Är antalet publikationer ett pålitligt mått på en forskares meriter?

Anna SoveriI skrivande stund har det igen blivit dags för Åbo Akademi (precis som för de andra universiteten i Finland) att rapportera till Undervisnings- och kulturministeriet hur väl vi har presterat inom undervisning och forskning under det föregående året. Detta görs som bekant eftersom vår basfinansiering är direkt beroende av hur väl vi presterar. En viktig del av denna prestation är antalet vetenskapliga publikationer. Ju flera publikationer av bra kvalitet vi har producerat, desto mera pengar får vi. De vetenskapliga publikationerna är därför oerhört viktiga för universitetet.

Men det är inte bara universiteten som får sina pengar på basis av antalet publikationer, utan publikationsmängden är en väsentlig del också i bedömningen av varje enskild forskares meriter i samband med t.ex. ansökningar om finansiering eller tjänster. Därför är pressen stor att publicera så mycket som möjligt och i så bra tidskrifter som möjligt. Men även om mängden publikationer spelar en avgörande roll när det gäller att bedöma både universitetens och de enskilda forskarnas meriter, finns det inga entydiga riktlinjer för när en person ska tas med som medförfattare i en publikation. Det här leder till att olika forskargrupper, ämnen och universitet har skapat sig olika traditioner för samförfattarskap. En viktig fråga blir då huruvida antalet publikationer är ett jämförbart och pålitligt mått på en forskares eller ett universitets meriter.

Detta tema behandlades i början av december ifjol då forskningsetiska nämnden vid Åbo Akademi bjöd in personalen till ett mycket intressant seminarium med temat Samförfattarskap som akademisk utmaning. Seminariets syfte var att diskutera behovet av enhetligare riktlinjer och mera genomskinlighet när det gäller samförfattarskap vid Åbo Akademi. I sin föreläsning diskuterade docent Stefan Eriksson från Uppsala universitet problemet med att det inte finns entydiga riktlinjer för när en person kan tas med som medförfattare i en publikation. Eftersom publikationerna har en så stor betydelse inom den akademiska världen leder bristen på enhetliga riktlinjer till orättvisa mellan forskare. I vissa fall handlar det också om rent fusk, eftersom författarskap kan användas som handelsvara. Man kan t.ex. ge någon ett författarskap som en oförtjänt gåva, man kan göra byteshandel med författarskap och man kan t.o.m. få köpa författarskap till publikationer i toppjournaler. Den här typens fusk och oärlighet är ofta svår att avslöja. Även om det förhoppningsvis inte är vanligt inom den akademiska världen att missbruka författarskap på det här sättet, finns det en stor mängd gränsfall där forskare inte är ense om huruvida författarskap är befogat eller inte. Räcker det t.ex. med att man är chef för forskargruppen eller att man har fått finansieringen? Blir man medförfattare om man har samlat in allt material men inte skrivit eller reviderat texten?

Det finns olika försök till att skapa gemensamma riktlinjer för samförfattarskap och övriga etiska frågor relaterade till vetenskapliga publikationer. Enligt Stefan Eriksson är ett av de mest inflytelserika försöken, som också används på många håll vid Åbo Akademi, de s.k. Vancouver-rekommendationerna. Enligt dessa rekommendationer ska en medförfattare 1) göra en signifikant arbetsinsats i planeringsskedet, datainsamlingen, analyserna eller tolkningarna av resultaten OCH 2) delta i skrivprocessen eller revidera texten OCH 3) godkänna versionen för publikation. I rekommendationerna ingår också att en person som uppfyller det första kriteriet även ska ges möjlighet att uppfylla de två övriga kriterierna och därigenom förtjäna sitt författarskap. Räcker det med andra ord med att man är chef för forskargruppen eller att man har fått finansieringen eller samlat in data? Vancouver säger ”nej” på alla punkter. Problematiskt med den här typens riktlinjer är ändå att de inte nödvändigtvis är tillämpbara för alla ämnen. Detta förs också fram i seminariedeltagarnas diskussioner och kommentarer. Till exempel kan datainsamling innebära helt olika typer av arbetsinsats vid olika ämnen.

Stefan Eriksson berättar avslutningsvis om ett symbolsystem (badge system), som har utvecklats för att lösa en del av de problem som finns i samförfattade artiklar. I symbolsystemet har varje typ av uppgift i artikelarbetet sin egen symbol som sedan kan tilldelas författare utgående från den arbetsinsats de har bidragit med. Det här systemet innebär att också de vars arbetsinsats inte räcker till för en traditionell författarplats också får erkännande för sitt arbete. Stefan Eriksson drar parallellen till filmers sluttexter, där var och en som har medverkat i en film får ett omnämnande. BioMed Central (BMC) och Public Library of Science (PLoS) kommer att testa detta symbolsystem i en nära framtid. Denna genomskinlighet i författarlistan skulle eventuellt göra publikationsmängden till ett mer jämförbart och pålitligt mått på en forskares meriter eftersom man skulle känna till både vad och hur mycket varje författare eller medarbetare har gjort för slutresultatet. Dessutom skulle man undvika konflikter gällande författarordning.

Även om det redan existerar olika försök till riktlinjer för när en person kan tas med som medförfattare i en artikel och även om Åbo Akademi går in för att skapa gemensamma riktlinjer, går det givetvis inte att komma åt korruption eller få fast sådana personer som vill fuska. Som professor Mikael Lindfelt (även ordförande för forskningsetiska nämnden vid Åbo Akademi) säger, skulle syftet med de gemensamma etiska riktlinjerna främst vara att skapa en kulturell förändring och att få i gång en diskussion. Resultaten ur en undersökning vars syfte har varit att kartlägga personalens vid Åbo Akademi synpunkter på hur samförfattarskap i nuläget hanteras, tyder på att en sådan diskussion är välkommen. Studerande Marco Harju berättar nämligen att ungefär 40 % av de 174 yngre forskarna vid Åbo Akademi som har fyllt i enkäten, uppger att publikationsetiska frågor aldrig eller nästan aldrig har diskuterats i den egna forskningsmiljön. Ungefär en tredjedel uppger att de känner till tvister gällande samförfattarskap i den egna forskningsmiljön och en femtedel anger att de själva har varit med om en sådan konflikt. Det är med andra ord viktigt att också vid Åbo Akademi få igång en diskussion i ämnet och att vara medveten om att antalet publikationer inte är ett helt oproblematiskt mått på en forskares eller universitets meriter, bl.a. med tanke på de utmaningar som samförfattarskap för med sig.

————————————————————————————————————————-

Seminariet finns att se på http://www.abo.fi/personal/videoseminarier
Vancouver-rekommendationerna: The Recommendations for the Conduct, Reporting, Editing, and Publication of Scholarly Work in Medical Journals by the International Committee of Medical Journal Editors (ICMJE)

3 thoughts on “Är antalet publikationer ett pålitligt mått på en forskares meriter?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *