1917: Reaktionära krafter försökte förstärka sina positioner i storfurstendömet

Tapio SalmiUnder året 1917 upplevde Europa – och därmed också storfurstendömet Finland – svåra men intressanta tider. Med stor nyfikenhet öppnar jag fem gånger per vecka Åbo Underrättelser som publicerar en sida från tidningen för hundra år sedan.

Ett blodigt krig härjade över Europas kontinent – ett krig som man hade trott att skulle sluta på några månader hade dragit ut på tiden med tragiska konsekvenser. Allt hade stagnerat i en katastrof; soldaterna låg i månader i skyttegrav och en ny typ av massförstörelsevapen spreds med fruktansvärda konsekvenser: stridsgaser. Det ryska kejsardömet hade världens största armé, men kriget gick ändå illa. Revolutionära idéer och tankar spreds. Åbo Underrättelser skriver den 12 februari 1917 försiktigt om en ”sammansvärjning av arbetare i Petrograd” (Sankt Petersburg kallades Petrograd under krigstiden). Arbetarna hade som mål att förvandla Ryssland till en socialdemokratisk (!) republik. Efter en husundersökning häktades sammanlagt 15 personer och ärendet fördes till åklagarämbetet, som alltid har varit ett synnerligen effektivt ämbetsverk i vårt östra grannland.

I Åbo var det förhållandevis lugnt, men livsmedelsituationen förvärrades: smör kunde säljas endast 200 gram till en person och indirekt kan man dra den slutsatsen att läget med spannmål inte heller var bra. För övrigt verkade livet fortgå normalt i Åbo: teatern hade föreställningar, symfonikonsert hölls, det ekonomiska livet var trots kriget i gång. Doktor Henrik Ramsay höll en Studia Generalia om industrins genombrott, speciellt om ångmaskinens fantastiska perspektiv. Det var doktor Ramsays bidrag till serien Akademiska föreläsningar. Åhörarna gav honom en tacksam applåd.

Faktiskt, akademiska ärenden var högaktuella i Åbo under året 1917. Svenska språket höll på att tappa terräng vid det Kejserliga Alexandersuniversitetet i Helsingfors; alltmera undervisning skulle ges på folkmajoritetens språk. Tanken om ett svensktspråkigt universitet blev aktuell, men samtidigt blomstrade idén om att grunda ett helt finsktspråkigt universitet. Var skulle de placeras? Det självklara valet blev rikets förra huvudstad, Åbo. En kapplöpning ägde rum, vem skulle hinna först.

Hugo Pipping, professor i nordisk filologi i Helsingfors, skrev en insändare (så kunde man kalla det enligt dagens terminologi) i Östsvensk tidskrift, häfte 2. Åbo Underrättelser publicerade texten med rubriken ”Åbo akademi.” Han hyllar donatorer som möjliggjort återuppbyggandet av universitetsverksamheten i Åbo, och diskuterar vilka delar av byggnaden (dvs universitetet) ska uppföras först. Han skriver ”den subjektiva förkärlek för vissa forskningsområden, som varje vetenskapsman hyser, måste tyglas av rent objektiva hänsyn till vad som kan vinnas på den ena eller den andra vägen”. Professor Pipping medger att alla vetenskapsgrenar i och för sig är likvärda, men sedan hänvisar han till ekonomiska argument. Han diskuterar det ekonomiska läget, speciellt höga pris på byggnadsmaterial och tomt och kommer till en självklar slutsats: en professor som inte behöver några som helst laboratorieutrymmen är två–tre gånger billigare än professorer som ska ha tillgång till ett laboratorium i sin undervisning och forskning. Hugo Pippings ekonomiska kalkyl tycks ha hållit i hundra år: för laboratorieutrymmen brukar man vid dagens Åbo Akademi betala två–tre gånger mera hyra än för ”torra” utrymmen.

Alltså – enligt Pipping – ska de experimentella vetenskaperna få vänta på bättre tider och man ska inleda den nya akademins verksamhet med befattningar i svenska, skandinavisk litteratur, Nordeuropas historia och nordisk arkeologi. Mycket humanistiskt, mycket svenskt och mycket nordiskt, till den slutsatsen kommer professorn i nordisk filologi efter att objektivt ha granskat det blivande universitetets framtidsperspektiv. Det värmer mig mycket att han förespråkar arkeologin och inser dess koppling till andra vetenskapsgrenar, som geologi, botanik, zoologi och kemi – visserligen kallar han dem ”[arkeologins] hjälpvetenskaper”.  Enligt dagens terminologi är Pippings skrift ett strategiskt dokument och den innehåller så mycket detaljer om förverkligandet av visionerna att den kanske skulle godtas av dagens universitetsstyrelse som strategins åtgärdsplan – endast exakta datum och klockslag saknas…

Då man kommenterar gångna tider, människornas attityder och värderingar, är det svårt att helt undvika en viss efterklokhet. Professor Pipping var en renodlad humanist, men det verkar som om han ändå skulle ha insett naturvetenskapernas och teknikens betydelse för ett modernt samhälle: de dyra ämnena ska inrättas, men senare då de ekonomiska förhållandena blir bättre, indikerar han. En verklig reaktionär vad exakta vetenskaper beträffar var däremot professor Edward Westermarck, en världsberömd sociolog som blev den nya Akademins första rektor. Westermarck var emot direkt yrkesinriktade utbildningar och – detta är värre – han ställde sig skeptiskt till de experimentella naturvetenskapernas forskningsmetoder. Allt detta skedde 1917 och tidigare och senare, dvs under en epok då Wilhelm Röntgen hade upptäckt röntgenstrålar, Henri Bequerel och Marie och Pierre Curie upptäckt radioaktiviteten, Max Planck utvecklat kvantteorin och Albert Einstein revolutionerat vår världsbild med relativitetsteorin. Forskningen i fysik och kemi hade ändrat vårt liv på ett oåterkalleligt sätt.

Historiens utveckling var snabb: den 27 februari 1917 (gammal tideräkning, juliansk kalender som användes i Ryska kejsardömet, i själva verket den 12 mars enligt gregoriansk kalender som användes i Västeuropa) bröt en revolution ut i Petrograd/St. Petersburg och tsar Nikolaj II abdikerade. 1918 återuppstod Akademin i Åbo och den hade en matematisk-naturvetenskaplig fakultet. Två år senare inledde den kemisk-tekniska fakulteten sin verksamhet, dvs diplomingenjörsutbildningen startade med framgång vid Åbo Akademi. Samma år grundades det finskspråkiga universitetet, då med namnet Turun Suomalainen Yliopisto som med tiden etablerade starka matematisk-naturvetenskapliga och medicinska fakulteter. De reaktionära krafterna hade förlorat i Åbo, i storfurstendömet och i republiken.

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik och dekanus för Fakulteten för naturvetenskaper och teknik

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *