I mitt senaste blogginlägg här på forskarbloggen försökte jag beskriva vad jag gör under en vanlig dag som doktorand. Jag tänkte fortsätta lite inom samma tema men den här gången berättar jag om något som jag inte gör så ofta, nämligen åker på konferens. Blogginlägget kommer också att behandla ett annat fenomen som inte är helt obekant för en doktorand, nämligen att göra något för första gången.

I juni bar det alltså av till Tammerfors och Nordisk Gerontologisk Kongress (NKG). NKG är en kongress som ordnas vartannat år och hade den här gången temat ”Good Ageing – Better Society”. Även om kongressen är nordisk deltog forskare från andra länder i Europa men också från bland annat Japan, Australien och USA. Konferensen var väldigt mångvetenskaplig och många olika aspekter av äldre och åldrande behandlades.

För egen del innebar också konferensen att jag för första gången skulle ha en muntlig presentation i denna typ av sammanhang. Att göra något för första gången är som jag skrev i inledningen något som en doktorand ställs inför med jämna mellanrum. Första gången man presenterar sin forskningsplan, första gången man håller en föreläsning, första gången man skickar in ett manuskript till en vetenskaplig tidskrift, första gången man handleder en studerande…listan kan göras lång.

Och nu var det alltså dags för ännu en första gång. Eftersom jag också i övrigt inte tycker om att prata inför publik var detta något jag mer eller mindre bävade för. Samtidigt skulle det också bli skönt att få det gjort eftersom *surprise surprise* att vara doktorand (och forskare i överlag) innefattar dissemination av ens forskningsresultat och att jag därmed kommer att utsättas för den här typen av situation många gånger framöver.

Jag var glad över att vårt symposium skulle äga rum under den första dagen av konferensen så att jag inte behövde gå och vara nervös under hela konferensen utan kunde njuta av de två återstående dagarna utan att behöva fundera på min egen prestation. Under måndagen var jag faktiskt mindre nervös än jag hade trott men helt lugn var jag ändå inte. Min presentation handlade om en av mina delstudier som jag har arbetat med under en längre tid så på så sätt visste jag ju att jag kunde innehållet i presentationen utan och innan. När det äntligen var min tur var det som att jag gick på auto-pilot och det kändes som att jag efteråt inte riktigt visste vad jag hade sagt. Presentationen gick hur som helst bra och jag fick även ett par frågor som jag i eget tycke kunde besvara rätt så bra. Jag var dock glad över att jag hade stått bakom ett podium så att publiken inte såg hur mina ben skakade. Såhär i efterhand är jag väldigt nöjd över min insats och nu känns det som att jag (eventuellt) kommer att vara mindre nervös inför nästa gång.

Nu får jag alltså checka av ”muntlig presentation under en konferens” på min lista över saker jag gör för första gången. Nu är det bara resten kvar.