Halvvägs

Marina Näsman

Om man utgår ifrån att en doktorandtid pågår i fyra år så innebär det att jag nu befinner mig halvvägs*. Veckans blogginlägg får därför handla om mina tankar gällande detta.

Jag tänkte utgå ifrån en klassisk sportfråga: Hur känns det?

Ja, hur känns det egentligen? Ibland känns det ärligt talat bättre att inte desto mera känna efter hur det känns. Stundtals känns det bra och som att jag har gott om tid, men i andra stunder känns det överväldigande att tänka sig att jag skulle vara färdig att disputera om två år. Att vara halvvägs kan alltså både kännas skrämmande och lugnande, mycket beroende av dagsformen. Men jag tänker också att det hör väl lite doktorandtiden till, att i vissa stunder glädjas över sina framgångar medan i andra stunder ifrågasätta det man håller på med.

Att vara doktorand handlar ju i slutändan om en mognadsprocess, inte enbart att producera en avhandling. När jag tänker tillbaka på de två år som har gått kan jag känna att de gått otroligt snabbt samtidigt som jag upplever att jag också har hunnit lära mig väldigt mycket. Jag har också utvecklats både som person och som forskare. Jag har klarat av situationer som jag tidigare varit nervös för men som jag nu kan känna mig mera självsäker i.

Innan jag började som doktorand tänkte jag vid ett flertal tillfällen: hur ska man ens kunna förmå sig att genomföra en disputation? Skräcken i att behöva ställa sig inför en massa människor och försvara sin avhandling kändes då oöverkomlig (här kan du läsa mer om min nervositet gällande att tala inför publik). Nu, halvvägs in i processen, känns det inte fullt så skrämmande. Jag försöker lugna mig med att jag rimligtvis borde veta något om mitt avhandlingsämne efter fyra år.

Om två år hoppas jag att den rädsla jag har känt, och fortfarande känner, har bytts ut till något annat – i positiv bemärkelse (Och om detta visat sig vara endast en naiv önskan kan jag åtminstone gå tillbaka till det här blogginlägget och skratta åt mitt enfald.)

Jag kan tyvärr inte förutspå hur de kommande två åren kommer att se ut, men jag hoppas att jag kommer att känna att jag utvecklats och mognat lika mycket över de kommande två åren som under de två år som har gått.

*Nu utgår jag från att jag kommer att vara färdig inom fyra år men så behöver det ju alls inte vara (men man måste ju vara optimistisk!)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *