Å: Sen och sen… när blir det sen egentligen? A: Det är sen. Nu.

Avhandling.

Avhandling.

Rubriken till det här blogginlägget är ett citat från en doktorsavhandling som i dagarna offentliggjordes vid Umeå universitet. Citatet Å: Sen och sen… när blir det sen egentligen? A: Det är sen. Nu. är de avlutande orden i Anna J. Widéns förord i doktorsavhandlingen Bildundervisning i möte med samtidskonst – bildlärares professionella utveckling i olika skolformer. Avhandlingen framlades till offentligt försvar vid institutionen för estetiska ämnen och som opponent stod docent Venke Aure från Högskolan i Oslo och Akershus. Jag hade möjlighet att närvara vid disputationen tack vare ett mobilitetsprogram inom ett nordiskt forsknings- och utvecklingsnätverk för bildkonst, undervisning och lärande (EDDAnetwork). Jag är bekant med flera av dem som är närvarande vid disputationen från tidigare mobilitet i nätverket.

I förordet till avhandlingen kommunicerar Anna J. Widén något väsentligt av forskarens vardag. Å ena sidan beskriver dialogen (citatet) hur man som forskare prioriterar forskningsarbetet så att något annat får vika till sidan för forskningen. Å andra sidan gestaltar den korta ordväxlingen i citatet hur andra saker ibland ställer sig i förgrunden så att forskningen hamnar i bakgrunden – till och med i skymundan ibland.

Det är ingen slump att jag inleder det här inlägget med just det nämnda citatet ur den aktuella avhandlingen. Eftersom  Å och A av given orsak ofta förekommer i min arbetsvardag (just i den ordningen) gav jag till en början ( under disputation) de två bokstäverna extra uppmärksamhet.  De är två vokaler som  i sammanhanget syftar på två personer som för ett längre samtal om en forskningsprocess fick också en annan innebörd. Denotationen är därmed inte alls långsökt då jag under disputationen sitter och funderar på hur sen och sen ser ut i min forskarvardag och ifall sen och sen på arbetsplatsen (Å+A) någonsin blir ett nu.

De här funderingarna dunstar och får ge vika för annat då jag bläddrar vidare i avhandlingen under disputationen. Jag har glömt att ta med mig mitt anteckningsblock. Då dialogen mellan opponent och respondent kommer igång fotograferar jag ivrigt det bildspel som visas. Jag har inte heller med mig ngt bra digitalt redskap för att anteckna. Jag hittar en penna och antecknar på papperslappar som ligger nära till hands i handväskan.  Under opponentens och respondentens samtal sitter jag och tänker på hur meningsfull den här delen av forskararbetet är. Jag får  syn på hur betydande ett internationellt perspektiv är – också då avståndet inte är långt, varken geografiskt eller med tanke på forskningsområde. Att få nätverka genom verkliga möten med människor inom samma forskningsområde. Likheter och olikheter i  traditioner, erfarenheter och förhållningssätt berikar forskning och motiverar för arbetet med att artikulera ny kunskap.

Jag lyssnar på samtalet. Oppnenten och respondenten är överens: oberoende om vi talar om bildkonst som undervisningsämne (i Finland), bildundervisning (i Sverige) eller konst- och hantverksundervisning (i Norge) så står det konstnärliga undervisnings- och forskningsfältet inför ett paradigmskifte. Widén tar tag i paradigmskiftet genom att följa tre ledande frågeställningar. Hur förändrar paradigmskiftet bildlärares förhållningssätt, kunskapssyn och didaktik, hur visar sig paradigmskiftet i olika skolformers bildundervisning och hur formar två stora förändringar  som skett i samhället och kulturen – samtidskonst och digitalisering –  dagens och morgondagens bildundervisning?

Forskningstemat är högaktuellt. Anna J. Widén beskriver:

”Konst, lärande och bildundervisning har beröringspunkter. Ur ett forskningsperspektiv kan undervisning i sig själv betraktas som en konstart. Men undervisningen har ett särskilt syfte som gör att den skiljer sig från konsten, den syftar till någon form av lärande i, om, med eller genom konst” Widéns resonemang kan sättas i relation till  professor emeritus Inkeri Savas teorier om hur konst och forskning ska vara i förgrunden och leda pedagogiken och didaktiken i bildkonstundervisning så att transformativa lärprocesser blir möjliga, synliga och artikulerade. I Finland struktureras bildkonst som undervisningsämne i en förenklad beskrivning så här: Ämnet består av två huvudsakliga fält som överlappar varandra – BILD som omfattar skaparprocesser, analys, tolkning och kommunikation av visuell kultur förstått i bred bemärkelse och KONST som omfattar förståelse av konst över tid och rum, konst som politik, konst som upplevelse, konst som erfarenhet, konst som kultur, konst som intryck och uttryck, konst som meningsskapande aktivitet och konst som förändrande aktivitet och lärande. Därtill behöver man i  ämnet bildkonst kunna läsa in de aspekter som fantasi och skapande för in i lärprocesser. I Sverige och Norge omfattar innehållet i bildundervisning samma områden men det kommer till uttryck på andra sätt.

Under disputationen observerar jag, som så många gånger tidigare då vi träffats i nätverket, att jag tolkar in nyansskillnader i förhållningssättet till ämnet i Finland och i Sverige. Ämnets traditionener ser långt likadana ut, erfarenheterna av hur ämnet utvecklats över tid i skolor är bekanta och referenserna är bekanta. Ändå uppfattar jag skillnader i hur konst tar, får eller ges plats då det kommer till det didaktiska förhållningssättet. Det handlar om att jag i beskrivningen av bildundervisning tolkar in att konsten (konstfältet) är ett fält där utmaningen för bildläraren i Sverige antar en annan form än den antar då den utmanar bildkonstläraren i Finland. Och ändå inte. Jag tolkar även in skillnader då jag under disputationen reflekterar över bildkonstens plats i Norges utbildningssystem. I Norge är konst och hantverk (det som närmast kan kännas igen som skolämnet bildkonst och slöjd i Finland) ett och samma (skol)ämne. Det som i praktik ser ut att ta sin form på ett sätt som är bekant  och gemensamt för de tre länderna, ter sig ändå annorlunda i utbildningsstruktur och -strategi. Jag hinner tänka att det här kan vara en fungerande ansats för en kommande artikel som jag gärna skriver tillsammans med disputationens opponent och respondent. Måste kontakta dem.

Ett tema som Anna J. Widén diskuterar i avhandlingen (s. 8-9) och som även får rum och tid under disputationen är frågan om hur yrkeskåren beskriver, kommunicerar och formar bildkonstens kunskapsfält och utbildning. Jag citerar:

”Det är inte ovanligt att bildlärare arbetar i olika skolformer och på olika utbildningsnivåer under sin yrkesverksamma livstid. Lärare inom det estetiska fältet är också ofta aktiva i andra kulturella sammanhang. Dessa personer kan vara drivande i konst- och kulturföreningar. De är en del av konstpubliken men även aktiva utövare och producenter i konstvärlden. Det kan således vara samma personer som agerar i olika sammanhang och formar olika kunskapsfält. På så sätt sprids traditioner, värden, och betydelser av konst och bild till andra kontexter utanför den egna kulturen. Kunskapsproduktionen sker således både utanför, och innanför och mellan skolans kontexter. Denna komplexitet är också synlig i yrkets profession, där bildlärare ibland ses som något annat än en vanlig lärare, som en konstnär eller en vuxen.”

Komplexiteten i just bildkonstlärarens yrkesbild är bekant också i en finlandssvensk utbildningskultur. Vi söker efter nya strategier för att fördjupa förståelsen för kunskapsfältet och trygga yrkeskompetensen. Jag är just nu upptagen av arbetet med att få förutsättningar för att bildkonstlärare som har konstnärlig ämneskompetens och kulturell förankring ska ha möjlighet till behörighet som bildkonstlärare på svenska i Finland. Samtidigt arbetar jag med att klasslärare och klasslärarstuderande ska känna sig delaktiga i kunskapsfältet så att deras bildkonstundervisning får en meningsbärande form för lärare och elever. Då ger sig citatet från Anna J. Widéns förord till känna på nytt och på ett annat sätt.  Å: Sen och sen… när blir det sen egentligen? A: Det är sen. Nu.

Det som för in en berörande kvalitet i avhandlingen och disputationen är det intensiva och välformulerade sätt som  Anna J. Widén beskriver ämnesinnehåll då det kommer till bild, konst och lärande. Hon visar till exempel på hur betydelsefullt tecknandet som handling, som lärprocess och erfarenhet är. Hon fångar och beskriver det existensiella i tecknandet. Hon visar hur världsbilder kan skapas och omskapas med  penna i hand. Hon gestaltar tidens, linjens, ytans och rummets plats i tecknandet.  Materialkänslan, förmågan att berätta berättelser visuellt, i olika material, i ytor, i strukturer, genom det spatiala och genom förmågan att forma något som inte haft någon form tidigare finns artikulerad. Det digitala som distribution ger det digitala som verktyg ny mening. Under disputationen  visar Anna elegant på hur samtidskonsten tar plats i förhållande till det här. Samtidskonsten som engagerar, utmanar eller provocerar. Och som ibland berättar det vi redan vet på ett annat sätt.

I avhandlingen  Bildundervisning i möte med samtidskonst – bildlärares professionella utveckling i olika skolformer undersöker Anna J. Widén en verklighet som är komplex och samtidigt självklar. Hon fångar lärares möte med samtidskonst och genom dialog och analys av materialet har hon formulerat  begrepp som  forskning och undervisning inom det här kunskapsfältet ska arbeta vidare med. Begrepp som karismatisk samtidskonst, upplysande samtidskonst, politisk samtidskonst, estetisk samtidskonst, relationell samtidskonst, institutionell samtidskonst, filosofisk och kritisk definition av samtidskonst (anteckningar på en papperslapp under disputation) finns nu till hands. Jag inser att citatet får ny betydelse än en gång. Det är dags för skola och samtidskonst att mötas. Mer medvetet. För forskningens skull, för skolans skull, för konstens skull och för mänsklighetens skullSen och sen… när blir det sen egentligen? Det är sen. Nu.

Jag önskar dig Lycka och Välgång Anna!

Se:

http://www.humfak.umu.se/om/aktuellt/nyhetsvisning//nya-synsatt-i-bildundervisningen.cid276308

https://umu.diva-portal.org/smash/get/diva2:1042012/FULLTEXT01.pdf

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *