-talets Finland givit några år tukthus till författaren. Solig sommar till alla läsare!