Dags att skriva

Elina PirjatanniemiUtan att skriva försvinner vi

Det finns få saker som jag inte har en åsikt om. Min första reaktion är ofta blixtsnabb. Därmed kan de första kommentarerna låta onödigt svartvita. Men om jag på allvar ska definiera min ståndpunkt, skriver jag ner den. Då blir jag mer analytisk, nyanserad och reflekterande. Tankarna helt enkelt mognar när jag får formulera dem i skrift.

Att skriva är lika viktigt som att andas. Det är fascinerande att formulera administrativa beslut eller utlåtanden, att verkligen vara tvungen att väga varje ord med guldvåg. Jag är narkotiskt beroende av känslan då texten börjar flyta och någonting tar form. En vacker formulering får mig på gott humör. I och med kolumner har jag till och med lärt mig tycka om de strikta kraven: deadlines som inte är sociala konstruktioner och ett maximiantal tecken.

Mina varma känslor för skrivandet är givetvis inte unika. Forskare förmedlar sin kunskap huvudsakligen i skriven form. Utan att skriva finns vi inte. Därför är det ytterst viktigt att vi har tid att skriva.

Om jag bara hade tid…

Tydliggör skrivtiden

Det finns två fenomen vid universitetet som är särskilt problematiska när det gäller skrivron. Det ena är något som jag kallar kalenderproblemet. Vi antecknar i kalendern undervisningen och allehanda möten. Det viktigaste, tiden för skrivandet, lyser oftast med sin frånvaro. Dagarna fylls och så har återigen en dag gått utan att man har skrivit en endaste rad. Riktigt på riktigt, hur kan jag vara så här oorganiserad?

Det är en bra fråga. Det vet också den armé av konsulter som får sin sysselsättning av vår strävan efter effektiv tidsanvändning. Otaliga är de böcker som innehåller fantastiska råd för den som vill få ordning på dygnets timmar. Det finns många trix som kan hjälpa en, men det huvudsakliga problemet är inte individuellt. Det är faktiskt inte dig (eller mig) det är fel på. Vi borde kollektivt stanna upp och bestämma oss att vad som är viktigt. Om vi anser att det är viktigt att publicera, måste vi värna om tiden för skrivandet.

Jag efterlyser sannerligen inte om att ledningsgruppen ska börja hetsa oss med ökade publiceringskrav eller lektioner om Jufo-kategorier. Dylika uppmaningar är fullständigt överflödiga om kalendern inte räcker till. I värsta fall känns pressen rentav demoraliserande, eftersom kraven är ouppnåeliga. Istället måste vi skapa bättre förutsättningar för skrivandet.

Starta en skrivgrupp!

Jag rekommenderar etablerandet av en skrivgrupp. Vi testade en dylik vid Institutet för mänskliga rättigheter. Det ledde till positiva resultat och kostade inte mer än några paket kaffe.

Skrivgruppens målsättning var att stöda forskarnas skrivprocess från idéstadiet till en färdig slutprodukt. Vi träffades med några veckors mellanrum och varje gång hade vi program som syftade till att underlätta skrivandet. Programmet sköttes av de mer erfarna forskarna och ibland bjöd vi in utomstående gäster. Poängen var att vi håller det enkelt och praktiskt.

Allt började med en introduktion av fakultetens dekanus. Hon kartlade realistiskt och noga den publiceringsverklighet som vi befinner oss i. Vi använde också mycket tid till att diskutera vad det egentligen är som gör det så svårt att hinna skriva. Följande gång gick vi igenom de bästa strategierna att hitta en rätt tidskrift, efter vilket vi tränade att skriva inspirerande abstrakt. Därefter var det dags att finna metoder att hålla takten i gång. Vikten av att öka artiklarnas samhällsrelevans diskuterades likaledes. Skrivgruppen avslutades med en session om kloka råd för den som har fått tummen ner av en journal.

Insatsen ledde till ett ökat antal publicerade artiklar. Den stimulerade människor att skriva gemensamma alster. Nu producerar vi flera abstrakt än förr och skickar dem mer aktivt till diverse konferenser. Den hårda kampen om platsen i rampljuset blev också enklare att hantera, när vi hade delat våra erfarenheter i en trygg och förtroendefull miljö.

Det viktigaste av allt är dock den förstärkta insikten i att skriva är essentiellt och att det är berättigat att prioritera det. Knepet var hisnande enkelt. I samband med varje session reserverade vi minst en halv dag för skrivande. Ingen – ingen – fick göra något annat än att skriva på sin artikel under den givna tiden. Forskningen fick helt enkelt en egen plats i kalendern.

Hitta (tillbaka till) din passion

Det andra problemet som stör skrivandet har att göra med motivation. I egenskap av lärare är vi väl medvetna om den inre motivationens betydelse för inlärning. Vi anser att studerande framför allt ska studera för sin förståelses skull. Vi fnyser till om vi märker att studerande drivs av extern motivation allena. Samtidigt styrs vi själva mer och mer av det som andra tycker är väsentligt. Vi låter pengarna avgöra vad som är värt att forska. Tänk vilka mästare vi är på att formulera oss så att våra idéer säkert motsvarar finansiärens önskemål!

I viss mån är detta oundvikligt. Det vore också arrogant att tänka sig att bara universitetsfolk kan formulera frågeställningar som är värda att forska. Det är inte heller omöjligt att förena vetenskapens och finansiärens intressen. Men samtidigt är det alldeles klart att en riktigt bra text föds av passion, av en stark inre vilja att uttrycka det som man anser meningsfullt. Texten börjar flyta när man glömmer andras krav och önskemål.

Kära kolleger, gör en klok gärning och tydliggör tiden för skrivandet. Skriv forskningstiden in i kalendern. Det är så viktigt att (nästan) alla metoder är tillåtna. Testa en skrivgrupp. Det är åtminstone himla kul, om ej annat. Ta en promenad i vårvintersolen och tillåt dig själv att tänka fritt. Vad skulle du vilja skriva om?

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *