Dyra tidskrifter och lång sträckbänk

Andreas HägerLedande informationsspecialist vid Åbo Akademis blibiotek, Stefan Ek, uttalade sig nyligen för Yle om de horribla konstnaderna för akademiska tidskrifter. De allra flesta tidskrifter kommer i elektronisk form, i paket från de stora förlagen, vars priser ökar år för år. Och vinsterna blir stora inte minst för att det mesta arbetet – forskningen, skrivandet, granskandet – är gratis för förlagen.

Vad är det då vi får för pengarna?

En Facebookvän – en erfaren och framgångsrik forskare – skrev att hen äntligen knäckt koden för att publicera artiklar i internationella tidskrifter. Ett nyckelord var att det skulle vara tråkigt och inte associativt eller tankeväckande.

Många har länge varit rätt skeptiskt inställda till alla de strukturer sområder kring akademisk publicering. Det är väl ytterst få som är förtjusta i principen ”publish or perish”, och inte heller om de olika rankningssystemen, t.ex. Jufo, får man höra många lovord (men det händer). Ett specifikt problem i systemet uppmärksammas av en tidigare redaktör till British Medical Journal, citerad i Times Higher Education:

“Peer review is supposed to be the quality assurance system for science […]. In reality, however, it is ineffective, largely a lottery, anti-innovatory, slow, expensive, wasteful of scientific time, inefficient, easily abused, prone to bias, unable to detect fraud and irrelevant.”

En forskare (en ekonomiprofessor) som uttalar sig i samma artikel konstaterar att man som artikelgranskare – kanske omedvetet – uppmuntrar artiklar som stöder sådant som man vet eller tycker från tidigare, som stöder den egna forskningen. Han drar slutsatsen: ”If the majority of referees like your research, you can be certain that you are doing boring work”

Den jakobstadsfödda sociologen och socialpsykologen Johan Asplund kommenterar i Om undran inför samhället (Argos 1970, 95; kursivering i original) kritiken mot Freud:

”Ibland verkar det som om Freuds kreativitet upplevdes som en störande omständighet eller som något ovidkommande eller genant. Vi har en märklig tradition i den västerländska vetenskapen, nämligen den enligt vilken sträckbänken utgör den bästa eller mest respektabla forskningsmiljön.”

Han säger vidare att den ”vanliga vetenskapligheten”, kanske det som Kuhn kallar normalvetenskap, kännetecknas av en ”extrem, tvångsmässig försiktighet och förståndighet”, en inställning Asplund betecknar som ”borgerlig”.

Försiktigheten och i förlängningen tråkigheten handlar förstås om säkerhet: man kan känna sig vara mer säker på sanningshalten om man inte säger för mycket eller något väsentligt annorlunda än alla andra. Och ligger man tillräckligt länge i sträckbänken –översatt till exempel  till mängden analyserat material – vet kolleger och läsare att man åtminstone inte kommit för lätt undan. Men det verkar inte vara det bästa sättet att föra vetenskapen framåt. Och frågan är om det är värt pengarna.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *