Värnplikt

För en vecka sedan ryckte den yngsta sonen in i det militära. Hans lockiga hår är ett minne blott och mitt modershjärta förstår inte alls varför alla 19-åringar måste ge ett helt år av sitt liv till försvarsmakten. Men själv åkte han iväg, till synes vid gott mod och utan större betänkligheter – ”Detta är nu bara något man ska göra.”

Ja, så är det väl. Och när jag tänker efter så finns det en hel del värnplikt också i andra sammanhang än det militära. När jag som nyutnämnd professor reflekterade över att jag plötsligt fick så väldigt många extra uppdrag, just med motiveringen att du som nu är nyutnämnd kunde väl tänka dig att ställa upp i arbetsgrupp X, sakkunnignämnd Y och kommitté Z, var det en äldre och klokare kollega som upplyste mig om att det faktiskt finns en viss värnpliktstid även för professorer. Det nu bara hör till att man ställer upp, det är nu din tur. Dessutom behövs det en kvinna av jämställdhetsorsaker och därmed var diskussionen avslutad.

Visst, detta är helt plausibelt. Och jag accepterade uppdragen. Men det var ingen som berättade hur lång denna värnpliktstid är. Det råkade sig också så att mitt ämne varit ett universitetsämne i Finland mycket längre än i de övriga Nordiska länderna där man haft Biblioteksskolor som motsvarat yrkeshögskoleutbildning. Under de senaste 10-15 åren har man byggt upp biblioteksutbildningen till universitetsnivå och sakkunnig- och utvärderingsuppdragen har blivit många för mig då jag är den enda svenskspråkiga professorn i ämnet i Finland.

Jag inser plötsligt att min värnplikt räckt nu i 10 år! Jag måste vara trögare än genomsnittet då jag snällt ställer upp på allehanda uppdrag. Samtidigt vill jag understryka att jag lärt mig oerhört mycket genom dessa uppdrag. Både om det egna ÅA och andra utbildningar och universitet. Inte minst som medlem i ÅA:s styrelse de senaste fyra åren. Det skulle jag absolut inte vilja vara utan. Men jag inser också att inte finns någon annan än jag själv som kan avsluta värnpliktstiden. Det sker antagligen genom att säga ”tack för förfrågan, men jag har inte nu möjlighet att ställa upp”. – Oj, det känns nästan lite fräckt, men jag ska öva!

Prioritera – tiden är dyrbar

Att prioritera är lättare sagt än gjort. Speciellt som det finns väldigt många sätt, aktörer och viljor om hur var och en ska använda sin tid. Professorn förväntas i första hand utveckla forskningen i ämnet. Och det arbetar säkert de flesta professorer med, mer än gärna. Men det förväntas också att professorn ska hinna med väldigt mycket annat. Vilket gör det väldigt svårt att prioritera rätt.

För att komma loss, behöver vi instrument som ger professorn ens en möjlighet att lösgöra sig från rutiner som är i vägen för forskningsverksamheten. Och nu har vår kloka rektor fattat ett beslut om att professorer vid ÅA kan anhålla om forskningsledigt för 6 månader. Brevet kom som en tidig julklapp och för en gångs skull slängde jag allt annat åt sidan och skrev en ansökan. Inte en enda dag under mina tie år som professor har jag varit forskningsledig. Att skriva ansökan om forskningsledigt var den roligaste arbetsuppgiften på länge. Att riktigt drömma sig bort och tänka ..

Om jag hade forskningsledigt ..

Ja, vad sku jag då uträtta? Listan blir lång och antagligen lite omöjlig. Men redan det att jag funderat på möjligheten till forskningsledigt har både öppnat ögonen och gett en massa extra energi.

Om jag hade forskningsledigt – ja, då sku jag äntligen ha tid att läsa, reflektera och skriva. Jag sku hinna arbeta med den EU-ansökan som vi försiktigt börjat på under året. Vidare sku jag hinna sätta mig på riktigt in i de problemställningar och forskningsfrågor som vi definierat för vårt pågående FA-projekt och till och med delta i datainsamlingsprocessen. Jag sku ha tid att göra ett forskarbesök till våra samarbetspartners i Edinburgh där jag vistades under min senaste forskningslediga period 2005. Om jag hade forskningsledigt ..

Med denna rätt personliga fundering vill jag lyfta fram vikten av att låta även professorer känna sig viktiga i sitt allra viktigaste arbete, forskningen. Forskning är något man behöver göra själv för att kunna utvecklas som forskare och för att kunna vara en bättre handledare och lärare. Forskning gör du inte mellan möten, reportronic och minplan. Du behöver tid, du behöver sammanhängande tid och du behöver lugn och ro. Tiden är vår värdefullaste resurs, men vi vet att den samtidigt är en ständig bristvara. Ett gott råd till yngre professorskolleger, se till att er värnplikt inte tar 10 år! Där kan man bara själv vara sin egen time manager. Vi har förstås ett eget ansvar över vår tid. Men det behövs också stöd från den egna organisation för att få tillgång till den sammanhängande tiden. Om professorerna då och då får ge sig hän till de uppgifter de ursprungligen utbildat sig för, ja då är de alldeles säkert också mycket bättre och mera motiverade för allehanda arbetsgrupper och kommittéer.

Forskning first!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *