Professor Morgonbris ger perspektiv

Gunilla WidénDe flesta forskare känner säkert igen sig i att det finns så mycket mera arbete än vad dygnets timmar tillåter. Men vi tycker om vårt arbete och ägnar därför gärna även vår fritid till det. Samtidigt som vi gnisslar över alla de utmaningar, förändringar och förväntningar som kommer från olika håll. Arbetstidsuppföljning, komplicerade IT-system och ekonomiska inbesparingar, för att nämna några, lägger grus i vår annars så sympatiska vardag. Annat var det förr … eller var det?

De som läst Meddelanden från Åbo Akademi på 1980-90-talen minns kanske herrskapet Morgonbris. Kåserier om den akademiska vardagen vid ÅA gestaltade av professor och fru Morgonbris, alias mina föräldrar Bill och Solveig Widén och författade av Solveig från hennes utsiktspost som avdelningsföreståndare vid Handskriftsavdelningen vid ÅAB. När jag bläddrar i de över 20 år gamla kåserierna slås jag av hur mycket som är aktuellt fortfarande. Kåserierna har dessutom ytterligare ett perspektiv, till professor Morgonbris ungdom på 1950-60-talen. Låt oss således se på några frågor som skapar diskussion även idag.

Uppfattningen om arbetstid

När Professor Morgonbris var ung på 1950-talet och förberedde sig för sin kommande forskarkarriär, var forskning någonting som helt tog sin man. … All ledig tid utnyttjades effektivt för s.k. vetenskapligt arbete. Det fanns inte någonting som hette fritid, för att inte tala om fritidssysselsättning. Mången blivande professor satt lutad över sina luntor under dygnets allra mörkaste timmar i sitt hem. Bara månen hugnade den idoge forskaren med sitt bleka sken … Även Morgonbris var, sitt namn till trots, en ivrig månskensforskare. Med smärre avbrott för sömn, måltider, förvärsvarbete m.m. sysslade han enbart med forskning. Följande en äldre och vördad handledares föreskrifter inte ens tänkte den blivande professorn på någonting annat än sin avhandling. .. Sålunda förberedde professor Morgonbris med omsorg sin forskarkarriär och motstod konsekvent alla tanklösa inviter till lättsamma spektakler, såsom teaterbesök … (MfÅA 1990)

 Men detta var förstås inte den optimala situationen för forskaren då han drog sig fram på tillfälliga timförordnandnen och små stipendier. Och universitetsforskarens arbetsförhållanden fick småningom en mera fast struktur. Trots att Morgonbris hellre understödde den fria, dvs. 24/7 forskaren i princip, tyckte han förstås det var bra att den unga forskaren kunde få regelbunden lön. Med nya lönesystem och –avtal kommer även en annan syn på forskarens arbetstid, som nu förväntades uträtta sitt värv mellan 9-16. Men professor Morgonbris förstod inte hur forskararbetet kunde avstanna precis klockan 16. Detta känns bekant, med en arbetstid på 1600 timmar/år som i verkligheten snarare är den dubbla. Den akademiska uppfattningen om arbetstid passar dåligt in i specifika avtalsformer då arbetet många gånger blir mera en livsstil och ansvaret för en hälsosam balans mellan arbete och familj är forskarens eget.

Den tekniska utvecklingen och förmågan att hantera förändring

Teknologins intrång var väl ändå lättare att hantera förr? Det fanns inte så många olika uppföljnings- och rapporteringssystem med en oändligt brokig variation av användargränssnitt. Kommunikationen skedde i långsammare takt då e-posten ännu inte gjort sig gällande, för att inte säga dominerande. Men å andra sidan skulle man på 1990-talet hantera initialskedet av själva datoriseringen och förmågan att hantera en sådan förändring var kanske inte alltid så självklar ..

Professor Morgonbris hade länge hållit sig i bakgrunden, när de flesta av hans kolleger och medarbetare engagerade sig för datoriseringen i universitetsvärlden. Långtifrån att egentligen tvivla på datoriseringens välsignelser trivdes han dock på något vis bäst med sin blyertspenna, som aldrig svek honom, vare sig under driftstopp eller ute på sommarstället. Nu hade hans hustru dock till hans oförställda förvåning gått och blivit datafrälst .. och prisade på nyväcktas vis, den nya teknikens otroliga möjligheter. På nyväcktas vis försökte fru Morgonbris också övertala sin make att ansluta sig till de datafrälstas skara. Men han var mera intresserad av att iaktta och dokumentera yttre kännetecknen på den nya väckelsen och fortfor att hålla sig till sin blyertspenna. (MfÅA mars/1990) …

Detta gav honom dock vissa utmaningar bl.a. då han besökte universitetsbiblioteket i vårt västra grannland.

När professor Morgonbris omsider .. trädde in genom dörrarna till biblioteket, stod han stilla en lång stund, slagen av häpnad. Inte mycket var sig likt. Både expedition och läsesal hade fullständigt byggts om. Borta var känslan av oändlig rymd och outgrundlig stillhet, som brukade bemäktiga sig honom, så snart han kom innanför väggarna i den ärevördiga byggnaden. Informationsdiskar, belamrade med datorer, dominerade miljön överallt och han kände liksom febril oro i luften som smittade av sig. Professor Morgonbris, som menat sig vara väl försedd med den uppfinning han för sin del tyckte var den snillrikaste av alla, blyertspennan, kände sig plötsligt desorienterad, nästan olycklig. (MfÅA mars/1992)

 När vi i dagens läge talar om digitalisering av både arbets- och undervisningsprocesser är det skäl att minnas detta dilemma. Ny teknologi ger otroliga möjligheter, men man ska inte glömma de metoder och rutiner redan som fungerar utmärkt. Nya system och automatisering har gjort arbetsprocesserna effektivare, men tekniken eller digitaliseringen i sig löser inte automatiskt alla problem kring genomströmning, rekrytering, forskningens synlighet m.m. Dessutom måste vi ha kunskap och insikt i hur vi använder oss av hjälpmedlen för att inte skapa oro, frustration och ovilja till att använda dem. Detta gäller såväl professorer, forskare, lärare som studerande. Alla har inte samma förutsättningar eller intresse inför tekniska förändringar.

Ekonomiska nedskärningar

 Aldrig förr har väl universiteten behövt kämpa för sina resurser som idag? Att hantera ekonomiska nedskärningar var väl ändå inte ett bekymmer för professor Morgonbris?

Fru Morgonbris sitter vid sitt skrivbord på sin arbetsplats sedan 16 år och läser ett brev … I brevet skrev arbetsgivaren att han kunnat konstatera att hennes arbete tillfälligt MINSKAT väsentligt. Fru Morgonbris såg sig om på de oordnade maunskripthögarna, som låg på alla bord, och skakade energiskt på huvudet. … Därför att det arbete som hörde till hennes tjänst hade minskat, så kunde hon inte heller få lön för hela året som tidigare. Arbetsgivaren hade därför beslutat att frånta henne, fru Morgonbris, lön för två veckor, under vilken tid hon kunde anse sig permitterad … Lokaltelefonen ringde ilsket. Professor Morgonbris brummade i luren. Han hade fått ett premitteringsbrev, men i hans fall betydde det ingenting, för det kom från felaktig förvaltningsnivå. Hade hon också … ja, det var värre, då måste hon nog, tyvärr, ta meddelandet på allvar. (MfÅA mars/1993)

Fru Morgonbris är naturligtvis mycket upprörd. Något vi säkert känner igen även idag, speciellt som ÅA kämpar med regeringens åtgärdsprogram och måste anpassa verksamheten till betydligt mindre ekonomiska ramar. Att upprätthålla och utveckla utbildningen och forskningen i vårt land kräver stora arbetsinsatser, pengar och engagemang och det känns orättvist att statsmakten inte vill understöda denna utveckling trots att det finns så mycket arbete att göra. Och även om vi också har en förståelse för inbesparingarna, känns det alltid lika svårt att förstå att just ens eget arbete kanske är föremål för nedskärning eller indragning. Ingen lätt ekvation varken för arbetsgivare eller arbetstagare, varken på 90-talet eller idag.

Professor Morgonbris ger perspektiv

Men vad ger då denna lilla tillbakablick? Var professor Morgonbris vardag mycket annorlunda från forskarens och professorns vardag idag? På många sätt är svaret ja. För 25 år sedan var den akademiska vardagen inte så splittrad och orolig, den var inte heller så resultatstyrd med ständigt föränderliga resultatkomponenter trots att man även då kämpade med frågor som arbetstid, teknologiska förändringar och nedskärningar. Men det finns särskilt en sak som känns bekant och som jag hoppas vi lyckas bevara även i framtiden. Och det är synen på det akademiska. Professor Morgonbris var de akademiska traditionerna trogen, han ogillade stora förändringar, men förstod fördelarna när han såg dem. Den akademiska kulturen, tron på forskningens betydelse och engagemanget för sin vetenskap har vi fortfarande och dessa skall förhoppningsvis hjälpa även oss genom både tekniska, ekonomiska och andra utmaningar som håller oss sällskap i dagens forskarvardag.

Men till skillnad från professor Morgonbris tycker jag nog att lättsamma spektakler såsom teaterbesök definitivt är värt att satsas på, man måste också ha en motvikt till arbetet. Den inställningen har nog förändrats under de senaste 50 åren 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *