Tänkarens proportioner

Ateneum2Det här blogginlägget handlar om förförståelse – och förståelse i rörelse. Det är dynamiken i rörelsen som delvis är lineär, delvis fragmentarisk men i sitt starkaste uttryck explorativ som är utgångspunkten. Jag prövar juxtapositionen som stilistiskt grepp och är som så ofta i mitt arbete inspirerad av en konstupplevelse. Jag börjar med att konstatera hur jag inför ett besök på ett konstmuseum bygger upp en förväntan, en längtan efter att få ta del av autentiska upplevelser som jag förutsätter att den aktuella institutionen varit mån om att gestalta och tematisera för att museibesökaren ska fortsätta att längta till den märkliga värld som konstmuseer faktiskt är.

För dem som ofta besöker konstutställningar är det helt uppenbart att jag förbereder mig för ett möte och en dialog med konst genom att inta ett förhållningssätt till den kommande konstupplevelsen som utformas av ett fullständigt sinneslugn, en erinran om vad konst är och en uppmärksamhet som är riktad mot konsten (Hume). Under själva besöket förflyttas uppmärksamheten till hur jag gör estetiska omdömen, som ligger nära konstnärliga kvalitetsomdömen och där det universella, andras omdömen, förståelse och beskrivningar spelar in i mina tolkningar. Konstupplevelsen sammanblandas med ett tankeexperiment där handling och tanke inte är åtskilda och utgångspunkten, förförståelsen faller i bakgrunden då upplevelsen involverar utöver mina sinnen även fantasin och lusten att överskrida förståelsehorisonter. Allt det här tar formen av en respons till konsten (Kant). Det är i upplevelsen omöjligt att rationellt hålla fast vid förförståelse eller förståelse. Det går inte att distansera sig, hålla i förnuftet och den estetiska attityden, det är total flow och ett skeende där det är omöjligt att isolera psykologiska faktorer som påverkar attityden. Däremot inbegriper konstupplevelsen en aktiv process i att utveckla uppfattningar om konsten och om livet. En reflektion i sammanhanget är att det är möjligt att i efterhand tänka igenom och redogöra för upplevelsen och bli varse om vad som ligger till grund för vad det är som berör (Bullough).

Så var det senaste söndag då jag betraktade Auguste Rodins verk på Ateneum. Rodins verk drabbade mig. Hela upplevelsen bestod av aningar om förlust, aningar om frigörelse och fullständig uppmärksamhet på nyskapande. Sällan har jag upplevt att konst så tydligt inte kan beskrivas med något annat begrepp än konst. Jag kände igen varje steg av processen, av skisserna, av materialets motstånd, jag kände frustrationen och oron kring hur verket skulle hålla sin kvalitet. Jag återkopplade till den estetiska precision som konstnären så enträget arbetar med då hen omformar tanke till materia. Skulpturerna var fantastiska, inte bara extraordinära utan fantastiska för att det blev så uppenbart att konstnären utarbetat inte avbilder av människor utan föreställningar om människan.  Ja, allt var totalt sammanvävt i konstupplevelsen och samtidigt förändrades intrycken genom att jag flyttade på mig medan verket stod som en nod och förankrade flödet.

I skrivande stund observerar jag mycket tydligt att skulpturernas vara, närvaro och rumslighet drabbade mig. Det märkvärdigaste i upplevelsen var att det inte förekom någon som helst slitningar i upplevelsen av tid. Rörelsen mellan fantasi, nostalgi, kunskap, kompetens och framåtblickande om vad konst är var fullständigt självklar. Upplevelsen är i det närmaste omöjlig att återge men en gestaltning av den är möjlig. Kaarina Kaikkonens verk erbjöd i stunden en juxtaposition. I samband med utställningsbesöket steg jag ut i Ateneums inglasade atrium. Kaikkonens verk är i rummet är en installation som består av använda skjortor upphängda i en utsträckt formation. Mötet med Kaikkonens verk fungerade som en verklighetschock.  I ett ögonblick distanserade jag mig från att ha varit med om en märkvärdig upplevelse till att förstå det hela som en märklig upplevelse. Rodins gestaltning av kroppslighet, proportioner, riktningar, rörelse och min tolkning av hans förmåga att styra betraktarens uppfattning och ljus och skugga föreföll i en handvändning som en illusion.

Kaikkonens verk Valon paino beskrivs som ett verk som undersöker ljusets betydelse för människan. Ja. Visst fastställde och illustrerade verket ljusets symboliska och historiska betydelse för människan. De upphängda kläderna väckte också tankar om flykt, övergivenhet och utsatthet. Konstupplevelsen omformades till en helhet, situerad inom museets väggar och medvetandet förflyttade sig till att greppa omvärldens bekanta proportioner. I efterhand ser jag betydelsen av den hermeneutiska rörelse som upplevelsen genererade. Rörelsen för tankarna till medvetenheten om att genom konst kan sådant som annars förkvävs eller rationaliseras bort ta plats. Det unika eller det som inte ordnar sig in i något mönster, det som inte är identiskt eller det som är bortom det språkliga. Jag påminns om att konstupplevelsen till sin natur är flyktig i artikulation och står för en annan kunskapsform än jag just nu är inriktad på (Adorno). Det är härligt att artikulera det.

Konsten är alltid någonting annat. Och jag ställer insikten i relation till att som lärarutbildare i bildkonstens didaktisk är det av betydelse att ta vara på konstupplevelser, kunna artikulera dem för att ha kunskap och kompetens i hur didaktiken tillsammans med lärarstuderande skapar lärande kring de kunskapsformer som konstupplevelser genererar. Det är förstås självklart att en konstupplevelse inte alltid är det samma som en lärprocess. Men det jag fick syn på via Rodins och Kaikkonens verk var att det är den konstinformerade arbetslusten som gör att jag kan observera att arbetet med bildkonstens didaktik har kvalitet. Erfarenheten fungerar nu som en tankeförmedlare som ger form åt gestaltningen att kvalitet inte generar förändring om den inte överskrids till exempel genom att få vara i kontakt med vetenskapens gestaltningar. I sammanhanget är vetenskapliga gestaltningarna inte endast lineära utvecklingsfokuserade forskningsprojekt utan sammanhang där kunskap och vetskap formuleras i kontinuerlig interaktion och omprövning.

Jag kan inte låta bli att ställa konstupplevelsen i relation till det som pågår i arbetsvardagen. Konstupplevelsens komplexa formationer fungerade som en kiasm där all den information och de samhällsstrategier som pågår ter sig som förenklingar som jag inte kunde föreställa mig var möjliga. Jag tänker att det är dags för juxtaposition efter juxtaposition efter juxtaposition.

Att vetenskap är gestaltningar, om än på ett annat sätt än konst och konstupplevelser,  är något som glömts och gömts i den turbulens som  har pågått kring universitet, utbildning och bildning under det senaste året. Vet(en)skapen om att människan som  tänkande och handlande varelse har förmåga att distansera sig, att se kritiskt på vad det är som sker behöver ta plats igen. Om inte mitt i händelsen så i rörelsen. Det att vi möter en verklighet som är oförutsägbar är ju känt. Ibland kan verkligheten te sig som en chock, men den rör på sig och det finns en kraft i just rörelsen. Kraften går att omvandla till nya former av rörelse. Också då när rörelsen är antydd som i Rodins skulpturer.

Avslutningsvis återkopplar jag till att konst, vetenskap och pedagogik erbjuder juxtapositioner där skeenden och fenomen kan prövas. Fastän de är olika varandra som diskurser så är inget av dem beroende av att bli uttalade  som best practice. Det som de har gemensamt är att de ger form åt det som vi redan vet på ett sätt som vi inte visste.

 

 

 

 

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *