Det finns få människor som motsätter sig grundläggande rättigheter på ett allmänt plan. Tonen blir dock ibland en annan när respekten av rättigheterna förutsätter någon typ av uppoffring av en själv. Var och ens religionsfrihet tas för givet ända tills man hamnar i en diskussion om religionsutövningen i skolan. Yttrandefriheten hyllas högt tills någon uttrycker sig på ett sätt som väcker anstöt. Rätten till drägligt liv känns självklar tills vi avgör huruvida asylsökande får stanna i Finland och utnyttja våra skattemedel.

Rättigheter är lätta att tala vackert om så länge som vi inte behöver fundera på de motsvarande skyldigheterna. Skyldigheterna är besvärliga, för de innebär krav. Religionsfriheten förutsätter att vi ger plats även för de som inte delar vår tro. Yttrandefriheten utgår från att vi godkänner att andra har diametralt olika åsikter än vi. De universella rättigheterna blir verklighet först när vi hittar en lösning till asylfrågan.

Diskussioner om grundläggande och mänskliga rättigheter är i grunden enkla. I korthet handlar dessa om hur vi ska möta varandra som människor. Den praktiska tillämpningen kan emellertid vara knepig. Som juridiska konstruktioner innefattar rättigheter dessutom en detaljrikedom som kan vara svår för en icke-jurist att begripa. En ytterligare komplikation utgörs av det faktum att rättsliga normer är alltid föremål för tolkning.

Jag torde inte överdriva särskilt mycket om jag hävdar att tiderna är en aning mörka för oss som i egenskap av sakkunniga försöker förstå och tolka grundrättigheter. Ofta viftas våra argument bort som hopplöst naiva och idealistiska. Det kan jag ta. Men vi får också allt oftare höra att vi beter oss som fundamentalister. Vi lär förhala samhälleliga reformer på grund av våra nitiska tolkningar. Vi förespråkar lösningar som ruinerar Finlands ekonomi. Vi fungerar mer eller mindre som oppositionens lakejer.

Allt detta har jag svårare att smälta.

Är det verkligen så att vi experter har kollektivt radikaliserats? Kära vänner, det finns ingen orsak till akut oro. När det politiska läget är ansträngt och förnyelser är av nöden, har politikerna en tendens att bli sura om någon påpekar att de föreslagna åtgärderna inte är genomtänkta. Och det gör vi ju förstås, vi experter. Visst har några lagförslag fastnat i grundlagsutskottet, men någon fundamentalisternas revolt kan man knappast tala om. Utskottet i fråga hade ju ingen betydelse om allt tänkbart skulle passera där obemärkt.

Vad handlar snacket om grundlagsfundamentalister då?

Finland har, såsom vi alla vet, ingen statsförfattningsdomstol. Lagarnas grundlagsenlighet kontrolleras i förväg i riksdagens grundlagsutskott som består av riksdagsledamöter. I det nämnda utskottet antas parlamentarikerna agera som opartiska domare, inte som partipolitiskt drivna intressebevakare. Innan grundlagsutskottet uttalar sig i något ärende brukar de höra sakkunniga. Professorer och forskare i statsförfattningsrätt, och i viss mån även motsvarande i folkrätt, hör till dem som ofta kallas till utskottet. Det är självklart att man strävar efter att stå till tjänst, må vara att tidtabellen vanligen är hopplös. Det är svårt att tänka sig viktigare form av samverkan än detta.

Kutymen är att experterna förbereder ett skriftligt utlåtande och befinner sig även på plats vid utskottets möte för att kunna besvara eventuella frågor. Sakkunnigas uppgift är att meddela hur ett givet lagförslag borde ses i ljuset av grundlagen. Det slutliga avgörandet om lagförslagets öde ligger dock alltid hos riksdagsledamöterna. Experterna utövar givetvis betydlig makt genom sina tolkningsförslag. Och det är där skon klämmer. En del politiker nämligen anser att experterna går för långt i sina tolkningar.

Det är möjligt att en del sakkunnigas tolkningar upplevs som för radikala. Men samtidigt är det bra att notera att diskussionen om grundlagsfundamentalisterna har sin grund i två olika maktkamper.

Den ena är en intern kamp inom rättsvetenskapen. Grundlagsdiskussioner var länge närmast högre rangens frågor som hade väldigt liten anknytning till juridikens vardag. Läget ändrades dramatiskt på 1990-talet. Medlemskap i Europarådet och den nya grundlagen hade en stark inverkan i det juridiska tänkandet; man kan rentav hävda att hela rättssystemet konstitutionaliserades. Frågor om grundläggande rättigheter blev aktuella inom alla rättsområden. Utvecklingen var ingalunda smärtfri. Statsförfattningsjuristernas inblandning i allehanda frågor retade upp många och det föraktfulla uttrycket grundlagsfundamentalister myntades.

Denna typ av interna strid är dock en naturlig del av vetenskapens utveckling, även om den ibland tar sig smått barnsliga former. Om man inte har andra argument mot sin kollega än att påstå att denna är en fundamentalist, har vi förflyttat oss rätt långt från den belevade akademiska debattens ideal. Men sådant är livet ibland.

Den andra kampen anknyter sig till spänningen mellan rätt och politik. Få rättsområden är så nära politiken som statsförfattningsrätten. De högsta statsorganens interna arbetsfördelning och våra grundläggande rättigheter avspeglar centrala ideologiska val. Det är därmed inte ovidkommande hur tolkningsutrymmet i fråga om grundlagen utnyttjas. Jag kan med andra ord förstå de politiker som förhåller sig kritiskt till sakkunnigas makt. Samtidigt vore det ärligt att medge att de flesta politiker är benägna att se politik, politiserande och maktutövning i de tolkningar som inte motsvarar deras egna preferenser.

Beskyllningarna för fundamentalism är märkliga också mot den bakgrunden att grundlagsutskottet har full frihet att välja vilka sakkunniga de hör. Jag har faktiskt aldrig hört om en expert som med tvång försöker ta sig in till riksdagshuset för att propagera för sin åsikt. Om utskottet anser att någon levererar färgade synpunkter, var så god och välj andra experter.

När politiker och andra debattörer förvandlar rättens och politikens förhållande till en fråga om enskilda juristers överdrivna tolkningar visar de en allvarlig okunskap om de mekanismer som styr denna komplexa och fascinerande relation. Att kunna hantera den viktigaste av våra lagar på ett sätt som tar i beaktande både behovet att förnya och att bibehålla är en svår konst. De som deltar i den krävande exercisen borde visa varandra respekt istället för att stämpla varandra till fundamentalister, eller något annat föraktfullt för den delen. Finlands fina grundlag förtjänar helt enkelt bättre än så.