En forskare tillbringar mycket tid på flygplatser. Jag har varit på tiotals flygplatser och många upplevelser är oförglömliga.
En gång kom jag hem från Budapest och väntade på flyget Helsingfors-Åbo på ett kafé på Helsingfors flygfält. Då jag äntligen var i Åbo igen, kändes det plötsligt obehagligt: var finns plastkassen, som innehöll en oljecistern för en gammalmodig oljelampa som vi hade hemma? Lampan hade ursprungligen ingen cistern då jag köpte den i Pargas. Kanske hade oljebehållaren gått sönder eller borttappats av förra ägaren. Äntligen hade jag hittat en behållare på en loppmarknad på utkanten av Budapest, dit kollegans ungerska svärfar hade tagit mig. En stund hade jag varit lycklig, men nu vad besvikelsen stor. Jag ringde till flygfältet och blev kopplat till kaféet. Har ni hittat en plastkasse, frågade jag. Här finns nog en kasse, men kan ni beskriva innehållet så att jag vet att den tillhör er, svarade en glad kvinnoröst. Javisst, jag hade i kassen utom oljebehållaren också en flaska konjak av varumärket Otard, ett äpple samt ett exemplar av tidningen Le Figaro. – Ni kan hämta kassen i morgon, svarade kvinnan. Följande morgon tog jag bussen till Helsingfors-Vanda, fick kassen och återvände med följande buss till Åbo. Kl. 10.30 var jag tillbaka till Laboratoriets kafferum och kunde skryta om vad jag hade åstadkommit. Kollegerna kommenterade någonting ironiskt.
Till Frankrike vill jag alltid resa, till Paris för att andas den unika atmosfären och besöka Musée d’Orsay, eller till Lyon för se hur floderna Saone och Rhone möts och en turkosfärgad ström förenas med en gråaktig ström, eller till Normandie för att känna havsluft och se på moln som glider på himmelen – jag förstår varför området en gång var impressionisternas paradis. En flygplats älskar jag – och ibland hatar: Paris, Charles de Gaulle. En ny och ultramodern flygplats planerades på 1960-talet, för Orly-flygplatsen hade blivit för liten för att klara av en ständigt stigande passagerarmängd. Det var stora drömmars och visioners tid: franska flygindustrins stolthet, passagerarplanet Concorde, som flög på femton kilometers höjd och överskred ljudets hastighet hade tagits i bruk; snart skulle vi alla kunna flyga med det! Den första terminalen på Charles de Gaulle blev ett futuristiskt konstverk: resenärerna åker på lutande transportband till eller från s.k. satelliter. Jag kommer ihåg en av mina första resor till Paris: jag stod på bandet och plötslig började man spela klassiska franska chansoner. Stämningen var oförglömlig. Den blir också oförglömlig då man hamnar i fel satellit. Denna flygplats är heterogen: de tre terminalerna är mycket olika, avstånden mellan dem är långa, men lyckligtvis trafikerar ett internt tåg mellan terminalerna. Tåget har reserutten: T1-T3-T2. Min vän var kritisk: här finns ju ingen logik, först till terminal 1, sedan till terminal 3 och slutligen till terminal 2. Visst är det logiskt, påstod jag: addera ihop 1+3, det blir 4, och ta därefter medeltalet: (1+3)/2=2! Man har en aritmetisk serie av udda tal och sedan tar man ett medeltal. Bon voyage!
Den vänligaste passkontrollen har jag hittat på Casablanca flygplats, Marocko. Mannen tog mitt EU-pass, öppnade det och började bläddra. Han tittade på foto- och namnsidan, tittade noggrant på mig och började le mycket kärleksfullt. Votre père, est-ce que il etait marocain (var er fader från Marocko)? Jag nekade, han var finländare såvitt jag vet. Det visade sig att efternamnet Salmi förekommer i Marocko. Efteråt tänkte jag att ett bättre svar skulle ha funnits: förstås, min pappa kom från Casablanca men min mamma var en svenska, därför är mina ögon blåa. Å andra sidan, man borde inte berätta alternativa sanningar till myndigheterna.
En gång hämtade en estnisk gäststudent den sista versionen av sitt diplomarbete till mig. Jag läser det då jag är tillbaka till kontoret, lovade jag henne. Tapio, flygplanet är ditt kontor, replikerade hon omedelbart. Under de kommande månaderna flyger jag ingenstans.
Tapio Salmi
Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik och alltför ofta i luften