Lära och arbeta med det som gör livet värt att leva

 

Hannah KaihovirtaJag håller på och omdefinierar mitt förhållningssätt till konstnären Joseph Beuys. Det hela fick sin början på senhösten senaste år då jag försökte förklara konsten i konstverket Hur förklara bilder för en död hare för en bekant (J. Beuys performance 1965). Det visade sig att det inte var enkelt att i all hast förklara konsten med konsten. Av någon anledning var händelsen en början till att konstnären Joseph Beuys dykt upp allt oftare i mitt arbete under vintern som gått. I januari besökte jag TATE Modern i London och jag blev än mer medveten om samband mellan den konstgenre som Beuys representerar och den riktning som samtidskonst och konstutbildning tagit under de senaste decennierna.

Mitt första möte med verket Hur förklara bilder för en död hare genererade en mental frontalkrock. Det måste vara över tjugo år sedan. Intrycket genererade ett emotionellt flöde som pendlade mellan ömhet och avsky. Flödet var så intensivt att det till en början inte gick att ta till sig verket med stöd i intellekt eller kulturella referenser. Vid första anblicken kunde jag inte koncentrera mig på frågan om verket förmedlade meningsbärande resurser eller nonsens. Upplevelsen föll i glömska då jag konstaterat att det inte behövdes mycket efterforskning om verket för att inse att min första reaktion över verket var universell och bekant för den breda publiken.

Ändå har jag genom åren återkommit till verket. Det dyker upp som en minnesbild då jag ser Ferdinand von Wrights målning En berguv har slagit en hare, då jag läste Harens år av Arto Paasilinna, då jag hör M. A Numminens barnvisa om Haren som satt i gropen och då jag betraktar Teemu Järvis grafiskt utförda snabba hare. Återkopplingen har varit mer indirekt och intertextuell än en direkt referens till konstupplevelsen.  Beuys verk har fått ett sammanhang i mitt perspektiv.

Joseph Beuys beskriver verket Hur förklara bilder för en död hare ur ett helhetsperspektiv. Han menar att verket måste förstås genom helhetsintrycket. Helhetsintrycket skapar ett flöde av sinnesintryck och minnen som börjar samverka. I sammanhanget hänvisar han till begreppet förstå som kroppslig medvetenhet där ”förstå” genom kognition och intellekt hamnar i bakgrunden medan att förstå som ”embodied knowledge” tar sig i förgrunden och gestaltar konstupplevelsen. Beuys förklarar:

Konstupplevelsen för framåt människans inre kreativa mönster genom intuition, inspiration och fantasi. I bästa fall gestaltas nya tankestrukturer. Förstå innefattar inte här endast en intellektuell förståelse utan konstupplevelsen omfattar förstå som förmågan att stå inför det egna och andras tänkande och handlande via upplevelsen. Samtidigt menar Beuys att förstå i sammanhanget innebär att konstupplevelsen ger en ingång till upplevelsen av förstå i bemärkelsen att stå för den man är. Till exempel det förhållningssätt och den värdegrund individen bygger sin världssyn på. Han menar att konstupplevelsen ska ruska om. Beröra.

I ett konstpedagogiskt perspektiv har Beuys beskrivning av hur möta verket betydelse. Ser man till hur konsten genom sin historia förändras kan man se hur förändringen ofta omfattar en pedagogisk vändning där konsten i sig själv synliggör något utöver det förväntade eller visar det bekanta på ett nytt sätt.  En pedagogisk handling i sig.

Beuys inkluderar i sin konstnärliga verksamhet föreläsningar, texter (manifest) och iscensatta händelser där han skapar tid och rum för en hop av frågor, reaktioner, reflektion och nyskapande. Han integrerar i sin konstnärliga praktik teorier från vitt breda fält och av olika slag. Han strävar hela tiden till att aktivt vara i dialog med aktörer och kolleger på samhällelig, intellektuell, kulturell och konstnärlig arena. Ser man på hur hans samtida konstfält och utbildningsstrukturer mottog hans engagemang så ser man att han kritiserats för att använda en pedagogisk förvrängning av konsten. Pedagogiken har då beskrivits som ett verktyg som han använt för att skapa en egen diskurs och för att effektivt till och med styra tolkningen av hans konstnärliga arbete. I samma veva kan man ändå läsa in Beuys medvetenhet om sitt agerande då han säger att To be a teacher is my greatest work of art. The rest is waste product, a demonstration.

Det är tankeväckande att pröva Beuys förhållningssätt till konst och pedagogik i förhållande till hur konstundervisning i grundskolan beskrivs idag. Om konstundervisning kan tolkas som en förlängning av konstens praktik, så att konsten erbjuder ett sätt att aktivt arbeta med individuell tillväxt och bra samhällelig förändring, så känner jag igen beskrivningen i den finländska nationella läroplansgrunden (LP2014) där läroämnets uppdrag beskrivs så här:

Undervisningen i bildkonst har som uppdrag att handleda eleverna att genom konsten utforska och uttrycka en kulturellt mångskiftande verklighet. Undervisningen ska bygga på elevernas egna erfarenheter, fantasi och lust att experimentera. Undervisningen i bildkonst ska utveckla förmågan att förstå konst, omgivningen och annan visuell kultur. Eleverna ska erbjudas olika sätt att bedöma verkligheten och att påverka den. Undervisningen ska stödja eleverna att utveckla kritiskt tänkande och uppmuntra eleverna att påverka den egna livsmiljön och samhället. Undervisningen i bildkonst ska ge eleverna en grund för aktiv medverkan lokalt och globalt. (s.156, LP2014)

Jämförelsen kan kännas långsökt, men tillräckligt nära ändå, som en didaktisk tanke. Det här gör det möjligt att granska konstens verkan så att den står nära utbildningens mål. Argumenten kanske inte består av kedjor av rationella resonemang, utan istället tar det associativa och kombinerande plats för att skapa möjlighet att generera ny oartikulerad kunskap. Kan hända Beuys konst har varit insvept i en misstolkad kokong och hans pedagogiska förhållningssätt har kanske överskuggats av konstnärens mytomspunna person.

Det alldeles härliga här och nu är hur som helst att Joseph Beuys verk och produktion finns tillgängliga alldeles runt hörnet, på EMMA, Esbo Moderna konstmuseum i utställningscentret WEEGEE i Esbo till och med 21 maj 2017. Utställningen tar inte bara fasta på Beuys konst utan även hans engagemang som aktivist och teoretiker. Under utställningen ges besökaren, betraktaren, möjlighet att FÖRSTÅ inte bara konsten utan i sin kontext även ta till sig och fundera kring åtminstone tre av Beuys bevingade citat:

Varje människa en konstnär. Mellan födelsen och döden har alla människor ett gemensamt arbete att utföra på jorden. Icke-våldsam förändring är den enda vägen.

I dag, i det världsläge som vi har är en omställning av något slag oundviklig. Under tiden som vi osäkert undrar och söker bra former för omställningen så kan det vara meningsskapande att betrakta Beuys konst. Att stanna upp och FÖRSTÅ och på så sätt få syn på en del av komplexiteten men framförallt möjligheten med mötet mellan konstnärligt och pedagogiskt arbete i utbildning. Inför 2020-talet och framtiden. Det här för att det än en gång  är läge för att komma ihåg att konst, pedagogik och vetenskap behöver tid och rum för att skapa förhållningssätt och infallsvinklar så att mänskligheten överlever sig själv.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *