Det första seminariet med anledning av ÅA:s nya minoritetsprofil inom forskning hålls på fredag denna vecka. Förhoppningsvis är det här ett startskott som inspirerar forskningsverksamheten vid ÅA. Bl.a. tre nya professorer har rekryterats och konkurrensen måste ha varit hård. Befattningarna söktes av nästan 100 personer. Samtidigt har mer än en handfull gästande professorer knutits till ÅA.
I kontrast till vad man kunde förvänta sig av ett universitet som ÅA – det finlandssvenska universitetet – syns det inte mycket av det finlandssvenska i det första seminariet som nu hålls. Tyngdpunkten ligger i högre grad på gränssnittet mellan det finländska och det globala, och på frågan om vilka teman som idag är aktuella och relevanta. Det ger rum för en mängd röster – även om flera kunde och borde höras.
Är det här en fanflykt? Kanske det. Men, dilemmat kan också belysas på ett annat sätt. Svenska Kulturfondens styrelseordförande Stefan Wallin lyfte på ett intressant sätt fram några viktiga aspekter i en insändare som publicerades i både ÅU och HBL lördagen den 14 maj. Wallin problematiserade i viss mån föreställningen om och bevarandet av en enhetskultur. ”Möten mellan olikheter, nya intryck och nya människor har alltid varit en av drivkrafterna då kulturerna i världen formats” slog han fast.
Det här är egentligen ingen nyhet utan en rätt väl etablerad sanning som ofta upprepas, även om den säkert lika ofta ifrågasätts inom populistiska diskurser och kringskärs av våra invanda tankesätt. Den behöver upprepas. Det som jag däremot finner värt att understryka är att betoningen av diversitet så explicit framförs som en grundpelare för en central finlandssvensk institution. Det är inte bara anmärkningsvärt utan hoppfullt inför framtiden.
Det här borde vara en ledstjärna också för Åbo Akademi och speciellt i ljuset av ÅA:s långsiktiga satsning på en minoritetsprofil och ÅA:s strategiska devis ”det gränsöverskridande universitetet” samt med tanke på att ÅA lyfter fram t.ex. mångfald, öppenhet och delaktighet som strategiska värderingar. Arbetet borde enligt strategin styras av att ”vid akademin ska mångfald värdesättas som en källa till kreativitet och välmående. Vi uppskattar olikhet och arbetar aktivt för jämlikhet och jämställdhet.”
Men – verkligheten är ofta annorlunda och det speglas redan ovan i konstruktionen av ”vi” som är det subjekt som uppskattar olikhet. Jag har tidigare berört liknande utmaningar vid ÅA. Vad signalerar ÅA genom sina hemsidor? Vem är ”vi” och hur kommuniceras diversitet i det här sammanhanget? Tyvärr har jag också mött kraftigt exkluderande hållningar och fördomar hos mina kolleger. Exempelvis har jag ett flertal gånger det senaste året hört att ”vi vill ju inte ha asiater hit”. Motiveringarna som föregått eller följt sådana attityder har tyvärr inte gjort saken bättre. Först nu fjärde gången gillt reagerar jag. Vare sig vi talar om ÅA eller finlandssvenskhet är sådana här fördomar kontraproduktiva, speciellt som man i båda fallen gärna vill flagga med en identitet som konstitueras av det motsatta.
Den här typen av attityder handlar sällan om en genomtänkt hållning. De är snarare slentrianmässiga diskurser som på individuell nivå är relativt oskyldiga. Det är egentligen inte ’de andra’ som man vill säga något om eller som man vill åt. Snarare är det något som man vill förmedla om den egna identiteten, om vem man är eller borde vara. Referenserna till ’de andra’ blir enbart redskap för det här, men det är också här som problemet ligger. Gränserna förstärks och sluts medan ingen egentligen erkänner att de bär ansvar för det eller ens menar allvar med det.
Organisationer är alltid tvungna att systematisk motarbeta former av gränsskapande som gör dem inåtvärmande och som gör att de hellre reproducerar sig själva än tar in nya element och låter sig förnyas. Samma tendens finns ofta också inom minoritetskulturer. I Åbo Akademis fall finns alltså två processer som vill stänga till, utestänga, exkludera och skapa ideala föreställningar om enhet och enhetlighet hos ett ”vi”.
Jag hoppas att det finlandssvenska kommer att vara en del av de teman som tas upp på det inkommande minoritetsseminariet och då inte enbart som en fråga om hur man i ännu högre grad värnar om och förvaltar ett kulturarv under ökande hot. Ett sådant värnande är de facto beroende av en konkret öppen hållning, av ett ”vi” som kraftigt vågar ifrågasätta och utmana sig självt. Det är – om jag förstår det rätt – något sådant som Wallin betonar i sin insändare.
Min poäng handlar inte om vikten av att tänka rätt, och därefter tänka ännu mera rätt, om att kunna uppvisa de efterfrågade attityderna. Det är vi tillräckligt bra på både vid ÅA och i Svenskfinland. Det handlar om vikten av konkreta organisatoriska åtgärder som förkroppsligar och verkliggör sådana värderingar: om antagning, om rekrytering, om didaktik, om utformningen av fysiska rum etc. Eller, för att peka på en aktuell fråga: att ÅA:s ledning reagerar omedelbart när undersökningar antyder att kvinnor vid ÅA är underbetalda i förhållande till män.
Det finns sätt att översätta värdet av diversitet till en levd verklighet. Diversitet är ett egenvärde som inte kan ifrågasättas eftersom det på andra sidan finns människor som exkluderas genom någon av de mängder av obskyra kategorier vi använder för att hantera oss själva och varandra. Men – det är i lika hög grad ett funktionellt värde: diversetet och öppenhet är en förutsättning för att upprätthålla vitalitet och utvecklingsförmåga inom organisationer. Jag hoppas att den nya minoritetsprofilen kommer att generera en mängd olika förändringar.