Finlands Akademi värdesätter mobilitet över alla andra forskarmeriter

Anna Soveri
I mina tidigare två blogginlägg har jag diskuterat konkurrens i den akademiska världen och jag kommer att hålla mig till samma tema även i detta inlägg. Den 22 april meddelade nämligen Finlands Akademi (FA) att de kräver att alla som söker forskardoktor- eller akademiforskarfinansiering av FA ska ha erfarenhet av andra forskarorganisationer än den där de har gjort sin doktorsavhandling. För att man ska få ansöka om finansiering av FA ska man alltså *efter doktorsgraden* ha arbetat minst ett halvår med forskningsrelaterade uppgifter vid en annan organisation antingen i Finland eller utomlands. Det andra alternativet är att man i sin ansökan till FA har en annan organisation än den där man har gjort sin doktorsavhandling som den plats där man kommer att göra forskningen. Vistelser vid andra organisationer under doktorandperioden beaktas alltså inte. Orsaken till dessa förändrade krav är enligt FA att erfarenhet av andra forskningsomgivningar förbättrar kvaliteten på den forskning som görs och hjälper till att förnya vetenskapen.

Att en av de viktigaste finansiärerna i Finland ställer ett sådant krav, kommer att leda till att det blir ännu svårare för unga forskare att göra akademisk karriär. Speciellt ofördelaktigt och ojämlikt är beslutet för de forskare för vilka en flytt (vare sig om det är fråga om att flytta till en inhemsk eller utländsk forskningsinstans) av olika skäl inte är möjlig. För sådana forskare som har familj handlar det inte bara om att själv flytta till en annan stad eller ett annat land, utan det handlar om att hitta ett arrangemang som passar hela familjen (för att inte tala om hur svår situationen är för ensamstående föräldrar). FA skriver att det är möjligt att göra vistelsen i etapper som tillsammans utgör ett halvår, men t.o.m. en månad åt gången är en lång tid för en förälder att vara utan sina barn och framförallt för ett barn att vara utan sin förälder. Och en sådan månad borde upprepas åtminstone sex gånger för att kravet på minst ett halvår ska uppfyllas. Är detta ett pris som unga forskare är beredda att betala för att få en möjlighet till en akademisk karriär? Märk väl – genomförd mobilitet garanterar inte en framtid som forskare p.g.a. den hårda konkurrens som råder inom den akademiska världen.

Risken med FA:s nya krav på mobilitet efter doktorsexamen är således att begåvade forskare bestämmer sig för att lämna den akademiska världen eftersom de inte kan uppfylla de mobilitetskrav som ställs. De som blir kvar är de forskare för vilka en flytt är möjlig. Frågan som uppstår är alltså om detta nya krav verkligen förbättrar kvaliteten på forskningen i Finland. Att mobilitet kan vara viktigt både för den egna forskarkarriären och för forskningens kvalitet finns det knappast så stor oenighet om, men frågan är om mobiliteten har en så avgörande roll som FA föreslår? FA vill ha uteslutande sådana forskare som är mobila. Om mobiliteten i sig själv bidrar mer än en persons övriga meriter till hens förmåga att utöva forskning av hög kvalitet, är FA:s beslut det riktiga. Om mobiliteten hänger ihop med andra önskvärda drag hos forskare och att man på detta sätt kan sålla fram de allra bästa forskarna, är FA:s beslut det riktiga. Avgörande är i så fall att vara på det klara med vilka de önskvärda dragen hos forskare är. Är det önskvärt att en person inte har familj eller andra faktorer som begränsar hens möjligheter att satsa på sin karriär?

En relaterad fråga är hur (speciellt de mindre) universiteten i Finland kommer att påverkas av detta. I praktiken innebär FA:s nya krav att de som vill göra akademisk karriär lämnar de universitet där de har gjort sin doktorsexamen. De universitet som anses vara mer attraktiva får forskarna med de bästa meriterna. Hur sannolikt är det att dessa forskare sedan återvänder?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *