Affärsmän blir politiker

Andreas HägerI början av 1990-talet hade Finland en handels- och industriminister (centerpartist) som hette Kauko Juhantalo. Han ertappades med att ha försökt använda sin politiska position för att främja sitt företag. Juhantalo ställdes inför riksrätt och dömdes till villkorligt fängelse för mutbrott. 20 år efter domen hävdar Juhantalo ännu sin oskuld och säger bland annat att han vet vilket nära förhållande som fortfarande finns mellan bankerna och politiken –”kuinka läheisessä napanuorassa suomalaiset pankit ja politiikka on ollut ja on edelleen. Siellä asiallisesti joutuisi moni kaveri valtakunnanoikeuteen, Juhantalo sanoo.”

Juhantalo har fått sällskap av en rad affärsmän-blir-politiker som haft större eller mindre problem att hålla sina roller i sär och fingrarna från syltburken. Jag minns en kommentar från 90-talet (källan har jag glömt) att Silvio Berlusconi hade större svårigheter med sina affärer än vad Juhantalo haft, så för honom räckte det inte med någon lägre post än statsminister för att ordna upp affärerna. Berlusconi har fällts i alla instanser för skattebrott, och är fortfarande under utredning för bland annat mutbrott och missbruk av tjänsteställning. Kända aktuella exempel är bland andra Juha Sipilä och Anne Berner i Finland och Donald Trump i USA.

Denna direkta koppling mellan näringsliv och politik väcker några frågor hos mig. Det gäller, som i fallet Juhantalo, möjligheten att använda politisk makt för att främja egna eller närståendes affärer; och vice versa, att ekonomiska resurser ger fördelar i politiken, till exempel som kampanjfinansiering. Frågorna handlar också om formerna för beslutsfattande, huruvida principer för beslutsfattande inom politik och offentlig förvaltning ibland får ge vika för management by perkele.  Därtill väcks frågor om ideologi, om hur marknaden blir en modell för politiken (som inte diskuteras mer här, det nyligen aktuella försöket att bolagisera Finlands vägar må räcka som exempel).

Några veckor har gått sedan fastighetsmogulen Donald Trump installerades som USA:s uppenbarligen rikaste president hittills – även om omfattningen av hans förmögenhet är höljd i ett visst dunkel då han inte vill offentliggöra sina skattebesked.  Bland hans ministrar finns även en mängd rika affärsmän, med Esso-VD/utrikesminister Rex Tillerson i spetsen. Det har bland annat väckt uppmärksamhet att den nya utbildningsministern Betsy DeVos har gjort stora donationer till de republikanska senatorer som bekräftade hennes val.

Ofta upprepade i media är farhågor om att Trumps affärer och hans uppdrag som landets högsta politiska ledare kommer att sammanblandas på olika sätt. Ett exempel på detta är hans hotellverksamhet i Washington en dryg kilometer från Vita huset, vilken kanske är olaglig bland annat för att den kan innebära att utländska politiker ger ekonomiska bidrag till Trump om de bor på hans hotell. Andra exempel med mer omfattande konsekvenser är att länder där han har affärsintresse inte är inkluderade i inreseförbudet mot muslimer samt de oklara relationerna till Ryssland. (Och exemplen hopar sig.)

I Finland har både Sipilä och Berner misstänkts för att utnyttja sina ministerposter för att gynna egna eller släktingars företag. Båda har upplevt sig som offer i den diskussionen, så att statsministern rentav försökte påverka medias rapportering angående hans eventuella jäv (i ett fall har Sipilä precis friats).

Running the country like a business” har varit ett mantra för Trump, liksom för Mitt Romneys kandidatur fyra år tidigare. Grunden för detta är föreställningen om att det privata näringslivet är effektivare än offentliga sektorn och att den senare därför måste förändras – en förändringsprocess som ju pågått till exempel i universitetsvärlden under decennier, med resultatansvar, individuell lönesättning, etc. etc.

Att sköta landet som ett företag kan också innebära ett särskilt sätt att fatta beslut och föreställningen om näringslivets större effektivitet inkluderar också processer för beslutsfattande, att affärsvärlden klarar sig utan en massa ”pappersexercis”. Trump har gjort ett antal så kallade ”executive orders”, som fått en hel del uppmärksamhet framför allt på grund av innehållet, inte minst gällande det nämnda inreseförbudet. Men de har också utfärdats på för politiken okonventionella sätt, till exempel utan gängse beredning, förankring och dokumentation. När inreseförbudet testats i domstol har Trumps administration ignorerat eller kritiserat domarna på ett sätt som tyder på att de antingen inte förstår eller inte accepterar den fastslagna processen.  Finlands regering, med statsministern i spetsen, har i sin tur utsatts för allvarlig kritik, bland annat från justitiekanslern, för att inte följa grundlagen i sitt beslutsfattande.

Man kan skönja en trend att gränsen mellan politik och affärsliv luckras upp – det händer ju också att politiker går över till affärslivet, och tar med sig erfarenhet, kontaktnät och eventuell goodwill till sitt nya jobb.  Det har kanske varit vanligare på lokal nivå tidigare – lite som Juhantalo konstaterar – och jag minns hur jag som barn förundrade mig över att kommunfullmäktiges ordförande också var direktör för den lokala banken. Men det handlar inte om att vissa roller inte får kombineras utan om hur enskilda valda politiker hanterar sina olika roller. Och oberoende av hur man arbetar eller arbetat utanför politiken, och oberoende av vilken framgång man haft där, gäller det förstås att både sätta sig in i och omfatta de spelregler som gäller i det demokratiska politiska systemet.

I ett demokratiskt system kan man inte förbjuda människor att delta i politiken på grund av yrkes- eller familjebakgrund. Alla grupper behöver kunna få representation och alla erfarenheter tas till vara. Och nog finns det väl människor som kommer från affärslivet till politiken och gör ett bra jobb – liksom det finns goda politiker bland före detta idrottsmän eller artister. Men det är inte bra för demokratin om rika affärsmän är överrepresenterade i riksdag och regering. Då ökar risken för oligarki, vilket man ser tydligt i dagens USA. I förlängningen leder det till kleptokrati (och kanske också kakistokrati).

Låt mig sluta med två citat ur affärstidskriften Forbes:

”not everything that is profitable is of social value and not everything of social value is profitable”

och

”saying that government is inefficient because it does not turn a profit is the equivalent of saying that Peyton Manning is a poor quarterback because he doesn’t hit enough home runs” (kunde motsvaras av att ”Roger Federer är en dålig tennisspelare för han gör så få mål”).

Lämna ett svar