Språk och förändring

Meri LarjavaaraDe enda språken som inte förändras är döda språk. Det hör till språkens väsen att de lever med sina talare och med den omgivning de används i.

Det finns flera instanser som vill reglera språkets användning, dess form.

Varje talare vill förstås prägla sitt språk så att det blir rätt och känns äkta just för hen. Denna påverkan är så stark att till och med brottsundersökning kan utnyttja den. Hur troligt är det att texten är skriven av en viss person? På vilket sätt använder hen språket – vilka strukturer används, vilka ord? Varje talare lämnar tydliga spår i sitt språkliga uttryck.

Ett standardspråk kan definieras (bland annat) så att det är den språkform som varje talare kan identifiera som sitt språk. I ett utvecklat samhälle vårdas standardspråket medvetet. Språkvården tar hand om det ändamålsenliga. Språket vårdas, rekommendationer ges, för att det fortfarande kan fungera som ett gemensamt språk och att det inte finns motstridiga tendenser i systemet.

Språkideologierna bland de finlandssvenska journalisterna har förresten nyligen granskats i Jenny Stenberg-Siréns färska doktorsavhandling vid Helsingfors universitet.

Språkvårdens uppgift är inte att förhindra språkets naturliga utveckling. Om talarna använder en ny form eller struktur och om den inte t.ex. är tvetydig borde det bara konstateras att språket har förändrats. Men språket är en känslig, mycket personlig fråga och av någon anledning är de puristiska attityderna utbredda, inte minst bland språkanvändarna själva. En del av puristerna vill upprätthålla den gamla och traditionella språkformen och inte låta den förändras. En del är speciellt rädda för externa impulser: språket måste förbli rent och inte blandas med andra språk. De externa omständigheterna kan reglera vad som känns viktigast: i Frankrike är man mera orolig för det gamla språkets fina och eleganta strukturer medan i Québec känns den amerikanska påverkan hotande (Olivia Walsh: Linguistic purism).

En annan sak är sedan de förändringar i språket som man introducerar och rekommenderar därför att samhället har förändrats och språket lever inte mera i samma rytm. När Aamulehti i höstas meddelade att den börjar undvika könsfärgade uttryck och t.ex. inte mera skriver om riksdagens talman utan om dess ordförande väckte det en livlig debatt. Motståndarnas argument var dock inte att språket måste få förändras i sin egen takt utan de underströk traditioner och den pondus som en ”talman” har (!) – lär vara större än en ordförandes.

Men vi vet att man bygger världen med språket och det kan vara rätt att styra utvecklingen i den riktning att språket motsvarar världen och inte bygger upp onödiga hinder. Mila Engelberg konstaterar i sin doktorsavhandling om finskan (2016) att de ord som inte är könsneutrala (t.ex. lakimies) upplevs hänvisa lättare till män än sina könsneutrala motparter (t.ex. juristi). Dessutom tolkar män mera sällan dessa könsbundna ord som könsneutrala än kvinnor.

Tiedemies har verkligen börjat låta som en tieteilijä från femtiotalet.

I oktober meddelade Franska akademien att franska språket är i livsfara (péril mortel) om man börjar använda det som kallas inklusivt språk: både maskulina och feminina former blir synliga om man talar om både män och kvinnor, tillsvidare har den maskulina formen varit den allmänna. Då svarade 70 språkvetare vältaligt att det är Franska akademien själv som är i livsfara om den sprider sådana officiella åsikter. Denna debatt visar att det franska språket mår bra. Det väcker känslor, det väcker debatt, det väcker entusiasm. Talarna är medvetna om språkets styrka.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *