Sommardagens gång

Tapio SalmiDet är ofta härligt att vara borta från Finland, speciellt några sommarveckor på Ösel, i Kuressaare-Arensburg som är öns förtjusande huvudstad. Den över 350-åriga staden är en kosmopolitisk metropol i miniatyrskala. Badstranden är lång och vinden blåser från Kuressaareviken. I horisonten, eller närmare sagt, en aning bakom den finns Lättland. Med god fantasi tror man att det är synligt. Bakom ryggen står sagoslottet, Kuressaare loss, som en gång i tiderna var sätet för Riga biskop: han regerade här. Idag är slottet ett välkänt och mångsidigt kulturcentrum: konstmuseum, historiskt museum och biologiska samlingar. Årets höjdpunkt är operafestivalen, Saaremaa ooperipäevad, som är den estniska motsvarigheten till festivalen i Nyslott. Vi tittar på Giuseppe Verdis Rigoletto, som spelas av Teatro di Milano. Organisationen är perfekt och musiken njutbar, även för en icke-musikalisk människa. Applåderna vill inte ta slut efter föreställningen. Min favorit är arian La donna é mobile – kvinnan är rörlig (jag vågar inte säga: labil).

Sommaren på Ösel fylls av evenemang – kulturen kommer från större städer på besök till avlägsna orter och en alldeles speciell stämning uppstår; otaliga nya kontakter knyts då främmande människor plötsligt börjar tala med varandra i en avslappnad atmosfär.

Efter operafestivalen kommer kammarmusiksfestivalen. I slottets kapell spelas medeltida musik. Under konsertens paus går en äldre herreman rastlös omkring och fotograferar allt. Han är ensam och söker uppenbarligen kontakt med någon. Han frågar någonting oväsentligt av mig men snart befinner vi oss djupt i diskussioner. Det visar sig att han är friherre von Freytag-Loringhoven från Tübingen. Varför är han här? Hans farfars far var en stor godsägare i kommunen Kihelkonna, men han hade sålt allting bort redan på 1800-talet och flyttat till Tyskland. Familjen hör till gammal tysk-baltisk adel, deras vapen är upphängt inne i slottet och förfädernas kvarlevor vilar bredvid Kihelkonna kyrka. Friherren är på gott humör då han berättar om släktens historia. Kvällen slutar med en gemensam middag och intressanta detaljer om hans privata och professionella liv avslöjas: han försöker komma varje sommar till Ösel för att se sina rötter, men hans fru är bildkonstnär och lärare, som hellre tillbringar sommardagarna i Nice (Nizza). Herr friherr Freytag von Loringhoven är medicine doktor och närmare sagt hjärnkirurg till utbildningen, men i något skede hade han hamnat i kris med sitt yrke och utbildat sig till psykoterapeut. Kvällen blir synnerligen inspirerande; några månader efteråt kommer ett postkort från Tübingen.

En grupp av tyska studenter kommer emot mig på gatan och frågar artigt: tyska eller engelska. Tyska, svarar jag bestämt. De vill veta vägen till en begravningsplats, där de tyska soldater som stupade i andra världskriget på Ösel vilar. Jag visar vartåt de ska över gå för att komma till Kudjape metsakalmistu. Under många årtionden, under den sovjetiska ockupationens tid var massgravarna medvetet bortglömda, för officiellt ansågs det vara fiender som var begravda där. Sovjetunionen legitimerade sig mycket långt med segern i andra världskriget, en makt som krossade fascismen. Efter att Estland hade återfått självständigheten år 1991 och den andra republiken uppstod, blev det tillåtet att prata om gravarna igen: nationen fick tillbaka sitt kollektiva minne. Med ekonomiskt stöd från Förbundsrepubliken Tyskland städades området och tusentals gravstenar placerades på ett öppet fält. Här vilar tusentals tyska soldater. De kämpade ända till det bittra slutet. Sovjetunionen återerövrade Tallinn på hösten 1944, medan de sista tyska trupperna lämnade Ösel, närmare sagt Sörvehalvön, öns ultima Thule så sent som våren 1945. Nu är det tillåtet att hedra även deras minne. I varje tysk gravsten står inte bara soldatens namn utan även hans militärgrad: Gefreiter, Lieutnant, Oberlieutnant, Oberst… Ordning ska det vara i hierarkin.

Alldeles bredvid de tyska gravarna finns ett fält där de soldater som kämpade i röda armén vilar. Minnestatyn är gigantisk, ett utmärkt exempel på pretentiös socialistisk realism (som de facto ligger lång borta realism i många fall). I Sovjetunionen blev det slut på modernistiska experiment och expressionistisk skildring av människans liv redan på 1930-talet. Staten och den ’nya’ människan skulle hyllas i romantisk och heroisk anda. Statyn i Kudjape är skapat av en känd bildhuggare. Stämningen här avviker från den tyska begravningsplatsen. Här finns enkla stenar av röd granit, soldatens namn men ingen militärgrad.

Bredvid dessa två gravgårdar finns ett öppet fält, en stor och välskött gräsmatta. Senare på sommaren vandrar jag runt gravarna tillsammans med min svärfar, vars stora intresse är historia. Plötsligt stannar vi på det öppna  fältet och han frågar mig: är denna outnyttjade mark reserverat för nästa krig?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *