De tio fotografierna av Mårten Björkgren.

Varje dag då jag stiger in i korridoren där mitt arbetsrum finns dyker det upp frågor om hur man tänkte då utrymmet planerades.  Tänkte man i geometriska termer så att exakt samma sak som gestaltas i en tvådimensionell planritning överförs i en tredimensionell korridor men i olika skalor eller funderade man på hur dimensionerna sträcktes ut?

Mitt arbetsrum är ett av flera rum på rad. Rummet ligger mitt i korridoren och det är ett rum där det är naturligt att röra sig inuti och utanför boxen. I korridoren är det naturliga inte lika självklart. Korridorens bredd står inte i förhållande till dess längd, höjden är odefinierbar, belysningen otillräcklig, ljudet studsar eller förstärks på ett sätt som inte lockar till korridorsnack. Färgsättningen är diffust institutionell. Det är som om allt som skall finnas för att definiera en plats för människor finns där, och ändå inte.

Det var det obekväma i korridorens dimensioner som förde in mig på ett spår där rummets poesi fick en större betydelse i arbetsvardagen än jag först kunde ana. Det hela började i en korsväg där sammanträffanden och upplevelsen av rum möttes. Det fanns ett behov av att göra något åt korridoren som arbetsvardag, det var alla som berörs av att röra sig i den överens om.

Mårten Björkgren, en kollega som har sitt arbetsrum en bit längre bort i korridoren bad mig en dag ta en titt på de bilder han har på sitt Instagramkonto. I flödet av tusen och tusen bilder blev jag varse om att en del av fotografierna stack ut ur flödet. Det var något med dem som jag inte kunde begreppsliggöra i ord. De pockade på  uppmärksamhet och  tid. De hade ett uttryck av en emotionell verklighet som behövde få komma ur det digitala flödet, in i ett annat sammanhang, för att betraktas som ögonblick och upplevelser.

Jag bestämde mig för att använda utställningskuratorns erfarenhet. Jag valde ut tio fotografier i det digitala flödet för att pröva dem i arbetsplatsens korridor. Då fotografierna  förflyttades och förstorades till korridoren fick de ett annat uttryck än på Instagram. De blev mer måleriska, färgerna, formerna och motiven blev till något som det gick att relatera till via den fysiska platsen, korridoren. Och korridoren förändrades till ett landskap. Inte ett kontorslandskap på en arbetsplats utan istället ett landskap som kan liknas vid en livsnerv som förbereder och skapar förväntningar hos den som vandrar i korridoren. Förväntningar på att både känna igen och främmandegöra något av allt det man kände till förut i korridoren.

Det är av betydelse att Mårten gick med på att förflytta tio av de digitala flödets fotografier och bildvärld till en korridor på sin arbetsplats. För mig representerar hans vilja att göra det ett mod och en motivation att överskrida förståelsehorisonter. Han gick med på att dela en del av sin värld och sfär med sina kolleger i en gemensam vardag på ett annat sätt och genom ett annat kommunikationsmönster än han var van vid. Att dela med andra – vare sig det är i sociala medier, i en korridor eller på en konstutställning – grundar sig på tillit. Tillit är en människosyn som i den pedagogiska vardagen och vetenskapen är så grundläggande att vi kan ta den alldeles för självklar.

De tio fotografierna delas nu på ett annat sätt än på Instagram. Vardagens rörelser i  korridoren är annorlunda än tidigare.  Vi ser fotografierna och skapar kognitiva, kulturella och kroppsliga spår. De berör kolleger, studerande och andra som passerar. Samtidigt vill vi ta del av det digitala flödet.

Det kan hända att fotografierna i korridoren så småningom bleknar och blir till kulisser i bakgrunden av vår vardag. Just nu skapar de en förgrund för sociala tillämpningar, samtal, reflektioner, sinnlighet, minnesbilder och framtidsvisioner över tid och rum. De ger oss möjlighet att bli medvetna om bildens retorik, om symboliska resurser och det mellanmänskliga som kan få oss att tänka och se längre än runt hörnet i en korridor.

Mårten Björkgren på INSTAGRAM Marten60 eller Mårten Björkgren.