Intellektuella rum

Meri LarjavaaraFörra veckan var vi på en tillställning där vi måste fundera på olika synpunkter om forskning. En av frågorna var vad vi kunde göra för att främja forskning i praktiken i våra egna liv. Vår grupp kom fram till att ett nödvändigt element skulle vara att prioritera sin tid så att man hinner delta i sådana tillställningar – föredrag, seminarier, formella eller informella diskussioner – som inte direkt gäller det lilla  fältet man just nu forskar i. Det är så lätt att konstatera att det nog skulle vara roligt men eftersom jag har detta löpande att göra just nu… Man borde prioritera på ett annat sätt.

Kort sagt: mera renässansanda i dagarna. Det ger rum åt nya idéer, ny växelverkan, ny forskning.

Det är delvis just det som gör att man kommer tillbaka från kongresser ivrig och full med nya idéer. Man har haft möjlighet att lyssna på sådant som inte direkt är till någon nytta. Detta saknas i vårt vardagsliv vid universitetet. Men egentligen skulle det bara vara att delta. Varje vecka arrangeras något intressant.

I vår vetenskapsvärld i Finland finns det också något som är just för nya kopplingar och kontakter och som kunde ses som en avkomling till 1700-talets salonger där Diderot diskuterade nya idéer med sina vänner och ovänner: de vetenskapliga samfunden. På samfundens möten kommer man i kontakt med människor och idéer som kanske inte hör just till dem som man själv bäst känner. Sällskapen publicerar tidskrifter och böcker som likadant attraherar till mera främmande forskningsfrågor. Olika teman och områden blommar.

I Finland finns 275 vetenskapliga sällskap som hör till Vetenskapliga samfundens delegation, sammanlagt har dessa 250 000 medlemmar i medlemssamfunden. Det är en enorm skara. Delegationen utdelar statlig finansiering till samfunden och erbjuder tjänster – utbildning, hjälp med publiceringsverksamhet m.m. Delegationen erbjuder också utrymmen, dock endast i Helsingfors. Allt detta är ett oerhört viktigt stöd till de ofta knappt resurserade samfunden. (Se Korppi-Tommolas och Heikkiläs artikel i Tieteessä tapahtuu.)

De vetenskapliga samfunden är viktiga mötesplatser, både fysiskt och genom publikationer eller virtuella diskussioner. Några är för forskare medan andra erbjuder mycket verksamhet till övrig publik – tänk på Finlands kartografiska sällskapets kartritningstävling för barn eller Astronomiska föreningen Ursa. Det äldsta samfundet som ännu lever är Societas pro Fauna et Flora Fennica som snart blir 200 år  .

De vetenskapliga sällskapen är intellektuella rum som vem som helst kan gå in i. Man kan delta som ung studerande och fortsätta som äldre forskare. I mitt universitetsliv har samfunden spelat en stor roll. De initierar de unga till vetenskapsvärlden. De ger möjlighet att delta i arrangemang av olika vetenskapliga evenemang, inom en ram som t.ex. möjliggör finansiering men stor frihet. Det räcker med att vilja vara aktiv.

 

Lämna ett svar