I början av augusti skrev Iltalehti att svenska (ny)nazister ordnar studiecirklar med högläsning ur den av ÅA utgivna tidskriften Budkavlen. Snabbt visade det sig att det snarare handlade om en tidning med samma namn, men utgiven av Svenska motståndsrörelsen. Iltalehti rättade i sin text så att de ändrade utgivare men beskrivningen av innehållet står kvar, nämligen att tidskriften i fråga skulle innehålla artiklar i etnologi och folklivsforskning: ”Lehti julkaisee artikkeleita liittyen kansantieteeseen ja etnologiaan” står det fortfarande i början av september (i tidningen Expo berättas att den andra Budkavlen, som jag inte bekantat mig med, innehåller bland annat uppmaningar till våld).
De finlandssvenska dagstidningarna skrev om fadäsen och Budkavlens (ÅA) nuvarande redaktion förundrade sig. På Facebook var det en och annan som konstaterade att ÅA:s tidskrift under 1930-talet innehöll en del högerextrema åsikter. Historielektorn Ann-Catrin Östman skrev en kolumn i Hbl och diskuterade historie- och traditionsvetenskapernas roll i nationsbygget under 1920- och 30-talen.
På ett allmänt plan väcker denna nyhet tankar om förhållandet mellan vetenskap och ideologi. Det är förstås också andra än traditionsvetenskaperna och historia som har skelett i garderoben – eller ibland helt synligt sittande i soffan med en kaffekopp i handen. Inom mitt eget ämne, sociologin, fanns det på 70-talet starka kopplingar till marxismen, och särskilt på 90-talet var feminismens inflytelse tydlig. Både ”marxistisk” och ”feministisk” teori spelar en roll i samhällsvetenskapen fortfarande. Men i dag präglas förstås vetenskapssamfundet som helhet främst av ett kapitalistiskt tänkesätt.
På ett mer specifikt plan, som jag kanske vågar mig in på även om det inte handlar om min egen disciplin, är det intressant att fråga sig vilken är den koppling mellan nazism och traditionsvetenskap som IL tänker sig? Det finns en viss historisk koppling, som kom fram i diskussionen om IL:s nyhet. Det finns också så att säga gemensamma intressen. Allom bekant är den tyska nazistiska vurmen för germansk mytologi, men allmänt inom högerextrema rörelser är intresset för mytologi och folkliga traditioner stort. Då ligger det förstås nära till hands att studera sådana akademiska ämnen (eller varför inte tidskrifter) som ägnar sig åt dessa traditioner.
Jag drar mig också till minnes den numera pensionerade svenska professorn i etnologi Karl-Olov Arnstberg, som fick ganska mycket negativ uppmärksamhet i slutet av 90-talet för en rapport där han kritiserar den romska kulturen. Han har senare blivit bekant för sina ”invandringskritiska” åsikter, som han bland annat framför på sin blogg.
Denna pensionerade professor är ett enskilt exempel. Efter ett ganska omfattande samarbete med traditionsvetare vid ÅA kan jag klart notera att inte alla delar Arnstbergs värderingar. Den ”invandringskritiska” bloggen skriver han dessutom i samarbete med en person som är socionom (de har också skrivit en gemensam bok på temat), och socionom inte bara låter ganska likt sociolog, men många socionomer studerar också mitt ämne.
Ytterst få personer – inte heller jag – skulle deklarera att forskningens mål är att befrämja en ideologisk agenda; knappast särskilt många skulle heller beskriva målet med den egna forskningen i ideologiska termer. Men jag tror att det ändå finns skäl för alla forskare, oberoende av disciplin, att reflektera över de ideologiska bindningar som ändå säkert finns också inom det egna ämnet.