Drygt en månad in på året 2017 är det tid för årets första blogginlägg. De flesta kan hålla med om att året fått en rivstart på många sätt. Vid inledningen av den nya terminen, i det där mellanrummet då terminen som varit blir till historia och den nya tar vid, nås vi med bara några dagars mellanrum av beskedet att Zygmunt Bauman och John Berger gått ur tiden. Beskedet berör mig mer än jag inledningsvis förstår. Det är inte sorg jag känner. Jag känner saknad.

 Jag fångar upp tanken på Baumans fantastiska förmåga att i mellanrummet mellan nuet och framtiden sätta ord på samtiden. Jag tänker på hur han formulerar kreativiteten som en kraft i allt som gör skillnad. Jag tänker på hur han beskriver att mänskligheten fungerar som gemenskap – inte trots eller tack vare skillnader – utan för att mänskligheten är mänsklig. Och jag vandrar över i Bergers förmåga att öppna för medvetenhet om vad konsten berättar om oss, hans förmåga att berätta om sätt att se och hur vi som åhörare, läsare och betraktare får följa med hans lysande analyser, tolkningar och inblickar i konstens värld.

Efter ett antal tankekullerbyttor inser jag att inlägget kommer att ta formen av ett resonemang kring valda delar ur de två giganternas produktion. Båda två har inom sina områden utvecklat tankespår som fungerar som förebilder och deras sätt att närma sig omvärlden har haft betydelse för hur jag idag tolkar omvärldens intryck, avtryck och uttryck. Jag kommer i inlägget att ta en utgångspunkt där jag låter min läsning av Bauman och Berger skava mot, men också vidga, mina tankemönster.

En av Baumans teorier som väckt uppmärksamhet är hans resonemang om flytande modernitet. Resonemanget är högaktuellt just nu. Genom den flytande moderniteten visar Bauman på hur människan i grunden hela tiden strävar efter sammanhang och ordning. Genom alla tider har människan sökt sammanhang och skapat ordning med hänvisning till olika strukturer och strategier. Förebilder och föreställningar har varierat beroende av plats och tid, ja beroende på vilken kultur eller vilket samhälle det handlar om. Den flytande moderniteten kan förstås som samtidens sätt att försöka skapa sin egen tids ordning i förhållande till erfarenheter, dokument och föreställningar om mänsklighetens historia. Bauman  beskriver skickligt och analyserar samtiden på ett sätt som verkar självklart. Ja,  så självklart att det verkar som om det han beskriver är något som vi redan vet. Styrkan i hans resonemang och läsarens entusiasm ligger i att han lägger det bekanta i en helt ny ordning, visar på perspektiv som skapar betydelser som till en början inte varit tydliga eller ens synliga.

En gång i tiden spelade TV serien Ways of Seeing (Berger, 1972) på samma sätt som insikten om Moderna museets konstpratare Carlo Derkerts arbete en stor roll för mitt val att skapa kring, utforska och forska om bildkonst och lärande. Det som gjorde intryck var att inse att det finns ett arbete som tar konstnären, konsten och betraktaren på så stort allvar att man bemödar sig att skapa en folkbildande tv-serie om det. Det brinnande intresset i inledningen av 1970-talet för att använda tv  som kanal för bildning berör. Atmosfären och ambitionen i serien av fyra avsnitt har samma karaktär som David Attenborougs naturprogram från den tiden. Ivern, viljan och förmågan att förmedla och engagera tv-tittaren är genuin och påtaglig. Och ja visst, utbudet och förutsättningarna var andra då än nu. Men ändå.

Tv-serien är kult. I ett av seriens avsnitt diskuterar Berger hur kvinnans nakenhet ges plats och betydelse i konsten och konsthistorien. Redan genom att göra en distinktion mellan naked och nude fångar han tittaren, betraktaren, läsaren. Och han problematiserar:…[One might simplify this by saying: men act and women appear. Men look at women. Women watch themselves being looked at. This determines not only most relations between men and women but also the relation of women to themselves.]…

För någon vecka sedan var jag på Tate Modern i London. Jag var hänförd. Redan byggnaden är fantastisk. Jag står framför ett av de kändaste konstverken av Guerilla Girls. Det är första gången jag ser verket live. Och jag tänker på Berger och Ways of seeing. Samtidigt dyker Bauman upp i tankarna och jag reflekterar över hur de båda på ett självklart sätt tagit del av och aktivt varit med i samtidens offentliga samtal. Hur de flytande, elegant och till synes lågmält varit övertygande. Jag pendlar i tankemönster kring deras beskrivningar och ord, söker fånga deras resonemang i tankebilder som inte än vill ta sin form utan glider undan.

Jag prövar Bergers ord. I boken Landscapes. John Berger on Art skriver han “…[The work is then no longer proof of the validity of the artist’s intentions: the artist intentions have to proof the validity of the work” ]… (Berger, 2016). Jag funderar över vad det innebär om konstnärens intentioner ska bevisa konstverkets övertygelse, det som betraktaren möter, istället för att konstverket ska vara ett bevis för konstnärens intentioner. Jag tänker på att det Berger beskriver visar på hur genuint han uppskattar konstnärers bidrag till mänskligheten.

I juni för fem år sedan hade jag glädjen att  i Oslo delta vid en kongress inom projektet Kunstløftet. Projektet var ett initiativ av det norska kulturrådet. Kongressens kurator var Rickard Borgström och händelsen bar namnet Vi prøver och planlegge det helt perfekt. Jag höll ett kort anförande om konstens plats i skolan och deltog i paneldiskussion. Zygmunt Bauman var kogressens huvudtalare. Han talade om modet att pendla mellan riktade och öppna mål. Senare läser jag i hans bok Culture as Praxis (Bauman 1999) ”… [Order is the opposite of randomness. It stands for the trimming down of the range of possibilities.() To” make order” means in other words to manipulate the probabilities of events. If it is a set of human beings that is to be ordered, the task consists in increasing the probability of certain patterns of behavior while diminishing, or aliminating all together, the likelihood of other kinds of conduct. ]” 

Och jag funderar på varför vi vill planlägga saker perfekt. Det är januari 2017 och en minnesbild dyker upp vid ett samtal under en arbetslunch.

Det är junikväll och kongressmiddag. Jag smiter ut under en paus i middagen och jag ser en annan av deltagarna en bit bort. Det är Bauman. Vi ställer oss och ser på juniljuset. Vi är här och nu, går långsamt en bit bort och sätter oss en kort stund på en bänk i kvällssolen. Vi talar inte mycket. Några ord om lycka, glädje och hopp. Han vet att han gör stort intryck på mig. Han vet att jag är berörd och omtumlad av ögonblicket. Han vet att det har betydelse för mig, för hur jag vill arbeta. Jag vet att jag är en av många människor han möter. Sen är ögonblicket över och vi går tillbaka till middagen.

Var möts då Bauman och Berger i min verklighet just nu? De möts i hur jag ser att omvärlden bli allt mer upptagen av ordning på ett oroande sätt. Ordning som makt snarare än som möjlighet. De möts i hur förändring just nu inte visar sig som en resurs mellan människor. Snarare verkar förändringen nära en oro för oordning. Det mest betydande mötet mellan Bauman och Berger i nuet finns i deras tro på mänskligheten, i de hopp för mänskligheten som de artikulerat och gestaltat. Och jag tänker att det är ett bra  att inleda den här terminen genom att låta Bauman och Berger mötas.   Och på så sätt stanna upp och kritiskt granska våra sätt att se.