VIVA EU!

Tapio SalmiUnga och ivriga studenter kommer till min grupp. De kommer från alla världsdelar, men en stor del av dem kommer från Europa, oftast från EU, från Dresden, Padova, Prag, Erlangen-Nürnberg, Caen, Rouen, Santander, Valladolid… Dessa studenter är vanligen av toppkvalitet och bidrar till att vi kan göra forskning på internationell nivå. De kommer till Åbo för att praktisera, forska, för att utbildas, för att få nya vänner, för att uppleva hur Norden ser ut. Vårt stränga klimat, våra underbara sommarnätter, bastu och vintersimning. De får smaka på den unika arom som arktiska bär har; bär som har mognat under några intensiva sommarveckor. Många av gäststudenter känner till den s.k. nordiska modellen, som innebär hög utbildning, avancerad vetenskap och hög teknologi kombinerat med ett välfärdssystem som tar hand om också de svagare. Någon student njuter av det rika kulturutbudet vi har i Åbo, en annan åker till Ishavet och skickar till mig en bild om simturen där. En del blir permanent här, en del åker tillbaka till sitt hemland, en del till andra delar av jordklotet. Detta är globalisering i ordets bästa betydelse. Då jag pratar med kolleger om våra alumni, brukar jag använda begreppet: Ausbildung für die Welt – utbildning för [hela] världen.

Den som är i en ledande position i ämnet eller vid fakulteten måste naturligtvis ständigt titta på resultaten i siffror – får vi ut vetenskapliga publikationer och examina via denna kraftiga internationalisering som Åbo Akademi – speciellt teknik och naturvetenskaper – har genomgått under de senaste 10-15 åren. Den introspektiva undersökningen är snabbt gjort: av de ca 40 journalartiklar från senaste tre åren, där jag har varit medförfattare, har endast ett par enbart inhemska författare. Allt baserar sig på internationellt samarbete, där EU spelar den mest centrala rollen. Utan Erasmus, utan bilaterala avtal med europeiska universitet, utan en aktiv växelverkan med ’gamla Europa’ skulle vår forskning vid Åbo Akademi krympa till någonting oväsentligt – den skulle helt enkelt försvinna från världsarenan. Tack vare strukturer som skapats inom EU har vi kunnat etablera en Erasmus Mundus –forskarskola, tack vare EU har vi kunnat ha många projekt tillsammans med de bästa grupperna i Europa, t.ex. för att utveckla nya bilavgaskatalysatorer med Volvo och Renault.

Europeisk union var en stor tanke, en stor idé, som föddes efter andra världskriget, delvis redan under tiden då kriget pågick. Två stora statsmän, Britanniens premiärminister Winston Churchill och ledaren för den franska resistansen, general Charles de Gaulle, som levde i exil i London diskuterade och debatterade kontinuerligt inte bara krigets gång utan Europas framtid. Ibland blev det häftiga sammandrabbningar mellan dessa män med starka viljor, men beträffande de stora linjerna var de stora ledarna enhälliga: en union ska uppstå, en union som garanterar fred, välfärd och utveckling för det hårt drabbade Europa. Vår kontinent får inte bli en efterbliven bakgård av Amerika. Europeisk kol- och stålunion var ett första steg, vilket var naturligt eftersom en ekonomisk återuppbyggnad av kontinenten var det mest akuta ärendet på agendan. Senare utvecklades det europeiska samväldet på ekonomins område, EEC som med tiden blev EU. Olyckligtvis fick centrala Östeuropa och de baltiska länderna inte njuta av frukterna av denna utveckling – de blev bakom kalla krigets järnridå. 1989 föll Berlinmuren vilket blev ett stort steg för Europa; äntligen skulle demokrati och fri rörelse av människor och idéer härska över kontinenten.

Ur en forskares synvinkel har utvecklingen i Syd- och centrala Östeuropa varit fantastisk – långt tack vare EU. Miljoner och miljoner euro har dessa länder fått från EU för att bygga upp forskningens infrastruktur. När jag idag besöker ett laboratorium i Porto eller Tallinn eller Prag är det många gånger bättre upprustat än ett laboratorium i södra Finland (Åbo, Helsingfors och Tammerfors kan inte få ett dylikt EU-stöd för infrastruktur, men Uleåborg nog!). Men ännu viktigare än detta materiella stöd är forskarnas mobilitet; inte bara den fysiska mobiliteten utan en radikal förändring av attityden. Jag ska utomlands, jag ska till ett annat EU-land. På sätt och vis har vi återvänt till de riktigt gamla tiderna: Mikael Agricola studerade i Wittenberg, Johan Gadolin i Uppsala, Jöns Jacob Berzelius hade en rundtur i Britannien på 1800-talet, och kritiserade i sina skrifter häftigt den tekniska nivån på brittiska laboratorier. För teoretiker är det allra lättast att vara mobila; man behöver ju inte anpassa sig till en ny laboratorieutrustning. Albert Einstein var verksam i Zürich, Prag, Berlin och Princeton.

Revolutionerade idéer uppstår i den enskilda forskares hjärna, men för att kunna förverkliga dem behövs en infrastruktur samt växelverkan med kolleger och samhället. Grundtanken med EU är utmärkt; mycket har förverkligats men mycket återstår att göra. Just nu bör vi kämpa mot den populistiska anti-EU-propaganda som sprids av brittiska separatister, franska Front National, ungerska FIDESZ, tyska AfD, sannfinländare. Vi måste tro på vår sak; vi ska sakligt berätta om de stora fördelarna med EU. Alternativet för Europa skulle vara ett splittrat, xenofobt, efterblivet Europa.

För en ung forskare är EU-Europa en guldgruva. Det finns verkligen högklassiga universitet, där man kan tillbringa en termin eller ett läsår. Både korta och längre besök bär frukt. Det finns unik forskningsinstrumentering, speciellt i stora länder som Tyskland och Frankrike som vi bör utnyttja. Vårt lilla land kan inte ha all infrastruktur, all möjlig superavancerad apparatur, utan nyckelordet är samarbete och nätverk. Finlands Akademi har under de senaste åren haft samarbetsinitiativ med länder som Kina, Indien, Brasilien, Chile. Det är fint, men finländska forskare skulle ha den största nyttan av samarbetsprojekt med avancerade EU-länder. Det var glädjande att läsa om årets Nobelpris i kemi: de gick till forskare i Strasbourg och Groningen samt till en brittisk gentleman som nu jobbar i USA. I praktiken kan man säga: allt kom till europeisk vetenskap.

Vem vill ha gamla tider tillbaka? Hur var det förr i tiden? President Mauno Koivisto – en stark EU-förespråkare – berättar i en av sina memoarböcker ’I skolan och i kriget’ (’Koulussa ja sodassa’) hur glad han var då han fick tillstånd att åka till ett brittiskt studentläger, då han studerade vid Åbo universitet och Åbo Akademi. Då måste man ha visum, man måste ha tillstånd att köpa utländsk valuta. Dagens studenter kan förverkliga allt detta mer eller mindre ex tempore. Då jag som student på 70-talet skulle prenumerera på en tysk tidskrift, måste jag till Pargas Sparbank för att fylla i en blankett, en anhållan om att få betala en räkning på några tiotals DM – den berömda starka, överstarka D-mark! Studentens anhållan gick ända till Finlands Bank… Med EU har dessa problem försvunnit, och stora statsmän som president Francois Mitterrrand och förbundskansler Helmut Kohl var modiga nog att befrämja skapandet av valutan euro. Jag minns tider som ung forskare då jag reste i Europa: fickorna var fyllda av diverse mynt och sedlar från olika länder – intressant, men synnerligen besvärligt. Några av de gamla valutorna hatade jag speciellt, som italiensk lira och belgisk franc, för de hade ett alldeles för litet värde, summorna blev till synes stora och därmed helt obegripliga. Min favoritvaluta var fransk franc, inte p.g.a. min starka frankofili, utan p.g.a. växelkursen: den var nästan 1:1 gentemot finsk mark.

Jag kom just från Prag (studentutbyte) och Dresden (EU-projektmöte), om några veckor åker jag igen till Dresden för att medverka i en doktorsdisputation, i november blir det ett dubbeldoktorat med universitetet i Valladolid. Om några veckor kommer min gamla student från Rouen och bidra till en kurs i industriella reaktorer, före julen anländer en gästforskare från Prag, en post-doc kom just från Neapel. Många kolleger vid FNT kan berätta liknande historier. Det mest glädjande är dock är studenter från övriga EU-länder kommer till Åbo Akademi och trivs här.

ÅA-forskare på strandboulevarden i Nice.Bilden är tagen under konferensen ECCE –European Congress in Chemical Engineering i Nice (Nizza). ÅA-forskare (fr.vänster) på strandboulevarden Promenade des Anglais: Shuyana Heredia (Madrid), Andrea Perez Nebreda (Santander), Sabrina Schmidt (Aachen).

Jag önskar alla läsare en färggrann höst!

 

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik

P.S. Jag är en förespråkare för demokrati, men ibland begår folket ett misstag. Min kollega fick nyligen en e-post från sin brittiska kollega. Britten skrev: Let us pretend that Brexit does not exist!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *