Fritt framförande av en passage

Om den forskarblogg jag skriver skulle förstås som en apparat för kommunikation skulle den ofrånkomligt komma till uttryck som just den fallgrop som jag genom själva skrivandet strävar till att undgå. Jag läser och reflekterar över bloggens delar, både de delar jag skrivit fram tidigare samt de delar som skrivits av övriga ÅA-bloggare. Jag riktar mitt intresse på förståelsen att bloggens texter fungerar som passage – det vill säga som figurer (former), som experiment och som länkar till koncentrerat tänkande. Just möjligheten till koncentrerat tänkande och artikulation av tänkandet är för mig en bärande beskrivning av forskning och vetenskap och i förlängningen är universitet sammanhang där man värnar om dem som kvaliteter.

Då jag reflekterar över läsåret som gått inser jag att jag utarbetat en strategi för att ge rum för koncentrerat tänkande i arbetsvardagen. Strategin som jag använt mig av är förmågan att förstå improvisation som möjlighet för att kommunicera och gestalta en form av arbetsrutiner som i sin tur skapar rum för andra andra former av dem.

Till vardags förstår människor improvisation som en beskrivning av något som vi gör på en höft. Improvisation kopplas då till ad hoc situationer. I undervisning och lärsituationer är det lätt hänt att improvisation förstås som en motbild eller motsats till planering. Ett annat vanligt sätt att förstå improvisation är att förstå det som intuitiv aktivitet som framförs på ett spontant sätt. I den förståelsen är det möjligt att räkna in någon form av kompetens och medvetenhet i det improvisatoriska, då intuitivt agerande kan förstås som handlingar och val som bygger på erfarenhet och kunskap. Det här då ofta i situationer som inte erbjuder tid till kritisk analys eller bedömning utan istället är situationerna utformade så att man i dem är tvungen att bilda sig en omedelbar uppfattning för att kunna agera. Allt det här är delar av, dimensioner av improvisation.

Närmar man sig improvisation från en konstbaserad förståelse är de flesta bekanta med teaterimprovisation och musik(jazz)improvisation som förfinade, konstnärliga uttryck där konstnärer laborerar med och mot konventioner inom ett konstområde för att skapa oväntade estetiska upplevelser. Då beskrivs improvisation ofta som fördjupad och bred kompetens inom konstområdet. Inom bildkonstens och bildkonstundervisningens tradition är improvisation inte ett lika vedertaget begrepp som till exempel inom teater, dans och musik. Men i den utveckling som den moderna konsttraditionen byggt grund för och som samtidskonsten för fram om performativitet som kvalitet öppnar sig ett möjligt fält till att pröva, artikulera, reflektera och förstå handlingsmönster, val och kvaliteter i bildkonst och bildkonstundervisning som improvisation.

I det arbete jag utvecklar som universitetslärare i bildkonstens didaktik tar jag avstamp i konstens, den kvalitativa forskarens och utbildarens förståelse av världen. Det är en dynamisk förståelse som erbjuder en stabilitet för att greppa förändring samtidigt som förståelsen ofta skapar glipor och mellanrum. Glipor och mellanrum  kan utforskas och på så sätt är det möjligt att gestalta något som kunde blivit oartikulerat. När det kommer till improvisation så är det den konstbaserade improvisationen som MINDSET, som praktik och teori som intresserar och erbjuder tid och rum för skaparflöde, tid och rum för att gestalta meningsskapande och  didaktisk medvetenhet hos lärarstuderande samt tid och rum för att undersöka hur bildkonst, undervisning och lärande formuleras.

En snabb genomsökning av den nationella läroplansgrunden för grundläggande utbildning godkänd 2014(LP2016) ger tre träffar på ordet improvisation. En träff inom skolämnet musik och två träffar inom skolämnet modersmål och litteratur. I alla tre fall kan användningen av begreppet improvisation i dokumentet tolkas som att improvisation skall förstås som teknik (färdighet?) för att framföra (perform) något. Improvisation kan faktiskt i läroplanssammanhanget också tolkas som en möjlighet till att lära sig former av retorik. Improvisationsbegreppets plats i läroplanen väcker didaktisk nyfikenhet.

Eftersom begreppet är inskrivet i läroplanen kan jag som lärarutbildare anta att improvisation förstås som en kompetens, en kunskap eller färdighet som man kan lära sig, pröva och öva. I sammanhanget tolkar jag även att improvisation inte förstås som en beskrivning av något som sker innan något förberett eller planerat, inte heller förstås det som något slumpmässigt. Det beskrivs som en kvalitet i framförande och kommunikation. Som lärarutbildare ligger utmaningen i att kommunicera improvisationen som en bred möjlighet till kunskapande och kommunikation i livet, så att improvisationen inte begränsas till ett skolämnes karaktär i den allmänbildande skolan.

Jag leker med tanken att till exempel anta ett MINDSET där improvisation fungerar som en metafor för att beskriva hur hantera oväntade utmaningar inom utbildning. Då menar jag utbildning som ett brett begrepp som omfattar till exempel genomförande, organisation och administration.  Det är något som jag vill framhålla att vi är beroende av att börja se som kvalitet, en form av radikal annanhet som genererats som subversiv och oväntad  kraft  utgående från de strategier, strukturer och målsättningar som utbildning i dag omfattas av. Något att ta tag i vid planeringen av inkommande läsår. Det är förstås inte en slump att jag i den här texten som lärarutbildare tar mig an att skriva fram tankar om improvisation.

Senaste vecka hade jag förmånen att avsluta läsåret i ett internationellt sammanhang och tillsammans med kolleger, doktorander, forskare och utbildare få tid och rum för att tänka, samtala och arbeta koncentrerat med forskningsområdet The Art and Science of Improvisation in Education vid Rommetveit Högskola i Stord i Norge.

Passage – en reseberättelse.

Inför resan till Rommetveit behövde jag fundera över How to Get there. På evenemangets hemsida erbjöds en fungerande struktur, med flera alternativa reserutter till Rommetveit. Av någon anledning fastnade jag för följande färdbeskrivning:

”If you can’t catch the express boat, there are many options by bus. The airport bus leaves for the Bergen bus station every 15 minutes. You may change en-route for the Costal Express Bus at the “Fjøsanger Miljølokk” which is 9 minutes before arriving at the Bergen bus station. The Coastal Express Bus calls at the Fjøsanger Miljølokk 9 minutes after it starts its journey to Stord.” Jag valde det här färdsättet till Rommetveit trots att rekommendationen var att ta en snabbgående båt från Bergen ut till Stord.

Vid ankomsten till Bergen flygfält bröt jag ner informationen om reserutt med buss i etapper. Jag frågade mig fram om hållplatser och hålltider och förvånades av att allt fungerade. Vid min framkonst till Rommetveit vände jag mig till organisatören och gav positiv respons på de noggrant förklarade resealternativen som funnits på webbsidan. Organisatören blev omtumlad. Han berättade att han inte prövat om det här sättet att resa skulle fungera. Han berättade att han skapat rutten mer som ett humoristiskt experiment genom att tolka busstidtabeller än som information och färdbeskrivning till Rommetveit. Han var övertygad om att han varit så övertygande och tillräckligt tydlig med att rekommendera snabbgående båt att ingen ens skulle komma på tanken att ta sig fram med buss.

För ett ögonblick förvandlades min föreställning om det som för mig hade varit ett äventyr och en tillfredsställelse över att ha kommit fram till Rommetveit trots olika osäkerhetsmoment till en stickande känsla av besvikelse. Jag hade tagit ett skämt på allvar. Hur kunde jag avläsa en kulturell kod så fel? Jag fann mig snabbt och sa att jag är evidensen för att det humoristiska experimentet fungerade. Jag insåg att jag kanske sist och slutligen hade anammat humorn i det hela genom äventyrslusten. Hur det kommer sig att jag tolkade bussturer som äventyr får jag lov att fundera på i ett annat sammanhang. Hur som haver, inledningen och introduktion till dagarna blev en sinnebild för att tänka koncentrerat på improvisation. Erfarenheten av resan till de forskarsamtal och föreläsningar som fördes kring improvisation återkom flera gånger till förmågan att agera här och nu. Det är en förmåga att ta till vara på ögonblick och tid, att stretcha kompetenser, orientering och klokhet så att det oförutsedda, det oväntade i det situerade ögonblicket skapar kvaliteter som är utöver det förväntade. Stimulerande som didaktisk tanke och handling.

Att avsluta ett intensivt läsår vid Åbo Akademi Universitet (som på många plan gestaltats genom situationer, val och beslut som inte alltid utformats så att det funnits tid och rum till kritisk analys eller bedömning, där strukturer och strategier har formats så att man varit tvungen att bilda sig omedelbara uppfattningar för att kunna agera) genom att bli inbjuden till The art and science of improvisation in education, gör att improvisation som strategi stiger fram som en kvalitet som under läsåret gestaltats men inte artikulerats. Bloggen är ingen apparat för kommunikation, den är en passage de communication. IMPRO here I come!

Varma Sommarhälsningar!

IMG_3551

 

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *