Onsdagsmorgonen 9.11 steg jag upp vid femtiden för att följa den amerikanska valvakan (på NBC News, via Youtube). Jag, och många andra på den här sidan Atlanten (till exempel i mitt Facebook-flöde), har följt med kampanjen ända sedan de första primärvalskandidaterna nominerades och förundrat oss över att Donald Trump så segt hållit sig kvar. Vi minns hur pizzamiljonären Herman Cain i ett skede lett galluparna bland de republikanska kandidaterna inför valet 2012 men föll bort efter några dumma uttalanden om utrikespolitik, bland annat att han inte visste och inte tyckte sig behöva veta vad Uzbekistans president hette. Vi känner till många av Trumps motsvarande och mycket värre fadäser i parti och minut. Vi funderar över ett valsystem som låter den som får mindre röster bli president och läser om fortsatta fadäser – bland annat hur det rapporteras att Trump vid första mötet med Obama i Vita huset blivit överraskad av att en president har så mycket jobb.
Varför följer jag och många finländare med mig med det amerikanska presidentvalet i sådan detalj? Förstås handlar det om att vi tänker på hur det påverkar oss alla, via klimatavtal, säkerhetspolitik, ekonomiska följder, med mera. Utöver den politiska och ekonomiska globaliseringen handlar det också minst lika mycket om den kulturella globaliseringen, och särskilt USA:s plats i populärkulturen. Vi (och inte minst jag) är så insyltade i landet via en massa olika underhållningsformer. Vi tycker oss också känna det politiska systemet via serier som The West Wing eller House of Cards och politisk satir som The Daily Show. Politiken blir en underhållningsform bland andra (som redan Neil Postman konstaterade) och det blir till och med ännu mer spännande när det så att säga är på riktigt.
Den legendariska norska statsvetaren Johan Galtung är känd bland annat för att han förutsade Sovjetunionens undergång. Han har också år 2004 förutspått USA:s undergång: ”Fredsprofessoren er sikker på at det amerikanske imperium vil gå under innen år 2020. Men før det vil det komme et fascistisk diktatur med mål å bevare USAs posisjon”. Kanske blir det något i den här stilen? Eller kanske som i någon av de många för tillfället populära ungdomsromaner och filmer som beskriver amerikanska dystopiska samhällen, till exempel Hunger Games och Divergent.
En orsak att följa med amerikanska nyheter i dag är att det är en historiskt unik möjlighet att ur ett kvasi-inifrånperspektiv få följa med ett stort och långvarigt imperiums fall. Men mindre cyniskt och kanske viktigare åtminstone på kort sikt är de jämförelser som görs och måste göras, med historien men också med dagens Europa; eller som det formuleras i dagens tidning: ”Trumpismen finns redan här”. Det blir kanske lättare att se, förundra sig över och förlöjliga populistisk extremism när den befinner sig ”over there”, men det överskrider underhållningsvärdet först när det leder till analys av – och aktion i – det egna samhället (därmed inte sagt att så alltid skulle ske för min egen del…).