månadsarkiv: september 2017

Språk, demokrati och lögner

Meri Larjavaara, , , , , ,

Meri LarjavaaraDiskussionen kring medieklimatet har varit het under de senaste tiderna. Två olika språkvetarperspektiv kan möjligen utvidga vyerna ännu en aning.

Först var jag med och ordnade en kongress vid Tammerfors universitet i augusti inom ramen för Nyfilologiska föreningen som fyller 130 år i år. Finlands 100 år till ära var temat på kongressen Språk och demokrati. Enligt föreningens traditioner gick allt på tre språk, nämligen franska, tyska och engelska – vilket förresten inte alls var problematiskt och borde göras oftare, många förstår ju språk de inte själva aktivt använder – och föredragen behandlade allt från användningen av ordet demokrati av skolelever till hur man uttrycker demokrati i Rumänien och olika typer av deltagande i sociala medier. Viktiga inslag i våra tider.

En av plenarföredragarna var professor Ruth Wodak (University of Lancaster) som talade bl.a. om begreppet ”post-shame era”. Enligt henne skall man inte tala om post-sanningens utan om post-skammens tid. Samhället uppskattar enbart pragmatism och det sunda förnuftet; dessutom är ignorans trendigt och man skäms inte att erkänna sin bristande bildning. Detta känns inte obekant i Finland heller.

Hon beskrev också den process som leder till den farliga normaliseringen av en viss diskurs. Normaliseringen börjar i skämtsamma repliker och inlägg i sociala medier. Den fortsätter i intervjuer och traditionella medier, i nyheter och föredrag, i politiska möten och samhällsdiskussioner. Den går via administrativa dokument till läroböcker och till slut tar vi den för given.

Observera alltså att alla vi som talar eller skriver inför en publik bör känna ett ansvar.

En annan tråd som jag har följt har varit lögnerna (senaste vecka publicerades en artikel jag skrivit om citerade lögner) – också detta ett aktuellt tema. Man vet att i vanliga fall då man citerar någon och tar upp hens ord tar man lite distans. Om jag säger att det regnar är jag själv övertygad om det innehåll jag refererar: det regnar. Om jag säger att Max sade till mig att det regnar är jag aningen mindre säker på om det regnar. Även om jag litar på Max har jag inte själv vittnat regnet. Även i det fall att man hänvisar till en extrem auktoritet, som då ett barn säger att pappa säger att det är omöjligt, tar man inte på sig hela ansvaret för propositionens sanningsenlighet.

Att citera meningar är ett behändigt sätt att distansera sig och inte ta hela ansvaret – till stor nytta och mycket använt i medierna till exempel.

Om man nu citerar någons ord och säger samtidigt att det är lögner är intrycket helt annorlunda. Säger jag ”Mia ljuger att hon redan hade varit där”, uttrycker jag att jag inte litar på Mias ord, men samtidigt genom att säga att det är en osanning tar jag på mig antitesens innehåll: jag är helt övertygad om att Mia inte har varit där. Ett snabbt sätt att låta förstå utan att säga det rakt ut. Behändigt.

Ni hao! – CAMURE i Qingdao!

Tapio Salmi, ,

Tapio Salmi med en mjukispanda.För några veckor sedan besökte jag första gången i mitt liv Folkrepubliken Kina. Varför skriver jag ”Folkrepubliken” (FR)? Alla läsare kommer kanske inte ihåg att det fortfarande finns två kinesiska stater, Folkrepubliken Kina grundad av Mao Zedong med regeringen i Beijing och Republiken Kina, med regeringen i Taipei på ön Taiwan, dit Chiang Kai-sheks  nationalistiska armé och miljoner kineser flydde efter att ha förlorat inbördeskriget mot kommunisterna år 1949. Namnet Taiwan, som oftast används i internationella sammanhanget, är inofficiellt. I motsats till många västländer erkände Finland redan tidigt regeringen i Beijing, vilket man fortfarande kommer ihåg i FR Kina.

Jag hade blivit inbjuden att hålla ett s.k. keynoteföredrag på konferensen Catalysis in Multiphase Reactors (CAMURE) som hölls i kuststaden Qingdao i provinsen Shandong. Dessutom skulle jag hålla ett annat föredrag (min kollega kunde inte resa), ha två posterpresentationer, leda två konferenssessioner samt delta i den vetenskapliga kommitténs möte – allt detta på tre dagar. Folkrepubliken Kina är ju en arbetarstat (formellt), så man ska ju visa en god arbetsmoral!  Vi vid Åbo Akademi var värdar för samma konferens år 2011 – symposiet hölls i Nådendal. Många deltagare i Qingdao kom ihåg de lyxiga arrangemangen i Nådendal och den informella atmosfären.

Symposiet i Qingdao framskred i professor Zaisha Maos vänliga men beslutsamma styre. Kina är ett hierarkiskt land. Medlemmarna av den vetenskapliga kommittén satt i första raden – enligt en bestämd rangordning – och var och en fick en termosflaska med grönt te framför sig. Rangordningen var klar: nummer 1 var professor emeritus Mao, evenemangets ansvarige arrangör, nummer 2 var professor Elio Santacesaria från universitetet i Neapel, som kommer att organisera nästa CAMURE-konferens år 2020. Jag var nummer 3, vilket var mycket hedrande (eller kanske börjar jag bli tillräckligt gammal för att nå rankingtoppen i Kina). I FR Kina ska varje medborgare veta och acceptera sin plats samhället. En gång diskuterade jag kinesisk politik med en gästforskare i Finland, och han bekräftade: ja, Xi (partichef och president) är nummer 1 och Li (statsminister) är nummer två. President Xi är kemiingenjör och ekonom till utbildningen.

Själva konferensen var mycket högklassig, som den alltid har varit: till CAMURE-symposiet skickar forskare på katalys-flerfasreaktorområdet alltid sina bästa arbeten. Jag blev imponerad av många kinesiska doktoranders presentationer, för de var innovativa, logiska och på högsta internationella nivå. Vad forskningsinfrastruktur beträffar så är pengarna ingen större fråga: om staten vill satsa på något vetenskaps- och teknologiområde, så garanteras tillräckliga resurser. Det har lett till att t.ex. Kinesiska vetenskapsakademins katalysforskningsinstitut i Dalian har en apparatpark som hör till de mest avancerade i hela världen. Kina är redan en av stormakterna inom många vetenskapsområden, inte bara i rymd- och militärteknologi utan också kemi- och biovetenskaperna.

Även den bästa konferensen tar slut. På sista dagen i Qingdao kom en trevlig överraskning. Postern ”Preparation of gamma-alumina-alfa-alumina ceramic foams as catalyst carriers” (framställning av keramiska skum av gamma-alfa-aluminiumoxid som katalysatorbärare) av V. Shumilov (min doktorand), K. Eränen, N.Kumar, L.Hupa, D.Murzin, S.Boden, M.Schubert, U.Hampel, E.M.Sulman, T.Salmi vann ett pris – Excellent Poster Award. Tre universitet och ett forskningscentrum deltog i arbetet: Åbo Akademi, Tekniska universitetet i Dresden, Statliga tekniska universitetet i Tver, och Helmholtz – Zentrum i Dresden Rossendorf.  Toppforskning kräver nätverk och internationellt samarbete.

 

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik vid Åbo Akademi. I figuren preparerar han sitt föredrag för konferensen CAMURE. Den lilla pandabjörnen Tao-Tao korrekturläser.

 

Vem är rädd för digitaliseringen? Del I

Charlotta Hilli,

Charlotta HilliDigitaliseringen väcker känslor och omges av olika föreställningar om yttrandefrihet och medborgarskap. I boken Digital politik (2015) diskuteras digitalt engagemang och vad digitaliseringen kan innebära för politiken.

Myterna som omger digital teknik har präglat teknikoptimister och -pessimister. De mest radikala teknikpessimisterna, som ser digitaliseringen som ändstationen för mänskligheten, kan enkelt motbevisas när kärleksfulla hashtaggar sprider budskap om hopp, glädje och hjälp. Delad ekonomi blomstrar på sina ställen och likasinnade kan hitta varandra på olika håll i världen för att skapa, skratta och älska tillsammans. Den energi som sakliga och vettiga digitala diskussionsforum kan ge deltagarna kan likväl kontrasteras mot nättroll och hatfulla budskap som sprider rädsla och skräck.

Drömmarna om fria och demokratiska forum behöver kritiskt granskas. Studier tyder på att den envägskommunikation som politiker använder för att förmedla information till sina läsare inte lockar till politiskt engagemang. Trots alla blogginlägg på diverse sociala medier går läsaren ändå inte och röstar på politikern. Frågan blir då om inte regelrätta torgmöten är mer dialogiska och intressanta för väljarna än att läsa politikers blogginlägg. Eller, handlar det om att politiker inte förstår vad sociala medier egentligen går ut på, nämligen en ständig interaktion mellan användare.

Torgmöten har en annan fördel att de är öppna för alla utan motkrav. Anders Johansson frågar i Digital politik vad priset för att ha tillgång till sociala medier är. Information ska delas och delas vidare för att företagsmodellen ska fungera. Jodie Dean hävdar i sitt kapitel om kommunikativ kapitalism i boken Digital Media and Democracy Tactics in Hard Times  att flödet av kommunikation gör det svårt att komma med inlägg för att förändra politiken i landet. Makthavare kan, istället för att lyssna och gå i dialog med kritikerna, skicka ut egna meddelanden genom alla sina plattformar och effektivt dränka kritik i flödet av information. Oavsett så är det företagen som vinner på arrangemanget. Dean (2008, s. 105) skriver:

Indeed, with the commodification of communication, more and more domains of life seem to have been reformatted in terms of market and spectacle. Bluntly put, the standards of a finance- and consumption-driven entertainment culture set the very terms of democratic governance today. Changing the system—organizing against and challenging communicative capitalism—seems to require strengthening the system: how else can one organize and get the message across? Doesn’t it require raising the money, buying the television time, registering the domain name, building the Web site, and making the links?

Idén med sociala medier är att interagera och dela information. Utan användarnas aktiviteter är de ointressanta. På samma gång som jag uppskattar att få viktig information från statsmakten direkt på min skärm finns det en ekonomisk aspekt i det hela som inte kan ignoreras. Enligt Johansson är det väsentligt att identifiera och förstå dessa strukturer.

I takt med att fler offentliga institutioner använder sociala medier för att dela information och kommunicera med medborgare fortsätter Johanssons spörsmål att irritera mig. Jag tänker på alla de som inte vill eller kan använda sociala medier. Och att kanalerna för detta medborgarskap upprätthålls av företag som gör vinst på informationen om medborgarna. Ironin är total eftersom detta inlägg publiceras på ett socialt medium.

Onekligen kan digital politik innebära möjligheter och utmaningar, men förändras politiken eller strukturen i samhället genom klickande och delande på sociala medier? Sittdemonstrationen Ung i Sverige har pågått runtom i Sverige sedan 6 augusti i år. I manifestationen för Vasa Centralsjukhus deltog 10 000 personer på Vasa torg i oktober förra året. Båda har använt olika kanaler bland annat sociala medier för att dela sitt budskap. Omfattningen på demonstrationerna är imponerande, men det återstår att se om makthavarna hörsammar demonstranterna.

Följande blogginlägg kommer att handla om samma tema men ur ett pedagogiskt perspektiv.

Rundgång

Gunilla Widén, , , ,

Av olika orsaker har jag haft anledning att gå igenom pappershögar därhemma, sorterat, slängt och fastnat i allehanda minnen. Bland pappren fanns också en ÅU sparad från 11.11.2004. Bläddrade igenom numret, funderade varför jag sparat just dethär numret och slogs samtidigt av att rubrikerna kunde lika bra ha hämtats från en ÅU 2017!

”Varvsarbetare marscherade ut”
”Stämningen hårdnar i Holland: tillslag mot terrormisstänkta i Haag”
”Pensionärer beskattas orättvist”
”Nu ska halkolyckor förebyggas”
”Bara stora universitet klarar konkurrensen”

”Bara stora universitet klarar konkurrensen”

En ny rapport om universitetens verksamhetsförutsättningar har i november 2004 överräckts till undervisningsminister Tuula Haatainen. Utredningen lyfter fram behovet av en strukturell utveckling av universiteten och yrkeshögskolorna. Slagord som samarbete och nätverk skymtar även här liksom att den interna förvaltningen borde utvecklas mot koncernförvaltning. Man konstaterar vidare att mindre universitet inte kan tävla internationellt, dessa borde i stället satsa på nationella eller regionala styrkor. Bara de stora universiteten har förutsättningar att bli spetsenheter. Rapporten tar inte ställning till vilka universitet det är frågan om men konstaterar samtidigt att det för närvarande bara finns ett stort universitet i Finland.

Allt detta känns nu alltför bekant. Strukturella förändringar är fortfarande nödvändiga åtgärder för att effektivera universitetsverksamheten. Samarbete och nätverk ska fortsättningsvis vara lösningen för effektivare (och billigare) verksamhet inom högskolesektorn. Behovet av att finländska universitet utvecklas till toppenheter och når den internationella toppen understryks. Volym är nyckeln till kvalitet. Har vi inte kommit någon vart i denna diskussion under de senaste 13 åren? Har vi inte satsat på de rätta strukturella förändringarna, har vi inte utvecklat de rätta samarbetsnätverken och var är de finländska universiteten på de internationella rankinglistorna?

Alldeles säkert har våra universitet utvecklats på alla dessa områden. Vi lägger också kanske in andra betydelser i orden strukturell, nätverk och toppenhet. Och visst finns det vissa skillnader till rapporten ovan.

En väsentlig skillnad är att man föreslår att 90 miljoner euro ges till universiteten för att stöda grundforskning, utveckla den internationella verksamheten och stärka infrastrukturen. Sådan generositet har dessvärre inte synts till på rikspolitisk nivå under den senaste tiden. Vidare kan jag konstatera att digitaliseringen inte nämns med ett enda ord även om Finland då, 2004, var ett av informationssamhällets mönsternation där utvecklande av IT, Internet och tjänster på nätet var aktivare än i något annat land i världen. Vi var informationssamhälle nummer ett. Vi hade inskrivet i regeringsprogrammet att Finland även i framtiden skulle vara på topp gällande informationssamhällets parametrar. Digitalisering var en väsentlig del av detta arbete – ändå har digitaliseringsretoriken lyfts fram först långt senare. Och det känns aningen som om vi missat den bästa chansen nu, 13 år senare, då vi rasat på de olika topplistorna som mäter informationssamhället (t.ex ICT development index). Listan toppas numera av Sydkorea, Island, Danmark och Schweiz. Finland återfinns knappt bland 10 bästa, beroende på vilket mätinstrument man använder. Men visst ska vi tro att Finland kan komma igen – och speciellt vad gäller att tillvarata alla möjligheter som ett välutvecklat informationssamhälle kan ge. Men det sku ha varit bättre om vi också här hade haft lite mera rundgång, dvs att man redan 2004 hade lyft fram digitaliseringen.

Ja och så har vi ju en skillnad i att Tuula Haatainen numera är presidentkandidat och inte minister. En viss rundgång, men med variation. Hur denna förändring kan tänkas förändra det finländska universitetsväsendet är ett oskrivet blad 🙂

Hur som helst, trots att jag börjar känna mig aningen trött på den retorik som upprepas över årtionden, ska vi hoppas att vi lyckas göra någotslags ryck i all denna rundgång. Att vi igen under det nya läsåret ska lyckas med att skapa gränsöverskridande nätverk, effektiva strukturer och kvalitativa forskningsresultat som uppskattas på den internationella arenan. Och bevisa att inte bara de stora universiteten är vackra. Åbo Akademi kan istället räkna sig till ett litet, stort universitet där det finns mycket rum under taket för både bredd och djup!